enligt O

Tankar från en bokberoende

Sjuka själar är härligt läskig

sjukasjalar-inb

Kristina Ohlsson är alltid bra. Hennes polisdeckare mer välskrivna än de flestas och barnböckerna angelägna. Faktiskt har hon till och med fått mig att uppskatta riktigt hårdkokta thrillers. Med nya boken Sjuka själar byter hon genre igen och ger sig på skräck, om än med många deckardrag.

Det hela börjar med att en ung man kommer tillbaka till sitt föräldrahem efter tio år. En av grannarna mår riktigt dåligt av att se honom, då han påminns av sin egen dotters försvinnande. Fanny, som dottern hette, var en period tillsammans med Lucas den unge mannen. Det var innan hon försvann spårlöst. Någonstans tror nog hennes pappa att Lucas har svaret på vad som hände och att den minnesförlust han säger sig ha drabbats av är påhittad. Han kontaktar polisen som utredde fallet och önskar att det tas upp igen.

Sanningen är att Lucas inte minns någonting av den period runt studenten, som han kanske hade velat glömma, men absolut inte förtränga helt. Det var bara några dagar kvar till vuxenlivet, då han försvann och hittades medvetslös tre veckor senare. De andra som också försvann kom dock aldrig tillbaka. Någonstans är Lucas rädd för att han själv varit inblandad i Fannys försvinnande på något sätt, men han kommer verkligen inte ihåg vad som hände. Frustrationen beskrivs väl av Kristina Ohlsson och det är lätt att leva sig in i det hemska som Lucas varit med om.

I prästgården bor nu Lucas gamla vän David, som han helt bröt kontakten med innan försvinnandet. Problemet är att han inte minns varför, men anar att han fått veta något obehagligt. Davids sambo Anna verkar också vara otroligt rädd och det kommer mer och mer tecken på att den som är skyldig till Fannys och Lucas försvinnande är aktiv igen. Allt som händer i prästgården gör läsningen riktigt obehaglig, men på ett ganska stillsamt och smygande sätt. Det gillar jag.

Jag sträckläste Sjuka själar under några intensiva timmar och tyckte verkligen om den. Kombinationen av skräck och pusseldeckare tilltalar mig verkligen. Brinnande träd, kors på oväntade platser och annat läskigt bygger upp en härligt läskig stämning.

Föregående

Harper Lee är död

Nästa

En riktig boknörd …

6 Comments

  1. Jag gillar inte alls Kristina Ohlssons polisromaner, men hörde en intervju med henne på radio nyligen – tror det var Lotta Bromé som hade bjudit in henne – och jag gillade verkligen att lyssna på författaren. Verkar mycket sympatisk och påhittig! Den här boken är jag nyfiken på. Man kan ju inte döma ut någon helt efter att ha läst två böcker i en serie – det här kanske tilltalar mig mer.

    • De som förväntar sig ”riktigt” skräck verkar ha blivit besvikna, men jag gillade blandningen av deckare och skräck. Nu har jag ju gillat allt hon skrivit förvisso, så kanske inte är rätt person att råda.

  2. Jag älskade den! 🙂 Trodde nog att det skulle vara mer skräck men hon gjorde det så snyggt att jag inte blev besviken trots allt. Kunde knappt lägga ner den 🙂

    • För mig var det alldeles lagom med skräck och slutet var verkligen något av det mest obehagliga jag läst.

  3. Jag gillar ju inte skräck och drog mig för denna. Men jag tyckte den var jättebra. Men varför klassas den som skräck och inte psykologisk thriller?

    • Kan hålla med om att psykologisk thriller hade varit ett lämpligare epitet. Den som förväntar sig mycket skräck kan nog bli besviken.

Kommentarsfunktionen är avstängd.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: