Monthly Archives: december 2015

2015 enligt O

Gott nytt år denna skälvande sista timme av 2015. Välkommen till någon slags årssammanfattning, som sedan följs av en massa statistik och annat nörderi, innan det är dags för 2016 på riktigt.

Den 13:e januari fick vi tillgång till ett nytt hus och första månaden av året (och resten också egentligen) har vi bott i ett kaos. Visserligen är nedervåningen större än hela vårt förra hus, men övervåningen ännu inte färdig. Så här i början av 2016 ser vi ändå ljuset gällande just den delen av huset. Sedan ska en trädgård fixas i sommar och huset målas en gång till, så ja, vi har att göra. Trots att vårt nya boende är bättre på så många sätt, skrev jag ändå en (ett?) ode till vårt gamla hus.

I april åkte jag på Breakfast Bookclubs resa till Helsingfors och det var mitt första besök i vårt östra grannland. Mycket, mycket trevligt. I vår hänger jag på när samma bokklubb reser till Amsterdam. Det ser jag fram emot.

I juni var jag och maken i Berlin några dagar. Trevligt att få lite tid utan barnen. Sommaren ägnades sedan till stor del åt husmålning och altanbygge, men vi hann också med en skön semester i Spanien. I juli månad läste jag rekordmånga böcker och det var en välförtjänt paus.

Sommaren 2015 var den sommar då grabbarna O blev läsare på riktigt. Tyvärr var det ungefär samtidigt som de inte längre ville ha högläsning på kvällarna. Lite sorgligt. Däremot har vi börjat lyssna på ljudböcker i bilen, senast en bok om katter.

Katten Selma, en ullig och gullig sibirisk skogskatt, kom nämligen in i vårt liv i början av augusti och det har gjort oss mer oroliga, bundna och alldeles vansinnigt förälskade i denna egensinniga lilla dam, som aldrig kelar om hon inte känner för det själv.

Redan i början av året handlade nyhetsrapporteringen mycket om terrorism och jag läste Jonas Hassen Khemiris Jag ringer mina bröder med mina treor. Under året kom i princip allt att handla om terrorism och migration. Terror är det om muslimer utför dåden. När flyktingförläggningar bränns och en svensk ung man mördar oskyldiga på en skola kallas det något annat. Då är det olyckliga, ensamma galningar som spårar ur. Jag skrev ett inlägg om bränderna och det är ett av de viktigaste inlägg jag skrivit i år. Språket hos politiker och i media förändrades under 2015 och den här artikeln sätter (tyvärr) huvudet på spiken. Vårt språk har utvecklats och inte åt ett bra håll.

Läget i världen påverkade min vardag, då vi fick många fler elever än vanligt. Inte nog med att vi vid höstterminens start hade fler obehöriga elever än vi brukar ha på IM, så kom fler elever varje vecka som flytt kriget i sina hemländer. Nu ser det ut som att det också dyker upp några nya kollegor och det kan göra våren lite lugnare.

Kulturkollo höll jag i två bloggstafetter. En på kvinnodagen och en 12/12 som handlade om medmänsklighet. Det kändes fint. Vårt fina bloggkollektiv har förändrats lite under året, men jag är så innerligt glad över att få lära känna mina bloggkollegor mer. Vi har haft ett händelserikt år och under den mörka hösten har det ibland varit lite tungt att hålla igång två bloggar. Nu är jag dock taggad för ett nytt bloggår.

Roligast var kanske att vinna nygamla Massolit Book Blog Awards i två kategorier, som bästa bokblogg och som så Lotta som vann för bästa blogginlägg. Sedan fick vi möjlighet att få en lite mer spännande Bokmässa än vanligt, då vi fixade och donade i bokbloggarrummet och fick äran att intervjua flera författare. Även Stockholm Literature i oktober kändes lite extra festligt som kulturkollare. Några av oss hade dessutom en riktigt trevligt helt i Annas stuga på Tjörn i juni. I vår hoppas vi få till ett möte med alla medlemmar.

