Farväl till Downton

Downton-Abbey-Season-6

Det känns lite overkligt att årets julspecial är det sista avsnittet av Downton Abbey.Jag har sugit på karamellen så länge det gick, men snart försvinner det från play och det går ju inte för sig.

Avsnittet inleds med en morgonpromenad där Edith berättar att hon planerar att flytta till London och låta Marigold gå i skolan. Hon har vant sig vid tanken på ett ensamt liv. Mary är orolig för sin make, som inte verkar glad längre och har tappat lusten för att köra bil. Han avslöjar för Edith att han tänker sluta tävla, men vet inte vad ska göra istället. Tom spånar lite med honomoch Tom brukar ju ha bra idéer.

Thomas har verkligen bestämt sig för att förändras och är än en gång ödmjukheten själv och tackar Anna, Baxter och Andrew, som räddade hans liv. Nu får han stanna på Downton, i alla fall tillfälligt. Snart lämnar han för en annan tjänst och tar känslofyllda avsked. ”Jag kom som en pojke och går som en man”, säger han och visst är Barrows en av de karaktärer som utvecklats mest. När han säger adjö till lille George gråter jag rejält. Nya äventyr väntar även mr Molesley, han får en lärarbostad och mer jobb. Efter en del funderande bestämmer han sig för att ta erbjudandet.

Stackars Carson, allt det nya verkar göra honom missnöjd. Han är förvirrad och spiller vin. Någonting är helt klart fel. Handen skakar och han har inte ens berättat för sin fru, som inte är varken blind, döv eller speciellt nöjd. Tydligen har även hans far och farfar haft samma åkomma. Parkinsons sjukdom?

Andrew frågar mrs Patmore om Daisy, ett par jag trodde skulle finna varandra. Hon är svårflirtad dock och Andrew får kämpa hårt och ger till slut upp. Tur att Patmore kan skälla lite vett i henne. När Daisy sedan ser Andy jobba hos mr Mason tillåter hon sig några känslor ändå. Som Patmore påpekar har hon en tendens att bli förälskad först då någon tappat intresset. Det behövs en utskällning till från Patmore.

Denker och Spratt är som vanligt underhållande. Det är så sjukt roligt att Spratt är den hemliga kåsören i Ediths tidning. Att han ger råd om kläder och hur man håller sin man nöjd. Fantastiskt. Talbot får veta, men måste lova att inte säga något till Mary. Denker är nyfiken som få. ”Curiosity killen the cat”, som Spratt påpekar. Frågan är vem som kommer att råka mest illa ut? Behöver jag säga att Violet överraskar som vanligt.

Blir det något igen mellan Bertie och Edith? Jag hoppas det, lady Violet önskar att män ibland kunde måla ur sig ur hörnen de målat in sig i. Mary avslöjar att hon fått en idé och med Rosamunds hjälp ordnar hon en date på Ritz. Han vill ha henne tillbaka, säger att han inte kan leva utan henne. Äntligen, äntligen verkar lyckan komma till Edith. Till och med Thomas verkar vilja att hon blir lycklig. Han har förresten bestämt sig för att bli en ny människa, en godare och mer positiv sådan.

Så det blir bröllop planerat och hennes föräldrar är med rätta mycket lyckliga. Besöket hos Berties mor blir spännande. Hon är minst sagt viljestark och inte direkt trevlig. Edith kan nog finna att Mary är en ängel i jämförelse.  Inte konstigt att hon får kalla fötter. Hennes pappa övertygar henne om vikten av att våga. Spännande att de orden kommer från honom.

Varför Edith berättar om Marigold för Berties mamma har jag svårt att förstå, men jag beundrar henne för det. Modigt, men kanske korkat, då modern deklarerar att hon inte vill ha ”damaged goods”som svärdotter. Hon avbryter Bertie när han ska tillkännage förlovningen under en middag. Till slut visar det sig att modern trots allt är beredd att tillkännage det hela. Hon uppskattade sanningen trots allt.

Stackars Isobel är en de få olyckliga i detta sista avsnitt. Inledningsvis. Lord Merton är sjuk och Violet har rätt i att Isobel mår extra dåligt för att hon älskar honom. Isobel förbannar att hon tackade nej till giftermål. Nu lovar hon att stå vid hans sida som vän. Svärdottern vill dock hålla Isobel utanför och ber henne att hålla sig borta. Eller ber förresten, snarare beordrar. Hon ”skyddar” sin svärfar med näbbar och klor. Violet menar att han är deras fånge och uppmanar Isobel till strid.

Två damer på krigsstigen tillhör de mest underhållande scenerna i detta det sista avsnittet. Nu flyttar de ihop och gifter sig, inte damerna då, utan Isobel och Merton. Heja, heja!

Finast är annars kanske Marys önskan om ett bättre förhållande med Edith. Hon verkar, precis som Thomas, ha insett att vissa saker måste förändras.

Så går det några månader och det blir 29e december. Edith ska gifta sig på nyårsafton och Rosé och Atticus kommer dit. Ett trevligt återseende. Tydligen har de ett barn, men hon har stannat i hemma. För Anna är det tio dagar kvar. Barn blir det också för Mary och ett nytt företag för Branson och Talbot. Mycket nytt, som vi tyvärr inte får följa.

Robert har varit sur ett tag på att Cora ägnar tid åt sjukhuset. Rose klarar biffen, då hon kör honom till mötet på sjukhuset och låter honom tjuvlyssna. Och oj vad Robert är stolt över alla nuförtiden.  Självklart blir han otroligt stolt över sin coola fru. Sedan är det, som han påpekar själv, ingen idé att förbjuda.

Äntligen får då Edith sin kärlek. Så härligt att få se henne riktigt lycklig. Bröllop två avsnitt i rad och ett osynligt sådant, Isobels, som det bara berättas om. Jag älskar hur kameran sveper över alla vi lärt känna i kyrkan. Så underbart smörigt.

Carson har blivit sämre. Till slut säger han upp sig, men lovar anställa någon passande. Mary vill ha honom kvar, men han är rädd att den nye butlern inte ska acceptera det. Barrows är bjuden på bröllopet och vantrivs på sitt nya jobb. Visserligen hoppar Mosely in, men då Carson blir sämre börjar jag hoppas. På bröllopet hjälper Barrows till, trots att han är där som gäst. Erbjudandet kommer från lorden själv och inte kan någon protestera då. Han är tillbaka! Mer tårar från den här blödiga bloggaren.

Daisy flyttar till farmen, Edith till sin man, Molesley är redan borta, liksom makarna Bates och Carson. Mycket har förändrats, det står helt klart. Och så förändras ännu mer då Annas vatten går mitt under bröllopet, i Marys rum. Barnet föds precis där i Marys sovrum, inbjuds av Mary att vara hos husets barnsköterska under dagarna och blir som en symbol för det nya samhället.

När så frieri verkar vänta mrs Patmore och Branson troligen har funnit en kärlek (i alla fall fångar hon brudbuketten) är det nästan på topp för alla. Möjligen är Denker ett undantag. De många oväntade handslagen och alla fina ord och gester gör slutet så superdupersött. Till och med Violet och Cora försonas. I köket sjunger de Auld Lang Syne och över hela huset möts folk i kyssar. Sockersött, men ett inte desto mindre värdigt slut. Nästan för många ihopknutna trådar, men det är okej. Helt okej.

Läs också:

5 comments

  • Jag drog också ut på det, drogs mellan att vilja veta hur det skulle gå och att kunna hålla liv i det lite lite längre. Och nu känns det lite sorgligt att det är slut. 🙁

    Precis i slutet tyckte jag dock det blev lite väl sockersött och perfekt, kanske skulle något ha fått vara lite mer öppet. Men samtidigt är det ju fint att det löser sig för alla när man inte får följa dem längre.

    Nu funderar jag i stället på att se (och kanske läsa) dokumentären om verklighetens Downton abbey.

    • Det känns ändå bra att lämna dem när de har det hyfsat bra! Älskar den här tiden och kan nog inte hålla mig ifrån Verklighetens DA, även om jag tycker att det känns som en serie som bara vill klämma ut det sista ur en succé. Men, ska se innan jag uttalar mig.

  • Ja visst var det helt underbart! Många tårar, många skratt och mycket värme och kärlek rörde sig också i den här bloggaren. Kan inte förstå att det är slut. På riktigt.

    • Det hade gärna få blivit fler säsonger, men skönt ändå att de knöt ihop så mycket, trots att det blev lite smörigt.