Monthly Archives: november 2015

Dagens dam i december

Vi befinner oss mitt i ett kulturellt Kvinnoalfabet, men jag tar en paus från det för att istället ägna december åt 24 kvinnor i årets julkalender på enligt O som jag kallar ”Dagens dam i december”. Om jag får feeling kanske det blir hela december ut, men det blir minst 24 inlägg. Jag har valt ut kulturella kvinnor som betytt mycket för mig och världen.

Några av de största favoriterna skrev jag om redan i somras i en inläggsserie som fick namnet Favoritförfattare kort och gott. De kommer inte att få ta plats i kalendern, men läst gärna inläggen om:

Nina Bouraoui

Elly Griffiths

Chimamanda Ngozi Adichie

I januari återkommer kvinnoalfabetet varje torsdag, tills dess får ni gärna hänga på under decemberkalendern.

Väl mött i december!

Läs också:

The Hunchback of Neiman Marcus

bk_hunchback

Jag har läst flera av Sonya Sones ungdomsböcker och jag har tyckt mycket om dem. Några har jag till och med älskat. Så fick jag då äntligen tummen ur att läsa hennes vuxenroman The Hunchback of Neiman Marcus. Som vanligt är det prosalyrik det handlar om, en form jag tycker väldigt mycket om. Du får det bästa av diktens koncentration och dessutom mängden som krävs i en roman.

Undertiteln lyder A novel about Marriage, Motherhood and Mayhem och ja, det är en roman om det lilla och det stora. Inledningsvis mycket om äktenskapet och Hollys rädsla för att hennes man har tröttnat på henne, eller att han ska göra det när dottern flyttar hemifrån. Deras lilla flicka har blivit stor och ska flytta. Det, i kombination med att 50-årsdagen obarmhärtigt närmar sig och en bok som vägrar bli skriven, gör att lvet är ganska så tungt.

Sones skriver på sin hemsida att hon egentligen inte hade planerat att skriva en vuxenbok. Hon hade en deadline på en bok för ungdomar, men det blir liksom ingenting. Vuxenboken pockade på, trots att hon försökte skjuta den ifrån sig:

I fought this wicked urge for awhile, but eventually I gave in and let myself write my first book for adults. It began as a sort of memoir in poems, but I soon realized that the tale I wanted to tell wasn’t just my own story, but every woman’s story.

 

Jag tycker mycket om The Hunchback of Neiman Marcus. Både formen och innehållet. Det är en mänsklig och ärlig historia om att befinna sig mitt i livet, men ändå vara rädd att det ska ta slut. Jag rekommenderar den varmt till alla med eller utan 50-årskris.

 

Läs också:

To my Love

To-my-Love-373x520

Det finns mycket jag tycker om med To my Love av Karin Aspenström. För det första utspelar den sig till stor del i Camden, London och dessutom under mitten av 90-talet. Sedan finns det en del musik och en hel del vänskap och kärlek. Just tillbakablickarna är kanske det bästa. I alla fall inledningsvis.

I nutiden träffar vi Love, en man i 40-årsåldern som har en sommarstuga och en trevlig flickvän, men är långt ifrån nöjd. Han vill ha något mer, eller i alla fall något annat och via ett blandband från 90-talet tar han sig tillbaka dit i minnet. Han tänker på Josefin, hans ungdomskärlek som aldrig ville vara annat än vän, som älskade Baz istället. Hon som bad honom möte henne, men som sedan försvann.

Någonstans har Love ett behov av att fly och han lämnar sommartorpet och drar till London. Där lyckas han få tag på några han kände då och försöker febrilt få ledtrådar till vad som egentligen hände Josefin. Vi får också veta genom återblickar.

Jag är grymt kluven till To my Love. Mycket är verkligen skitbra, så länge det handlar om relationer. När boken utvecklas mer och mer till en spänningsroman tycker jag inte att den håller. Tyvärr.

Men visst är To my Love bra läsning. En bra bok trots spretigheten. Jag hade dock gärna varit utan slutet.

Läs också:

En favoritbok från barndomen

Jag måste ju skriva något om Lennart Hellsing, som dog i veckan, 96 år gammal.Jag kommer att sakna mannen i den färgglada kostymen som alltid vandrade runt på Bokmässan.

På mitt lokala bibliotek hade de skyltat med hans böcker, bland annat en stor personlig favorit nämligen Krakel Spekakel köper en klubba. En egentligen ganska tragisk historia om en kioskinnehavare som säljer allt han äger, men ändå fin på något sätt. Jag läste den om och om och om igen. Mina barn var dock inte lika imponerade. De gillade främst Hellsings briljanta översättning av Julia Donaldsons Gruffalon. Förutom alla roliga sånger om herr Gurka, Petronella, Krakel Spektakel och kusin Vitamin så klart.

