En dag ska jag skriva om den här platsen

Omslag_En-dag-ska-jag-…-webb

Afrika, en gigantisk kontinent som ofta klumpas ihop till ett och samma land. Ett land som drabbats av krig och svält, där de vilda djuren finns överallt och där människorna inte kan speciellt mycket. Binyavanga Wainainas essä “How to write about Africa” publicerades i Granta och där ironiserar han över de texter som skrivs om Afrika.  Hur det måste finnas något av orden Africa, darkness eller safari i titeln och att bilden på framsidan av en bok måste vara en bild på en svältande afrikan, eller en med ett stort vapen, självklart med bar överkropp. Om det inte är en nobelpristagare självklart, eller Nelson Mandela. Det är en intressant text, som får i alla fall mig att skämmas lite över vår totala förenkling av en kontinent som består av drygt 50 länder och 900 miljoner människor.

Själv ville Wainaina skriva om något annat. Hans självbiografiska bok En dag ska jag skriva om den här platsen handlar om en pojke med samma namn som författaren, som växer upp i Nairobi. Hans mamma är från Uganda och inledningsvis får vi ta del av pojkens beskrivning av länderna som står honom nära och hur hans vardag faktiskt påverkas av landets politik. Det gäller att tillhöra rätt stam och vilken det är beror på vem som är president. Visst finns det konflikter i landet och visst påverkar det ett barns uppväxt, men det är en relativt privilegierad familj vi möter. Det tar tid innan barnet förstår sin omvärld.

I takt med att Binyavanga blir äldre blir han mer och mer medveten om världen runt omkring. Om litteraturen, kulturen och även politiken. Då får vi som läsare också lära oss mer. När Binyavanga är i Sydafrika, får vi också lära oss mer om det landet och hur snabbmat inte alltid är det bästa att äta. Jag tycker mycket om Wainainas sätt att berätta och hur han blandar vardagsliv med ett större samhällsperspektiv.  Jag tycker också mycket om hans språk som får mig att se, känna och uppleva det huvudpersonen är med om. Ibland virvlar det snabbt, för att ibland stanna upp. Inte helt lättläst, men alltid med ett snyggt flyt.

I höstas var Binyavanga Wainaina en av deltagarna på Stockholm Literature. Den text han läste då hade ingen början och inget slut och han experimenterade med olika börjor och olika avslut, som förändrade det som berättades. Även i En dag ska jag skriva om den här platsen går texten ibland i cirklar, vissa teman återkommer, men i övrigt är det en kronologisk uppväxtskildring. En mycket läsvärd sådan även om jag misshandlade den lite med ett långt uppehåll mitt i. Jag tycker om böcker där jag lär mig mycket, utan att för den skull känna mig undervisad. Wainaina beskriver en värld jag inte kände till så mycket om och han gör det på ett mycket bra sätt.

Läs också:

One comment