Under 2016 kommer flera läroböcker som jag jobbat med under året att komma ut. En är snart färdig och förväntas gå att köpa från Liber om bara några veckor. I vår kommer del tre av English from the beginning och fyran dyker upp i höst om allt går som planerat. Under hösten har jag också jobbat lite för Nypon— och Vilja förlag och resultaten av det syns snart. Med jobbet var jag också på Symposium 2015, en mycket intressant tvådagarskonferens kring ämnet svenska som andraspråk på olika nivåer. Där fick jag se mina böcker live. Det är alltid spännande.

Det har varit ett intensivt och händelserikt år. Ibland har det hänt lite väl mycket och ibland har jag känt att jag kanske behöver röra på mig och hitta nya utmaningar. Det är bara det där lilla problemet att dygnet bara har 24 timmar och en del av dem (många om man är jag) måste ägnas åt sömn.

Det finns ju en massa tester att göra på Facebook i dessa dagar och de menar att mitt motto för 2016 ska vara sanning, vilket jag inte är säker på att min omgivning skulle uppskatta. Testerna lovar också resor, löneförhöjning och ett nytt jobb. Vi får helt enkelt se!

Gott nytt år på er nu. Hoppas att 2016 blir ett riktigt bra sådant.

 

 

 

Läs också:

Dagens dam i december del 31

Skärmklipp 2015-12-30 18.42.09

Så var det dags för den sista decemberdamen, så här på årets sista dag. Det blir en ung dam som förgyllde hösten med sin spontanitet och sin fantastiska sångröst, som alla från mina barn till mina morföräldrar älskar. Jag talar om Miriam Bryant, som var en av deltagarna i årets Så mycket bättre.

Miriam Bryant är från Utby, Göteborg och har där gratis pizzor på den lokala pizzerian (vilket hon avslöjade i seriens sista avsnitt). Det sköna är att hon verkade ärligt glad över detta faktum. Kanske kommer hon undan med en del på grund av sin dialekt, men jag gillar hennes spontanitet trots svordomarna på bred göteborgska. Musikalisk talang har hon dessutom i överflöd och visst är det ändå det viktigaste i ett program som handlar om musik. Extra charmigt blev det när programmets yngsta och den äldsta Sven-Bertil Taube, fann varandra. Det är mycket som gör Bryant till en förebild. Hon vågar vara kaxig och flamsig, men också allvarlig och vänlig. Det är en bra kombo.

Jag ska erkänna att jag avfärdade inte bara Bryant, utan hela Så mycket bättre inför årets säsong. Jag trodde att konceptet spelat ut sin roll, men oj så fel jag hade. Att stämningen blev så otvungen tror jag vi kan tacka en ung göteborgare lite extra för.

Gott nytt år och ta inte det sista glaset för sent i natt.

 

 

 

 

 

Läs också:

A till Ö 2015

Denna något alfabetsfixerade bloggare gör det igen. Här är ett kulturellt alfabet om 2015. Viktiga händelser, böcker, filmer, konstupplevelser, tv-serier, platser och personer från A till Ö.

Arkan Asaad och hans bok Stjärnlösa nätter, som jag läste om och om igen, samt jobbade med många timmar. Jag fick också lyssna på honom på jobbet och dessutom se teateruppsättningen av Stjärnlösa nätter.  Sommarprogrammet var också fint.

Bokmässan och bokbloggarrummet där vi hängde och fixade mingel. Fina dagar.

Christoffer Holsts debut Mitt hjärta går på klämde jag snabbt under en stilla decemberdag. En riktigt fin bok.

Downton Abbeys sista säsong och julspecialen (som jag ännu inte sett) var en bra del av tv-året.

Édouard Louis självbiografiska bok Göra sig kvitt Eddy Belleguelle var som ett knytnävsslag i magen.

Fröken Frimans krig, som jag lyckades missa förra gången. Lysande historiska porträtt.

Gilmore girls. Visst är det knäppt att jag inte börjat se den här serien förrän i år. Jag älskar den.

Hon blev han i Kabul för att få frihet. Jenny Nordbergs De förklädda flickorna i Kabul fick mig att gråta floder.

Insidan ut var en mycket märklig, men också mycket gullig film.

Jimmy Rabbitte Jr, som var manager till The Commitments fick ännu en bok. I the Guts är han äldre och drabbad av cancer. Gripande och charmig bok.

Kulturkollo. Självklart. Bloggkollektivet som är en stor del i mitt liv och blivit mina goda vänner.

Litteraturresan med Breakfast Bookclub till Helsingfors var helt fantastisk. Mitt första besök i vårt östra grannland.

Moderna Museet och Stockholm Literature bjöd på fin kultur och en del finkultur under några dagar. Härligt.

Norlin, Annika aka Säkert! och Hello Saferide, som efter en intervju på Kulturkollo blev årets soundtrack.

Onanisterna av Patrik Lundberg var en av årets bästa böcker, trots titeln som gjorde den här tanten lite generad och mina elever ännu mer generade konstigt nog.

Pilane på Tjörn besöktes under Kulturkollos planeringshelg och var som vanligt fint. Åk och se skulpturerna om ni får chansen.

Queer av William S. Borroughs påbörjades i somras, men jag inser i min jakt på Q att jag glömt bort den.

Resan till Florida var en av de finaste filmerna jag såg i år.

Still Alice hade premiär i USA 2014, men jag såg den här 2015. Lysande filmatisering av ännu bättre bok.

The Disreputable History of Frankie Landau-Banks av E Lockhart levererade en av årets coolaste huvudpersoner.

Ungdomsår av J M Coetzee är en av årets oväntade favoriter. En fantastisk bok.

Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler var verkligen en av årets största läsupplevelser.

Warsan Shire är en av årets nya bekantskaper, som jag verkligen är glad att ha mött.

Xialou Guo släppte Jag är Kina och jag och Helena fick intervjua henne på Bokmässan. En spännande och skrämmande upplevelse.

Ytan må vara något som likar mordet på John Hron, men När hundarna kommer av Jessica Schiefauer är så mycket mer. En fantastisk bok, som förtjänar alla priser den fått och kommer att få.

Zoe Hart i serien Hart of Dixie har roat mig många timmar under 2015. Ingen direkt kvalitetsserie, men totalt kravlös.

Årets sista bok verkar bli Tom Malmqvists I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv. Så hemsk, så tragisk och så vansinnigt bra.

Äran i att vinna #massolitbookblogaward med Kulturkollo var och är enorm.

Öronen har fått jobba mer i år, då jag börjat lyssna på böcker. Det trodde jag aldrig.

Läs också:

Dagens dam i december del 30

Skärmklipp 2015-12-29 18.12.21

Idag vill jag lyfta fram en författare, som trots att jag bara läst en bok av henne, har betytt mycket för mig. Jag läste The Awakening av Kate Chopin våren 1994, då jag studerade engelska på Göteborgs Universitet. Den handlar om en kvinnas uppvaknande och försök till frigörelse och blev en ögonöppnare för mig.

Boken gavs ut 1899 och var Chopins andra, den första At fault kom 1890 och gick ganska obemärkt förbi. Istället var det Chopins noveller som gjorde henne känd. Samlingarna Bayou Folk (1894) och A Night in Acadie (1897) fick fin kritik, men det var noveller i veckotidningar som spred hennes namn. En stor del av de texter hon skrev var för barn och publicerades i olika barntidningar.

The Awakening kallades morbid och vulgär och blev bannlyst från flera bibliotek. Nu handlar det visserligen om USA, där böcker fortfarande blir bannlysta, men jag kan tänka mig att den frigjorda huvudpersonen Edna, som drabbas av passionen. Kanske var det därför den tredje novellsamlingen inte kom ut förrän 1991, långt efter Chopins död och långt efter det att The Awakening återutgivits 1969 och äntligen fått den hyllningen den förtjänade.

