Shakespeare med extra allt

Vintersaga_affisch

Igår såg jag En vintersaga, ett av William Shakespeares mindre kända dramer, på Bio Roy. En pjäs där den kände författaren verkligen gick all in och bjöd på hur mycket drama som helst. Att låta en rollfigur uppstå från de döda och återfinnas i duschen är ingenting mot dramatiken i En vintersaga. Observera att inlägget innehåller spoilers, men kanske ser man inte en pjäs av Shakespeare för att man undrar hur det kommer att gå.

Kenneth Branaghs Theatre Company bjöd publiken i Göteborg på en fartfylld föreställning, där Kenneth Branagh själv spelade den från början lyckligt gifta kungen Leontes av Sicilien. Det är jul och hans son gläds åt sina julklappar. Polixenes, kung av Böhmen, som på engelska får det finare namnet Bohemia, är där som gäst och Leontes vill att han stannar längre än planerat. Det är dock Leontes havande hustru Hermione (hej Harry Potter) som övertalar Polixenes att inte åka hem. Nu får Leontes en smärre flipp och får för sig att Hermione är otrogen och att barnet hon väntar inte alls är hans utan Polixenes. Det kom lite plötsligt minst sagt och lite överdramatiskt och teatraliskt blir det allt.

Hermione fängslas och Paulina, hustru till Antigonus som är kungens bundsförvant, försöker försvara henne. När barnet är fött tar hon den lilla till sin far och hoppas att han ska ändra sig, men icke. Inte ens när oraklet i Delfi konstaterar att Hermione är oskyldig ändrar sig Leontes. Han driver både son och hustru in i döden och Antigonus lyckas rädda dottern undan samma öde. Han tar sig till Böhmen, som här har kust, och lämnar henne där. Själv blir han uppäten av en björn. Hemska öde. Ni hör, det är drama så att det räcker och blir över.

Efter paus har det gått 16 år och prinsessan, som uppfostrats av en herde, har nu blivit 16 år. Hon har fått namnet Perdita och av en lycklig slump är hon förälskad i Polixenes son prins Florizel. Han gillar dolda identiteter vår gode Shakespeare och många av ingredienserna i En vintersaga har han använt många gånger förr. Nu börjar en komisk del av pjäsen, men Perditas lite korkade bror och ficktjuven Autolycus. Det är lätt att tro att de finns med för att nå en bredare publik. Det blir skördefest och Camillo, förr Leontes bundsförvant och nu lojal mot Polixenes, dyker upp förklädda för att spionera på Florizel och hans fattiga fästmö.

Efter en massa trassel lyckas prinsen och hans kärlek ta sig till Sicilien och bevisen för att Perdita är Leontes dotter når fadern. När Paulina visar en levande staty av Hermione, som sedan väcks till liv, får vi förmoda att de lever lyckliga i alla sina dagar.

Alla dör inte i slutet och trots alla tragedier räknas alltså En vintersaga som en komedi. Tragikomisk snarare skulle jag säga, men visst är slutet lyckligt så att det räcker och blir över. Att kalla Judi Dench för huvudrollsinnehavare var kanske överdrivet, men visst har hon en avgörande roll på många sätt.

Det är lätt att glömma hur många ord Shakespeare använder för att berätta ett ganska kort händelseförlopp, men ändå kan jag inte låta bli att älska alla hans krumbukter och de långa monologerna. Det är väl inte jättekonstigt att En vintersaga inte blivit hans mest omtalade verk, han verkar mest ha blandat de teman och motiv han brukar använda och fått till en berättelse som inte är unik, men ändå underhållande. Att se inspelad teater på bio var en annorlunda upplevelse, men jag gör det gärna igen. Riktigt hög kvalitet på skådespeleriet helt klart.

Läs också:

One comment