Monthly Archives: januari 2016

Listan blir längre

Förra veckan skrev jag ett inlägg om författare som står i vägen, om de som har åsikter eller ett sätt att uttala sig på som gör att jag inte kan läsa deras böcker. Igår blev listan längre. När maskerade män härjade i Stockholm och jagade gatubarn valde författaren Katerina Janouch att skriva tweets som handlade om att hon tillhörde team huliganerna, eller ”hulliganerna” (sic!) och att det var bra att någon gav de marockanska gatubarnen vad de förtjänade. De hon kallar slödder är gatubarnen, inte de som maskerar sig och ger sig ut sig ut på gatorna med målet att skada. Patrik Lundberg skriver om faran av att kända personer i alla fall till synes tar de högerextremas parti och jag kan inte annat än att hålla med.

Tweetsen är borttagna nu, men det figurerar en hel del skärmdumpar. Kvar finns dock Katerina Janouch ursäktande inlägg på Facebook, ett öppet brev där hon menar att hon bara tar ställning för kvinnor och att den kritik hon fått på sina tweets handlar om att även hon är kvinna. Jag baxnar. Hat är aldrig okej och de hatiska meddelanden Janouch fått är det självklart inne. Där har hon en poäng, hatet på nätet är vidrigt och det drabbar definitivt kvinnor hårdast. Ofta handlar det om samma kategori män som de som bildade lynchmobb i Stockholm igår, men de männen lär inte skicka hatiska mail nu.

Jag hatar inte, men är djupt bekymrad över att så många normaliserar våld och hat. Om nu problemet med gatubarnen är att de är våldsamma förstår jag inte hur det ska bli bättre genom att använda våld mot dem. Jag förstår inte heller hur kvinnor på något sätt skulle må bättre av att vi för medborgargarden likt Jobbiks i Ungern, som beskrivs i boken De hatade: Om radikalhögerns måltavlor av Magnus Linton. Det får i alla fall inte mig att känna mig säkrare på gatorna. Katerina Janouch har rätt i att de som hatar är skyldiga henne en ursäkt, men jag kan inte för mitt liv förstå hur hennes öppna brev kan ursäkta de tweets hon publicerat.

Problemet med dagens samhälle är inte att det inte är okej att säga vad man tycker, för det är det, utan att den sanning och verklighet som högerextrema målar upp blir sanningen. Nej, vi vill inte ha gatubarn i Sverige, det är ovärdigt vårt land, men att ge sig ut på jakt efter dem för att rensa upp är definitivt ingenting som ens andas demokrati. Vi vill inte heller ha ett samhälle där kvinnor begränsas, men inte heller en förenklad debatt där flyktingar bär hela skulden. Det enda som sker är att rädslan och hatet ökar.

Nu undrar jag hur Katerina Janouchs förlag kommer att reagera, de är flera. Klart är att jag är ganska så osugen på att läsa fler böcker av henne. Sedan är det tyvärr så, som en bokbloggare så riktigt påpekade, att den som följt Janouch på Twitter ett tag tyvärr inte borde vara förvånad.

Läs också:

Visst är det så Marcus

Det hade kunnat bli ett riktigt kort inlägg det här, bestående av ett ord: word. Det handlar om cisions intervju med Marcus på Bokhora efter deras förstaplats på samma företags bloggranking, där enligt O rankades fyra. Kulturkollo fanns inte med på listan, men nämndes av Marcus som en av de bloggar han läser. Tack för det!

Marcus talar i intervjun om hur han drogs till bokbloggarmaffian, den ovanliga trevliga subkulturen, där inget litteraturrelaterat samtal är för nördigt. Ibland funderar jag på hur väldigt mycket jag fått genom bloggen och känner en stor tacksamhet. Många av de som bloggar om böcker har verkligen blivit riktigt viktiga i mitt liv. De är inte anonyma bloggare längre, utan riktiga människor som jag träffar nästan dagligen i sociala medier och ganska ofta bortanför tangentbordet också. Bokmässan är en naturlig mötesplats, en årlig höjdpunkt och litteraturresorna som Breakfast Bookclub ordnar är verkligen något alldeles extra. Jag har bara varit på en och då hängde jag med bland annat Marcus i Helsingfors. Mycket, mycket trevligt. I vår bär det av till Amsterdam.

Bokklubben Bokbubblarna skulle inte ha funnits utan bokbloggarmaffian. När vi sågsi måndags konstaterade vi att det snart är fem år sedan Anna bjöd in till en första träff. Alla utom en medlem hade då en blogg, men den gemensamma nämnaren var och är en vilja att verkligen diskutera böcker.

Marcus beskriver det roliga med att blogga och hur skönt det är att själv bestämma det som ska läsas och bloggas om. Att glädjen får stå i centrum, men att besvikelsen ibland kan få ta plats. Glädjen att få ingå i en blogg bestående av flera personer delar jag med honom. Enligt O må bara min lilla bebis, men livet hade varit bra mycket tråkigare utan Kulturkollo. Inte bloggen i sig så mycket, trots att även den gjort att jag fått uppleva mycket, utan personerna som skriver. De är definitivt inte bara bokbloggare, utan några riktigt viktiga människor i mitt liv. Även läsare, som jag kanske aldrig träffat, men som återkommer och kommenterar är viktiga. Självklart även ni som läser, men som inte lämnar kommentarer. Det är fortfarande lite överväldigande att ni faktiskt hittat hit och att ni är så många som ni är.

Bokbloggarvärlden brukas anklagas för att vara alldeles för gullig och positiv, en klubb för inbördes beundran och vet ni, det är alldeles rätt. Det finns många bokbloggare jag beundrar, för att de sprider sin kärlek till litteraturen på ett fantastiskt sätt och för att de inspirerar mig och andra att vidga läsningen och upptäcka nya världar. Jag ser inget negativt med det. Däremot glöms det ofta bort att många bokbloggare är väldigt kunniga. Det finns ett gäng litteraturvetare, svensklärare, bibliotekarier, bokhandelsanställda och andra som arbetar med litteratur varje dag bland bokbloggarna. Vi må förenas av en kärlek till litteraturen, men att det bara skulle vara ogenomtänkt hyllande och enkelt tyckande är att underskatta bokbloggarmaffian rejält. Den gemensamma nämnaren är att de (vi) läser mer än genomsnittet och att de (vi) har gjort det länge.

Intervjun avslutas med ett råd till PR-folk som ska kontakta bloggare och där kommer mitt fullständiga ”word”. Rådet att faktiskt veta vad det är för bloggare som kontaktas kan kännas självklart, men väldigt nödvändigt. Jag blir lite, lite trött på alla erbjudanden om att skriva inlägg om produkter och sidor som jag aldrig skulle ens komma på tanken att använda. Att ens tro att en seriös bokbloggare skulle skriva inlägg mot betalning är i sig en total feltolkning av genren och att det skulle kunna ingå ett inlägg på min blogg som handlar om något helt annat än kultur känns också mycket ogenomtänkt. Det må funka inom andra bloggkategorier, vad vet jag, men det funkar inte hos bokbloggarmaffian. Inte heller är det särskilt proffsigt att erbjuda böcker som inte alls tillhör de genrer jag brukar läsa, men det kanske är lite mer finlir.

Så ja, det här blev ett långt word, men jag kände ett behov av att skriva lite om bokbloggare och läsare. Sänder lite extra kärlek tillbaka till Marcus och de andra på Bokhora. Stort grattis till förstaplatsen!

Läs också: