Monthly Archives: januari 2016

Böcker jag inte köpte

Det där att åka kollektivt och vänta på bussen kan vara farligt för plånboken. Självklart var jag tvungen att ta en tur bland pockethyllorna. De här böckerna köpte jag inte. 

   
    
   

Läs också:

52 bra saker: Bokklubbar

Eftersom jag börjar förlora hoppet om världen och riskerar att gräva ner mig i ett hål för att slippa se eländet, tar jag hjälp av Fiktiviteter för att hitta bra saker. Meningen är att det till slut ska bli 52, dvs en varje vecka, men då jag missat de första veckorna får jag väl dubbla några veckor.

Idag blir det bokklubben Bokbubblarna som får stå i centrum. Om några timmar ska vi ses och prata om fantastiska MiniatyrmakarenSteampunk Bar i Göteborg. Många bra saker i ett, då det vankas Afternoon Tea.

I fredags träffade jag min andra bokklubb, där läsningen numera är ganska så bortglömd. Vi ses i alla fall regelbundet och det är bra.

Återkommer senare eller imorgon med ett längre inlägg om dagens bokbubblarbok. Kan säga så mycket att det är den klart bästa bok jag läst på länge.

 

 

Läs också:

Listan blir längre

Förra veckan skrev jag ett inlägg om författare som står i vägen, om de som har åsikter eller ett sätt att uttala sig på som gör att jag inte kan läsa deras böcker. Igår blev listan längre. När maskerade män härjade i Stockholm och jagade gatubarn valde författaren Katerina Janouch att skriva tweets som handlade om att hon tillhörde team huliganerna, eller ”hulliganerna” (sic!) och att det var bra att någon gav de marockanska gatubarnen vad de förtjänade. De hon kallar slödder är gatubarnen, inte de som maskerar sig och ger sig ut sig ut på gatorna med målet att skada. Patrik Lundberg skriver om faran av att kända personer i alla fall till synes tar de högerextremas parti och jag kan inte annat än att hålla med.

Tweetsen är borttagna nu, men det figurerar en hel del skärmdumpar. Kvar finns dock Katerina Janouch ursäktande inlägg på Facebook, ett öppet brev där hon menar att hon bara tar ställning för kvinnor och att den kritik hon fått på sina tweets handlar om att även hon är kvinna. Jag baxnar. Hat är aldrig okej och de hatiska meddelanden Janouch fått är det självklart inne. Där har hon en poäng, hatet på nätet är vidrigt och det drabbar definitivt kvinnor hårdast. Ofta handlar det om samma kategori män som de som bildade lynchmobb i Stockholm igår, men de männen lär inte skicka hatiska mail nu.

Jag hatar inte, men är djupt bekymrad över att så många normaliserar våld och hat. Om nu problemet med gatubarnen är att de är våldsamma förstår jag inte hur det ska bli bättre genom att använda våld mot dem. Jag förstår inte heller hur kvinnor på något sätt skulle må bättre av att vi för medborgargarden likt Jobbiks i Ungern, som beskrivs i boken De hatade: Om radikalhögerns måltavlor av Magnus Linton. Det får i alla fall inte mig att känna mig säkrare på gatorna. Katerina Janouch har rätt i att de som hatar är skyldiga henne en ursäkt, men jag kan inte för mitt liv förstå hur hennes öppna brev kan ursäkta de tweets hon publicerat.

Problemet med dagens samhälle är inte att det inte är okej att säga vad man tycker, för det är det, utan att den sanning och verklighet som högerextrema målar upp blir sanningen. Nej, vi vill inte ha gatubarn i Sverige, det är ovärdigt vårt land, men att ge sig ut på jakt efter dem för att rensa upp är definitivt ingenting som ens andas demokrati. Vi vill inte heller ha ett samhälle där kvinnor begränsas, men inte heller en förenklad debatt där flyktingar bär hela skulden. Det enda som sker är att rädslan och hatet ökar.

Nu undrar jag hur Katerina Janouchs förlag kommer att reagera, de är flera. Klart är att jag är ganska så osugen på att läsa fler böcker av henne. Sedan är det tyvärr så, som en bokbloggare så riktigt påpekade, att den som följt Janouch på Twitter ett tag tyvärr inte borde vara förvånad.

Läs också:

Visst är det så Marcus

Det hade kunnat bli ett riktigt kort inlägg det här, bestående av ett ord: word. Det handlar om cisions intervju med Marcus på Bokhora efter deras förstaplats på samma företags bloggranking, där enligt O rankades fyra. Kulturkollo fanns inte med på listan, men nämndes av Marcus som en av de bloggar han läser. Tack för det!

Marcus talar i intervjun om hur han drogs till bokbloggarmaffian, den ovanliga trevliga subkulturen, där inget litteraturrelaterat samtal är för nördigt. Ibland funderar jag på hur väldigt mycket jag fått genom bloggen och känner en stor tacksamhet. Många av de som bloggar om böcker har verkligen blivit riktigt viktiga i mitt liv. De är inte anonyma bloggare längre, utan riktiga människor som jag träffar nästan dagligen i sociala medier och ganska ofta bortanför tangentbordet också. Bokmässan är en naturlig mötesplats, en årlig höjdpunkt och litteraturresorna som Breakfast Bookclub ordnar är verkligen något alldeles extra. Jag har bara varit på en och då hängde jag med bland annat Marcus i Helsingfors. Mycket, mycket trevligt. I vår bär det av till Amsterdam.

Bokklubben Bokbubblarna skulle inte ha funnits utan bokbloggarmaffian. När vi sågsi måndags konstaterade vi att det snart är fem år sedan Anna bjöd in till en första träff. Alla utom en medlem hade då en blogg, men den gemensamma nämnaren var och är en vilja att verkligen diskutera böcker.

Marcus beskriver det roliga med att blogga och hur skönt det är att själv bestämma det som ska läsas och bloggas om. Att glädjen får stå i centrum, men att besvikelsen ibland kan få ta plats. Glädjen att få ingå i en blogg bestående av flera personer delar jag med honom. Enligt O må bara min lilla bebis, men livet hade varit bra mycket tråkigare utan Kulturkollo. Inte bloggen i sig så mycket, trots att även den gjort att jag fått uppleva mycket, utan personerna som skriver. De är definitivt inte bara bokbloggare, utan några riktigt viktiga människor i mitt liv. Även läsare, som jag kanske aldrig träffat, men som återkommer och kommenterar är viktiga. Självklart även ni som läser, men som inte lämnar kommentarer. Det är fortfarande lite överväldigande att ni faktiskt hittat hit och att ni är så många som ni är.

Bokbloggarvärlden brukas anklagas för att vara alldeles för gullig och positiv, en klubb för inbördes beundran och vet ni, det är alldeles rätt. Det finns många bokbloggare jag beundrar, för att de sprider sin kärlek till litteraturen på ett fantastiskt sätt och för att de inspirerar mig och andra att vidga läsningen och upptäcka nya världar. Jag ser inget negativt med det. Däremot glöms det ofta bort att många bokbloggare är väldigt kunniga. Det finns ett gäng litteraturvetare, svensklärare, bibliotekarier, bokhandelsanställda och andra som arbetar med litteratur varje dag bland bokbloggarna. Vi må förenas av en kärlek till litteraturen, men att det bara skulle vara ogenomtänkt hyllande och enkelt tyckande är att underskatta bokbloggarmaffian rejält. Den gemensamma nämnaren är att de (vi) läser mer än genomsnittet och att de (vi) har gjort det länge.

Intervjun avslutas med ett råd till PR-folk som ska kontakta bloggare och där kommer mitt fullständiga ”word”. Rådet att faktiskt veta vad det är för bloggare som kontaktas kan kännas självklart, men väldigt nödvändigt. Jag blir lite, lite trött på alla erbjudanden om att skriva inlägg om produkter och sidor som jag aldrig skulle ens komma på tanken att använda. Att ens tro att en seriös bokbloggare skulle skriva inlägg mot betalning är i sig en total feltolkning av genren och att det skulle kunna ingå ett inlägg på min blogg som handlar om något helt annat än kultur känns också mycket ogenomtänkt. Det må funka inom andra bloggkategorier, vad vet jag, men det funkar inte hos bokbloggarmaffian. Inte heller är det särskilt proffsigt att erbjuda böcker som inte alls tillhör de genrer jag brukar läsa, men det kanske är lite mer finlir.

Så ja, det här blev ett långt word, men jag kände ett behov av att skriva lite om bokbloggare och läsare. Sänder lite extra kärlek tillbaka till Marcus och de andra på Bokhora. Stort grattis till förstaplatsen!

Läs också:

Mina svar på R

R

Dags för mig att bjuda på mina kvinnor på R.

Nämn en favoritförfattare med för- eller efternamn på R.

Karolina Ramqvist är riktigt bra. Visserligen var jag inte överförtjust i Alltings början, men Flickvännen och Den vita staden är helt fantastiska.

Vilken kvinna på R, död eller levande, tycker du borde få mer uppmärksamhet?

Rigmor Gustafsson är en riktigt bra sångerska som jag tycker får på tok för lite uppmärksamhet. Visserligen var hon med i På spåret för några veckor sedan, men i övrigt varken syns eller hörs hon. Det är synd.

Det finns ju annan kultur än böcker. Vilka kvinna med för- eller efternamn på R vill du lyfta fram som är kulturell, men inte just författare?

Jag har inte lyssnat jättemycket på Robyn, men tycker att hon är en riktigt cool tjej och en grym musiker. En favoritlåt är Be mine.

Vilken kulturell kvinna med för- eller efternamn på R har du ännu inte utforskat?

Jag skulle vilja läsa något av Rosa Liksom. Hon var gäst på Stockholm LIterature i höstas och mycket underhållande att lyssna på. Egentligen heter hon Anni Ylävaara, så kanske borde jag sparat henne till Y …

Läs också:

Kvinnoalfabetet bokstaven R

R

Idag ska det väl inte vara fullt så svårt att komma på namn på kvinnor, som förra veckan. Dagens bokstav är R och mina svar kommer i ett senare inlägg.

 

Nämn en favoritförfattare med för- eller efternamn på R.

Vilken kvinna på R, död eller levande, tycker du borde få mer uppmärksamhet?

Det finns ju annan kultur än böcker. Vilka kvinna med för- eller efternamn på R vill du lyfta fram som är kulturell, men inte just författare?

Vilken kulturell kvinna med för- eller efternamn på R har du ännu inte utforskat?

 

Svara i en kommentar eller i din blogg. Länka gärna hit så att fler kan läsa dina svar.

Läs också:

Vad vi aldrig får glömma

2013-06-17 14.03.43

Idag är det 71 år sedan Auschwitz befriades. Minnet av detta uppmärksammas idag i ett Europa där så mycket är på väg åt fel håll. Högerextrema och nationalistiska partier vinner mark, gränserna stängs och många letar syndabockar bland dem som inte anses tillhöra vår världsdel. Vi får inte glömma förintelsen, vi borde inte göra det, men ändå känns den obehagligt nära.

Jag vill uppmärksamma förintelsens minnesdag med några bok- och filmtips.

Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson är en av de bästa böcker jag läst. Den handlar inte bara om förintelsen, men Miriams tid i koncentrationsläger spelar en mycket viktig roll.

Mannen utan öde av Imre Kertész om pojken Györgys Köves som sätts i koncentrationsläger är en bok som måste läsas.

Pojken i randig pyjamas av John Boyne är din både som bok och film.

Livet är underbart är en fantastisk film av Roberto Benigni om en pappa som försöker skydda sin son mitt i eländet.

Schindlers list av Steven Spielberg är fortfarande en av de bästa filmer som gjorts om förintelsen.

Läs också:

Lyckligt lottad

lyckligt_lottad

Lyckligt lottad är Amy Blooms tredje roman och den första som översatts tills svenska. Huvudpersonen Eva är en flicka då vi träffar henne för första gången. Hennes fars fru har just dött och hennes mor bestämmer sig därför för att det är dags för Eva att bli en del av faderns familj. Faktiskt lämnar modern Eva hos en far hon inte har någon relation till, en udda fader som är minst sagt excentrisk. Hon möter där sin halvsyster Iris som kommer att bli en viktig del av hennes liv. När Iris vill rymma iväg och bli skådespelare är det självklart att Eva följer med.

Inledningsvis är jag betagen av Lyckligt lottad av Amy Bloom. Jag lever mig in i systrarna Eva och Iris liv totalt och charmas av alla udda karaktärer. Sedan blir det tyvärr mer och mer segt och form och innehåll allt svårare att ta till sig. Det blir lite pretentiöst och mycket står i vägen för handlingen och även för karaktärerna. Från att jag som läsare bjudits in i berättelsen, blir jag efter hand en utomstående iakttagare och det gör läsningen tråkig. Bloom är utan tvekan en skicklig författare, men det blir lite krampaktigt. Less is more.

Många höjer dock Lyckligt lottad till skyarna, inte minst bokoraklet Oprah Winfrey. Någonstans kan jag inte låta bli att undra vad jag har missat. Missförstå mig rätt, det här är absolut ingen dålig bok, men inte någon fantastiskt sådan heller. Systrarna hänger kvar i minnet, de gör de utan tvekan och jag är glad att jag mött dem. Frågan är dock om jag kommer att prioritera att läsa mer av Amy Bloom framöver. Jag är tveksam.

