Äntligen bröllop

downton-abbey-season-6-01

Fina, fina Mrs Hughes säger sig inte haft något annat att se fram emot än graven och kanske är det därför hennes entusiasm för bröllopet (i alla fall utåt) är lite ljum. Samtidigt anar jag en bitterhet över att det inte blivit som hon tänkt sig, så visst måste hon haft en bild av det perfekta bröllopet. Mrs Patmore och Anna gör vad de kan. Att det blir Cora som fixar det hela är inte oväntat och att de sidor av Mary jag inte riktigt tycker om visar sig är det inte heller. Att det sedan blir ett missförstånd kring kläderna är beklagansvärt och där visar Mary prov på sin komplexitet. Det blir inte alltid rätt, men hon har trots allt ett gott hjärta. Skönt att det löste sig och skönt att mänsklighet finns i alla led.

Jag tycker att det är skönt att Hughes och Carson gifter sig äntligen. Tänk om det blivit som i filmen Återstoden av dagen, där det liksom aldrig blir något sagt och ensamheten är det enda som finns kvar.  De är så fina och nervösa. Sedan kan jag inte låta bli att önska att det här skett sisådär 20 år tidigare, men bättre nu än aldrig.

Diskussionerna om sjukhuset är fortfarande i full gång och Lady Violet vill till varje pris få sin son på sin sida. Eller som hon väljer att uttrycka det, på rätt sida. Att han pratat med sin fru faller inte i god jord och scenen där Violet konstaterar att det finns par som lever ett utmärkt liv utan att tala med varandra, är underbar. Liksom att hon börjar använda krigstermer. Det är en stor grej det här med sjukhuset helt klart. Att Cora tagit sig friheten att gå på en rundvandring kallas förräderi. Det är inte svårt att se varifrån Mary fått sin dramatiska ådra. Det kommer en del fantastiska repliker ur Violets mun som vanliigt!

Edith har mer problem med sin redaktör och jag kan inte annat än hålla med Mary — det är väl bara att sparka gubben? Äntligen gör hon det. Heja Edith! Och lite tur verkar hon ändå ha, för mannen hon ska ta en drink med känns utan tvekan som hennes typ. Hjälpsam dessutom. Det här kan leda till något riktigt bra. Edith i lägenheten i London med en man? Är det så serien slutar? Det vore trevligt i så fall.

Mr Spratt är en lustig figur och hans relation med Miss Denker är rolig att följa. Det är skönt att några karaktärer finns där främst för att roa, men det är också lite spännande att se hur den senaste soppan slutar. Ska Denker en gång för alla se till att hon får ha kvar jobbet genom att göra sig av med Spratt? Vi vet ju att färre tjänstefolk är den nya melodin.

Det som gjorde mig mest ledsen var Barrows besök i det nu förfallna huset, där han söker jobb. Dels för att jag faktiskt börjat tycka om Barrow och inte vill att han ska försvinna, men också för att huset på något sätt symboliserar så mycket mer. Att rika familjer har stora hus och får mer än de egentligen förtjänar är inte okej, men inte heller att någon ska leva så ensam i ett hus som är en skugga av det förflutna. Sir Michael har haft allt och har nu visserligen sitt hus, men inte längre det anseende han så desperat vill hålla fast vid. När de goda tiderna kommer tillbaka ska han och huset vara redo. Det är sorgligt.

Och så det som gjorde mig gladast, att Tom äntligen kom tillbaka. Underbart! Där kom avsnittets tårar, blödig som jag är. Glada barn som kramas — vem kan hålla tillbaka tårarna då?

Saker jag undrar över nu är hur det egentligen ska gå för Mr Mason, Daisy tror att allt är löst, men så lär det inte vara. Sedan är jag spänd över att få veta hur det går med Annas graviditet. Det spelar ingen roll om de smörar till det rejält de sista avsnitten, jag vill gärna att så många som möjligt ska bli lyckliga. Det är lättare att lämna dem då.

Läs också:

2 comments