Kate Chopin får symbolisera de kvinnor som borde funnits med tidigare och mer i litteraturhistorien. Nu jämförs hon med stora amerikanska författare som William Faulkner och Ernst Hemingway.

kateimage300

Läs också:

Intressant om Bloomsburygruppen

p02xl4jb

Det är inte ofta jag tittar på en tv-serie med Wikipedia i fliken bredvid, men då jag såg första delen av serien Life in squares drabbades jag av en härlig längtan efter att få läsa allt om Bloomsburygruppen. Då räcker Wikipedia inte långt självklart. Någonstans har jag helt missat Virginias syster Vanessa, även om hon (väl) finns med i Timmarna? Jag drabbades också av Lytton Stracheys olyckliga gestalt och Duncan Grants energi. Nu måste jag lära mig mer om dem alla. Kanske ska se serien färdigt först bara.

Sanningen är den att jag visste mycket mindre om Bloomsburygruppen än jag trodde. Jag visste till exempel inte att nationalekonomen John Maynard Keynes ingick i den eller att medlemmarna hade en så yrkesmässig bredd. Den här artikeln är riktigt fin och här kan du också läsa mer om medlemmarna som finns med som karaktärer i serien Life in squares.

Första delen sändes 23/12 på Svt och finns på svtplay. Andra delen kan du se 30/12 och tredje onsdagen efter.

Läs också:

Dagens dam i december del 29

Skärmklipp 2015-12-28 19.57.54

Klart Tove Jansson måste få vara med. Mumin finns liksom överallt och har alltid funnit, i barnböcker, på tv (jag gillade serien med ”riktiga” skådisar mer än den tecknade) och nu på muggar, skålar och allt möjligt annat. Någonstans har Mumin mer blivit ett varumärke än en litterär figur och det kan jag tycka är lite synd.

Tove Janssons första bok om de små vita figurerna och alla deras vänner i Mumindalen hette Småtrollen och den stora översvämningen kom ut 1945. Sedan följde Kometen kommer och Trollkarlens hatt och succén var ett faktum. Mina favoriter är Trollvinter, där Mumintrollet för första gången ser snö och Det osynliga barnet, där ett barn blir synligt med hjälp av kärlek. Här kan du höra Tove Jansson läsa Trollvinter. Det är många charmiga figurer som befolkar Mumindalen, min favorit är den arga My, som jag identifierar mig med. Enligt det här testet är jag dock mest lik Sniff.

Tove Jansson har också illustrerat och en rad böcker, bland annat Bilbo — En Hobbitts äventyr (1962) och Alice i Underlandet (1966). Faktiskt var det som illustratör hon inledde sin yrkesbana och hon utbildade sig vid Konstfack i Stockholm. Jansson har också skrivit en rad böcker utan ett enda Mumintroll, både för barn och vuxna. Dessutom en del dikter och sångtexter. Jag absolut älskade Höstvisa med musik av Erna Tauro.

Här med Marit Bergman:

 

 

Vilken är din favorit av hennes böcker?

JANSSON2ISO[1]

 

Läs också:

Mitt hjärta går på

holst

Titeln på Christoffer Holsts debutroman förbryllade mig först, men visade sig vara en direktöversättning av Celine Dions ledmotiv till filmen Titanic. Chavve, en av huvudpersonerna älskar den filmen och titeln blir då helt logisk. Den andra huvudpersonen är Pontus, en ganska misslyckad typ, mest är det hans rädslor som förstör för honom. Han bor fortfarande hemma och är rädd för så otroligt mycket. Han skulle kunna vara skådis, men tvångstankar och hypokondri gör honom mer och mer isolerad. Ett par vänner har han kvar, men inte mycket till liv. Så vågar han ändå ta steget och via en dejtingapp träffas han och Chavve. En trevande kärlekshistoria tar sin början och det är riktigt trevlig läsning. Så blir Pontus sämre och allt blir mer komplicerat.

Jag tycker mycket om Mitt hjärta går på. Det är en varm och gripande berättelse om två älskansvärda människor. På samma sätt som David Levithan väljer Christoffer Holst att skriva en kärleksroman som råkar handla om två män, utan att det på något sätt står i fokus. Det handlar om livet och kärleken helt enkelt, med allt vad det innebär. Jag läste Mitt hjärta går på under några intensiva timmar och hoppas att unge herr Holst inte behöver slita för mycket på Printz Publishing, utan har tid att skriva fler böcker.

 

Läs också:

Dagens dam i december del 28

Skärmklipp 2015-12-27 16.44.16

Idag är det värnlösa barns dag och då tänker jag på ett litterärt barn som jag läste om mycket, ofta och gärna då jag var barn, nämligen Katitzi. Böckerna ges nu ut i nyutgåva och det är lika viktigt nu, som då de var nya, att lyfta en kultur som finns mitt i vårt samhälle, men av många ändå inte räknas hit.

Katarina Taikon är dagens decemberkvinna och hon debuterade 1963 med den självbiografiska boken Zigenerskan. Författaren var då 31 år gammal och hade relativt nyss lärt sig läsa och skriva. Som många andra romska barn hade hon inte gått i skolan. Zigenerskan var första boken som handlade om romer och var skriven av en rom. I januari ges den ut igen av förlaget Natur & Kultur.

Det är dock för böckerna om den romska flickan Katitzi som Taikon är mest känd. Serien gavs ut mellan 1969 och 1980, men hon kämpade för romernas rättigheter i många år innan dess. Även böckerna om Katitzi är självbiografisk. I boken Den dag jag blir fri av Lawe Mohtadigår det att läsa om Katarina Taikons liv och föredrar du film är det Taikon som gäller.

9789127141506

Foto: Björn Langhammer

 

 

 

Läs också:

Dagens dam i december del 27

Skärmklipp 2015-12-26 22.01.27

Jag skulle undvika att bli politisk i den här kalendern tänkte jag, men idag skiter jag i det. Jag måste nämligen ha med Gudrun Schyman som en av de 31 damerna i december. Jag röstar varken på Vänsterpartiet eller F! (mer än i valet till EU-parlamentet senast) ska jag erkänna, även om dagens politiska läge kanske tvingar mig vänsterut i nästa val. Däremot har jag alltid beundrat Gudrun Schyman. Inte alltid hållit med henne eller ens tyckt att hennes agerande varit vettigt, men alltid hyst en beundran för hennes oförtrutna övertygelse.

Som partiledare för Vänsterpartiet under tio år mellan 1993 och 2003 var Schyman långt ifrån okontroversiell. Hon var den första partiledaren som tog avstånd från kommunismen och dessutom partiets första kvinnliga ledare. Det var också hon som på allvar förde in feminismen som en parameter i partiets politik. Ett av hennes mest kontroversiella tal var det som kom att kallas för ”Talibantalet”, där hon talar om mäns våld och hur det är samma strukturer som förtrycker kvinnor i talibanernas Afghanistan, som i Sverige. Eller riktigt så sa hon inte egentligen. Hela talet hittar du här.

År 2003 framkom att Schyman inte haft koll på deklarationen och gjort avdrag för saker hon inte själv betalt. Hon erkände sig skyldig och fick 50 dagsböter. Det en penibel kväll på rave lite lagom berusad var kanske inte det som ens en populär partiledare kunde överleva. Året efter lämnade hon partiet och fortsatte ett tag som politisk vilde, tills hon blev frontfigur i nybildade partiet Feministiskt Initiativ.

Schyman är en förebild för att hon vågar säga saker som andra kanske bara tänker. På gott och ont. Jag hade äran att träffa henne för ett antal år sedan, då hon gästade min arbetsplats och slogs av den trygghet i kombination av en övertygelse att världen kan bli en bättre plats, som hon utstrålade. Andra provocerades av henne och så är det troligen med alla politiker som vågar vara ärlig och passionerad.

Sverige behöver Gudrun Schyman, liksom vi behöver andra modiga kvinnorsom är eller varit aktiva politiskt, som Birgitta Ohlsson, Maria Wetterstrand, Annie Lööf och Margot Wallström. Varje gång jag åker bil lyssnar jag på Eva Franchells Väninnan, om Anna Lind och det blir smärtsamt tydligt hur svårt kvinnor har det inom politiken.

Jag beundrar Gudrun Schyman för att hon är cool på riktigt.

gudrun_schyman

Foto: Magnus Bergström

Läs också:

Det är något som inte stämmer

det-ar-nagot-som-inte-stammer

Jag har inte sett årets julkalender. Det beror inte på att jag tycker att den är för ojulig eller för tråkig. Det beror på Erik Haag. Otroligt barnsligt, jag vet, men efter att ha läst Martina Haags bok Det är något som inte stämmer funkar det inte riktigt att se honom. Jag är mycket medveten om att boken är skönlitterär, men när Martina Haag väljer att skriva om författaren Petra, som åker till en stuga i Nikkaluokta – Abisko för att skriva sin nya bok och för att slicka sina sår efter skilsmässan från Anders, tv-kändisen som lämnat henne för sin kollega Kajsa. Det går liksom inte att läsa in något annan än Martina och Erik i din här historien och det skriver ju Petra om själv. Att det inte spelar någon roll om hon ändrar mycket eller lite i sin roman om skilsmässan. Att alla kommer att tänka på det som verkligen hände ändå.

Jag lyssnade på Martina Haags egen inläsning av Det är något som inte stämmer och det gjorde ont. Ibland kändes det nästan som om jag kom för nära. Som om hon avslöjade för mycket. Det som gör ondast är egentligen inte att Anders lämnar, utan att Petra förfarande älskar honom och förminskar sig så otroligt mycket för att han ska välja att stanna kvar. Jag har inte svårt att se Erik Haag för att han lämnat sin fru, det händer. Jag tycker inte heller illa om honom för att han blev kär i sin kollega, det händer. Jag blir dock så förbannad på det egoistiska agerande som han, eller Anders, visar prov på gentemot barnen. Jag vet att det är Martinas, eller Petras, syn på det hela som vi får läsa, men om bara en liten, liten del är sant är det riktigt illa. Man drar visserligen inte till den gemensamma sommarstugan och tänder ljus vid sängen man just då delar med en älskarinna, men vad värre är att en pappa kan dra iväg i flera månader i samma stuga, utan sina barn.

Ibland stör jag mig på Martina Haags språk. Hennes ovana att ta bort pronomen i meningar. Men mest är jag imponerad och en liten gnutta oroad. Känslorna är så väl beskrivna och jag hoppas att det var bra att bearbeta dem genom att skriva en bok. Oavsett skulle jag inte vilja vara Martina Haag, eller Petra. Varken bli lämnad eller tillbringa veckor i en stuga mitt ute i ingenstans. Frågan är vad som skrämmer mig mest.

Avsnitten från stugan i Nikkaluokta är annars riktigt roliga. Gästerna som kommer dit är ofta udda och värst är ett gäng hemska norrmän. Självklart. Det är också lättare att läsa om skilsmässan när Petra fått lite avstånd till det hela, både geografiskt och tidsmässigt. Den sorg hon fortfarande bearbetar är tung att läsa om och jag undrar om hon kommer att känna sig bekväm med att ha delat så intima detaljer om sig själv och sin före detta man. Det är en viktig bok dock, en känslosam och skitig skildring av en skilsmässa utan ett enda rosafärgat moln. Det är befriande.

 

 

Läs också:

« Older Entries