Vilken är din favorit bland Hellsings böcker?IMG_1689

Läs också:

Downton öppnar dörrarna

downtonhus

Dags för avsnitt sex av åtta i denna den sista säsongen av favoritserien Downton Abbey, som inleds med att Molesley  delar ut inbjudningar till öppet hus på godset.  Lorden och den lika konservativa Mr Carson är inte imponerade och Mr Bates är mer fundersamma över varför folk skulle vilja betala för att se ett hus. Det är inte, som Violet anser, ett vanligt hem, men visst finns risken för avundsjuka. Tiderna är helt klart nya.

Kommer Daisy att flytta? Hur går det på hennes examensprov? Jag håller tummarna för henne. Ännu roligare är det att läraren uppmanar mr Molesley att göra proven. Många verkar hitta andra platser utanför Downton. Tänk om en av dem kunde bli lärare. Det vore coolt. Frågan är om han har ett passande lärarhumör. Han blir lätt upprörd.
Mrs Patmore får ett tackbrev från mr Mason. Daisy är inte imponerad, nästan lite arg. När han dyker upp med grönsaker till mrs Patmore kan Daisy inte hålla tyst och är riktigt otrevlig. Mrs Patmore planerar dock att flytta till sitt hus och starta pensionat. Hon har till och med fixat telefon.

Kärleken mellan mr och mrs Carson är lite knackig. Carson är inte imponerad av fruns sätt att sköta hushållet, vilket minst sagt irriterar henne. Han är verkligen som en bortskämd barnunge. Jag hade bett honom ficka hushållssysslorna själv och trots att det inte gick för sig då, verkar mrs Hughes ha det på tungan.

Robert och Mr Carson har en rätt skön relation och den senare ser till att husbonden får lite vin trots att han är sängliggande. Trots det tackar Robert faktiskt nej och inser att han måste ändra sitt liv. Till förändringarna hör också att minska antalet tjänstefolk. De hoppas att Thomas ska söka andra jobb och Carson lovar trycka på. Det verkar dock som att Barrow kan räddas av familjens yngste. Carson vill helt klart ha bort honom.

Barrow leker inte bara med barnen, han hjälper Andy med läsningen. Utan att veta vad som försiggår är mrs Patmore oroad. Carson går på Barrow och anklagar honom för att ha förfört Andy. Barrow är besviken på att aldrig bli trodd. Jag förstår honom. Nu är jag lite orolig över att han skadar sig själv, eller ännu värre tar livet av sig. Han verkar helt klart förstörd.

Angående sjukhuset så vädrar Violet morgonluft nu när Robert opererades och räddades där. Nu visar det sig att styrelsen ämnar slå ihop  det lokala sjukhuset med det i York trots allt och de vill ha Cora som ordförande och uppmanar Violet att avgå. Dubbelt nederlag alltså. Cora verkar se fram emot uppdraget, men Robert är (självklart) skeptisk.

Anna och Mary drar till London. Anna för att besöka läkaren och Mary för att träffa kärleken. Hon tar med sig Tom och han vill ha med Edith, men hon avstår. Middagen i London blir trevlig och Tom lockas med i bilsnacket. Mary vill inte erkänna sitt intresse riktigt ännu, men visst är det på gång. De promenerar i alla fall hem och pratar till och med om Matthews död. Spöregnet överraskar dem och med en kyss spurtar de snabbt vidare, kanske för snabbt för Mary, men hon verkar rätt nöjd trots allt. Tom är dessutom väldigt imponerad. Han om någon borde kunna övertala henne. Faktiskt verkar hon i alla fall fundera på att besöka biltävlingarna, trots sin rädsla.

Anna håller på att försäga sig angående Marigold. Jag undrar vad Mary skulle göra om hon får reda på det. Eller när kanske? Hon påpekar för Tom att det är korkat av Edith att ta hand om ett barn som inte är hennes, att det skrämmer bort männen. Återstår att se om den aktuella friaren får veta allt. Det måste han nästan. Han blir i alla fall inbjuden i barnkammaren. Cora verkar dessutom tycka om honom, faktiskt även Robert.

Mer kärlek vädras. Det verkar som att mrs Crawley fått en bundsförvant i miss Cruikshank, som är förlovad med lord Mertons son Larry, som förut motsatte sig faderns önskan om bröllop. Kanske kan det bli ett trots allt. Helst vill jag dock ha kvar den självständiga Isobel, men lycka är å andra sidan bra. Violet är skeptisk självklart.

Och så kommer besökarna för att titta på Downton. Hur många som helst och de guidas av Cora, Mary och Edith. Det går sådär. Kanske borde de läst på lite. Mitt i allt stormar Violet in och skäller ut Cora inför alla. Hon har fått brevet från sjukhusstyrelsen och är vansinnig.  En av de unga besökarna lyckas hitta lordens sovrum och undrar varför Robert inte köper ett annat, mysigare hem. Och ja, det är troligen så att familjen säljer Downton och flyttar. Eller vad tror ni? Visst tjänade de pengar på att öppna huset, men att öppna det på regelbunden basis som Tom vill, är inte en populär idé i resten av familjen. Mary är den som klamrar sig fast mest, medan de andra verkar ha insett att de måste förändra sina liv.

Läs också:

Mina svar på O

Skärmklipp 2015-11-26 16.07.45

Här kommer mina svar på veckans frågor som handlar om bokstaven O.

Vilken litterär kvinna med för- eller efternamn på O är betydelsefull för dig?

Betydelsefull är ett starkt ord inser jag, men jag tycker verkligen om Maggie O’Farrells böcker. Jag har några kvar att läsa och är glad att ETTA ger ut hennes böcker, så att hon får en ny chans i Sverige.

Det finns ju annan kultur än böcker. Vilka kvinna med för- eller efternamn på O vill du lyfta fram som är kulturell, men inte just författare?

Jag kan inte säga att jag vet massor om henne, men jag gillar verkligen Olivia Newton-John. Främst tänker jag på henne i rollen som Sandy i Grease, en film som har sina brister, men som ännu håller.

Vilket kulturellt verk på O som gjorts av en kvinna och/eller handlar om en kvinna tycker du mycket om? Det kan vara en bok, en film, en sång, en dikt, en tavla, en pjäs, en musikal eller något annat. Kravet är att det är en kvinna som står i centrum.

Om inte nu så när av Annika Thor handlar om flera personer, men jag skulle säga att Ilse och Ingrid är de som står i centrum. En mycket bra bok!

Vilken kulturell kvinna med för- eller efternamn på O har du ännu inte utforskat?

Lite koll har jag allt på Olivia Bergdahl som estradpoet, men jag har ännu inte fått tummen ur att läsa hennes bok Efter ekot. Det ska jag göra.

Läs också:

Kvinnoalfabetet bokstaven O

Skärmklipp 2015-11-26 16.07.45

Dags för bokstaven O idag. Det är alltid svårt att veta hur svår en bokstav är innan en svarar, men trots att jag gillar O har jag en känsla av att det kan bli lurigt.

Vilken litterär kvinna med för- eller efternamn på O är betydelsefull för dig?

Det finns ju annan kultur än böcker. Vilka kvinna med för- eller efternamn på O vill du lyfta fram som är kulturell, men inte just författare?

Vilket kulturellt verk på O som gjorts av en kvinna och/eller handlar om en kvinna tycker du mycket om? Det kan vara en bok, en film, en sång, en dikt, en tavla, en pjäs, en musikal eller något annat. Kravet är att det är en kvinna som står i centrum.

Vilken kulturell kvinna med för- eller efternamn på O har du ännu inte utforskat?

 

Svara i din blogg och/eller i en kommentar. Mina egna svar kommer senare idag eller imorgon.

Stort lycka till!

Läs också:

Fly on the wall: How one girl saw everything

568570

Fly on the wall: How one girl saw everything är tredje boken jag läser av E. Lockhart i år och den av dem hon skrev först. Boken kom ut redan 2007 och är inte riktigt lika bra som We were liars eller Den ökända historien om Frankie Landau-Banks, men ändå en ganska charmig historia.

Huvudpersonen Gretchen Kaufman Yee går på konstskola, men lärarna är inte direkt imponerade av hennes ständiga superhjälteteckningar. Faktum är att ganska få är imponerade av Gretchen, snarare är hon något av en doldis. Någonstans önskar hon att hon var mer i händelsernas centrum och fick veta mer om vad som händer på skolan. I ett svagt (?) ögonblick önskar hon att hon vore en fluga på väggen i killarnas omklädningsrum och se, det är precis vad hon blir.

Gretchen i flugform får se och höra allt i omklädningsrummet. Hon får veta mer om många av killarna och inser att det finns några dolda drömprinsar där hon minst anat det. Hon får också reda på deras svagheter och vilka problem de brottas med. Ibland får hon både se och höra mer än hon egentligen skulle vilja.

Fly in the wall flirtar med Kafkas Förvandlingen, men konflikten mellan insekten och världen uteblir. Gretchen är en osynlig spion, en fluga på väggen och interagerar inte med någon. Det finns en feministisk ton, som är ännu starkare i Den ökända historien om Frankie Landau-Banks och det gillar jag skarpt. Ändå blir Fly in the wall inte mycket mer än en charmig och rolig historia, visserligen med visst djup, men mer underhållande än något annat. Å andra sidan är det inte fy skam.

Läs också:

4 x August

DfrTsO0n

Idag delades Augustpriset ut i fyra kategorier. Bästa svenska skönlitterära bok, fackbok och barn- och ungdomsbok och dessutom Lilla Augustpriset till någon som ännu inte blivit publicerad.

Lilla Augustpriset var det första att delas ut och tilldelades Rasmus Bjerkander för sin text ”Den på intet vis speciella”. Du kan läs den här.

Bästa barn- och ungdomsbok tilldelades för andra gången Jessica Schiefauer för sin fantastiska bok När hundarna kommer. Jag tycker mycket om den och har skrivit om den här. Idag har vi också en intervju med Jessica Schiefauer på Kulturkollo. Den hittar du här. Författaren kritiserade den allt för breda kategorin, med såväl fack- som skönlitteratur för alla från de minsta pekboksläsarna, till den mycket äldre publik som ungdomsböcker vänder sig till. Jag håller definitivt med henne.

Vinnare av kategorin årets bästa fackbok är Karin Bojs Min europeiska familj: De senaste 54 000 år sedan. Jag hade hoppats på Den sårade divan av Karin Johannisson, som är den jag är mest sugen på att läsa, men Bojs bok låter också intressant, om än utanför mitt omedelbara intresseområde.

Att Jonas Hassen Khemiri vann kategorin årets bästa skönlitterära bok var ingen överraskning. Dels är Det jag inte minns en fantastisk bok, men det är också så att Khemiri aldrig vunnit priset och visst är det knepigt att en av de mest begåvade författarna i vår tid inte gjort det? På Kulturkollo har vi konfererat kring boken. Du hittar inlägget här.

Fyra kategorier, varav två verkar räknas lite mer. Jag noterar till exempel att DN (lite symptomatiskt) fokuserar på pristagarna i kategorierna bästa skönlitterära bok och bästa fackbok, som dessutom återfinns i rubriken. Jag skulle dock vilja hävda att den som inte läser vinnaren i barn- och ungdomsbokskategorin missar ett riktigt guldkorn.

Stort grattis till de fyra vinnarna säger jag, trots att läslistan just blev längre.

 

Läs också:

Jag bloggar för medmänsklighet

IMG_3162

Den här hösten har varit så tung och mörk. Inledningsvis fanns ett eko av Reinfeldts ”öppna era hjärtan” och människor här hjälpte andra människor som tagit sig hit. Vissa tog sig till och med ut i Europa, ner till Grekland, för att hjälpa. Jag fick hopp om mänskligheten. Men snart började de kritiska rösterna bli många, de flesta rent hatiska och så började det brinna. Byggnad efter byggnad som skulle blivit boenden för människor på flykt förstördes. En person begav sig beväpnad till en skola med syfte att döda. Många var chockade, andra applåderade.

Från politiker hördes fler och fler hårda ord. Konstigt nog inte mot de som hatade, eller ens de som brände, utan om de som flydde. De var för många. De behövde söka skydd på annan plats. Helt plötsligt var det inte de som flydde som hade vi svårt, utan vi som bodde här i tryggheten. Vi som snart kommer att julhandla för miljoner bor tydligen i ett kaos, i alla fall försökte vissa politiker att få det att verka så. Vissa använde till och med skattepengar till Grekland för att dra ner och sprida lögner om Sverige.

Och så dödade terrorn människor i Paris. En fruktansvärd händelse. Liksom de som hänt i andra länder, muslimska länder. Daesh var det nya namnet vi lärde oss för dessa terrorister och Säpo trodde att planer smeds för att döda även i Sverige. Det kunde vara en 22-åring som inte alls försökte gömma sig, en ung man som fick sitt namn och sin bild spridd i media, men som visade sig vara oskyldig. Paniken kring ”dom andra” är oroväckande.

Ingen kan göra allt, men vi kan alla göra något. Ordet är mitt sätt att göra något och 12 december deltar jag i Kulturkollos bloggstafett för medmänsklighet, mot rasism och hat. Vill ni veta mer och anmäla er kan ni klicka här. Har du ingen egen blogg, men vill delta går det utmärkt att gästblogga på Kulturkollo.

Läs också:

« Older Entries