M varken mer eller mindre

29698381_O_1

Jag absolut älskar Maj, huvudpersonen i Petra Backströms debutroman M varken mer eller mindre. Hon är så underbart frispråkig, så osäker och älskansvärd och så vansinnigt jobbig. Hon tar kassa beslut och har en del lustigheter för sig. Som att hon delat in alfabetet i bra och dåliga bokstäver. En ofta mycket liten flicka, vars pappa ofta befinner sig långt bort och vars mamma endast finns som 5000 extra kronor på kontot varje månad. En kaxig typ på ytan, men därunder någon som bara vill bli älskad. I sökandet efter kärlek och närhet går hon tyvärr på nit efter nit.

Love är en typisk nit. Hon är inte alls intresserad, tycker egentligen att han är ganska obehaglig. Men sedan går det ändå såhär:

“Eh. Det här kapitlet skulle jag helst hoppa över. Eller åtminstone inledningen. För jag skäms lite. Dålig mening. Kanske den sämsta av alla här. Så jag hoppar över den, på sätt och vis. Krypterar den istället. Man får bara fram den om man tar första ordet i följande fyra meningar:

Jag åt en kanelbulle igår.
Låg du här hela tiden?
Med den attityden kommer du att gå långt.
Love, peace and understanding.”

 

Sedan finns Marcus (med c tyvärr, det är dumt, för c är ingen bra bokstav) som väl är helt okej, men som dricker för mycket och på många sätt är rätt tragisk. Den som ställer till det mest är kanske bästa kompisen Kims pappa och så är det exet Johan, som hon träffar ibland, men inte är ihop med mer.

Det är många killar och mycket sex, men Petra Backström besparas oss detaljerna och låter oss istället få veta mer om hur Maj tänker och hur hon försöker ta kontroll över sitt liv. Hon gör det på ett otroligt charmigt och humoristiskt sätt och jag gillar verkligen  M varken mer eller mindre från första sidan. Ibland blir det lite pubertalt och det tänker jag är bra, då boken faktiskt inte vänder sig till mig, utan unga vuxna.

Dialogen är fantastisk och jag gillar också hur Backström använder berättarperspektivet och låter Maj tala till oss, som i citatet ovan. Så fyndigt och välskrivet. Jag har svårt att ta in att det här faktiskt är en debutbok. Så himla bra hela vägen till det perfekta slutet.

Hatten av för Petra Backström. Det här är den bästa och mest personliga ungdomsbok jag läst på länge. Jag har fnissat, skrattat högt, suckat och gråtit.

Läs också:

5 comments