Läs också:

enligt O får uppmärksamhet

Cision har rankat Bok- och litteraturbloggar och där finns enligt O med på plats 4. I gott sällskap ska tilläggas. Så här ser topplistan ut:

  1. Bokhora
  2. Kulturbloggen
  3. Feministbiblioteket
  4. Enligt O
  5. Breakfast Book Club
  6. Fiktiviteter
  7. Boktokig
  8. Bokomaten
  9. Lyrans Noblesser
  10. Och dagarna går…

 

Flera kulturkollare på listan och bokbloggarnas grand old lady på förstaplatsen.

Läs också:

Shakespeare med extra allt

Vintersaga_affisch

Igår såg jag En vintersaga, ett av William Shakespeares mindre kända dramer, på Bio Roy. En pjäs där den kände författaren verkligen gick all in och bjöd på hur mycket drama som helst. Att låta en rollfigur uppstå från de döda och återfinnas i duschen är ingenting mot dramatiken i En vintersaga. Observera att inlägget innehåller spoilers, men kanske ser man inte en pjäs av Shakespeare för att man undrar hur det kommer att gå.

Kenneth Branaghs Theatre Company bjöd publiken i Göteborg på en fartfylld föreställning, där Kenneth Branagh själv spelade den från början lyckligt gifta kungen Leontes av Sicilien. Det är jul och hans son gläds åt sina julklappar. Polixenes, kung av Böhmen, som på engelska får det finare namnet Bohemia, är där som gäst och Leontes vill att han stannar längre än planerat. Det är dock Leontes havande hustru Hermione (hej Harry Potter) som övertalar Polixenes att inte åka hem. Nu får Leontes en smärre flipp och får för sig att Hermione är otrogen och att barnet hon väntar inte alls är hans utan Polixenes. Det kom lite plötsligt minst sagt och lite överdramatiskt och teatraliskt blir det allt.

Hermione fängslas och Paulina, hustru till Antigonus som är kungens bundsförvant, försöker försvara henne. När barnet är fött tar hon den lilla till sin far och hoppas att han ska ändra sig, men icke. Inte ens när oraklet i Delfi konstaterar att Hermione är oskyldig ändrar sig Leontes. Han driver både son och hustru in i döden och Antigonus lyckas rädda dottern undan samma öde. Han tar sig till Böhmen, som här har kust, och lämnar henne där. Själv blir han uppäten av en björn. Hemska öde. Ni hör, det är drama så att det räcker och blir över.

Efter paus har det gått 16 år och prinsessan, som uppfostrats av en herde, har nu blivit 16 år. Hon har fått namnet Perdita och av en lycklig slump är hon förälskad i Polixenes son prins Florizel. Han gillar dolda identiteter vår gode Shakespeare och många av ingredienserna i En vintersaga har han använt många gånger förr. Nu börjar en komisk del av pjäsen, men Perditas lite korkade bror och ficktjuven Autolycus. Det är lätt att tro att de finns med för att nå en bredare publik. Det blir skördefest och Camillo, förr Leontes bundsförvant och nu lojal mot Polixenes, dyker upp förklädda för att spionera på Florizel och hans fattiga fästmö.

Efter en massa trassel lyckas prinsen och hans kärlek ta sig till Sicilien och bevisen för att Perdita är Leontes dotter når fadern. När Paulina visar en levande staty av Hermione, som sedan väcks till liv, får vi förmoda att de lever lyckliga i alla sina dagar.

Alla dör inte i slutet och trots alla tragedier räknas alltså En vintersaga som en komedi. Tragikomisk snarare skulle jag säga, men visst är slutet lyckligt så att det räcker och blir över. Att kalla Judi Dench för huvudrollsinnehavare var kanske överdrivet, men visst har hon en avgörande roll på många sätt.

Det är lätt att glömma hur många ord Shakespeare använder för att berätta ett ganska kort händelseförlopp, men ändå kan jag inte låta bli att älska alla hans krumbukter och de långa monologerna. Det är väl inte jättekonstigt att En vintersaga inte blivit hans mest omtalade verk, han verkar mest ha blandat de teman och motiv han brukar använda och fått till en berättelse som inte är unik, men ändå underhållande. Att se inspelad teater på bio var en annorlunda upplevelse, men jag gör det gärna igen. Riktigt hög kvalitet på skådespeleriet helt klart.

Läs också:

« Older Entries