Mer om Sovjetunionen


Det finns en röd tråd från öst som löper genom årets program på Stockholm Literature. Dagens andra programpunkt, den första för mig är ett möte mellan den ryska författaren Ljudmila Ulitskaja och Ganriella Håkansson. Ulitskajas senaste roman Den gröna tältet handlar om tre vänner i Sovjetunionen från 50-talets början till 90-talet, då unionen splittras. Det låter som en bok jag skulle kunna tycka om, men en bok som får vänta till sommaren, då jag får min hjärna åter. Förhoppningsvis.

Många samtal under festivalen tolkas och det är lite av en nackdel, då samtalen inte blir riktiga samtal. Även om tolkarna varit skickliga, blir det inte sällan så att de två personerna talar förbi varandra. Samtalet mellan Ljudmila Ulitskaja och Gabriella Håkansson tillhör dock de bästa.

Gabriella Håkansson talar om hur samtalet kommer att kretsa kring Ulitskajas omfattande roman.  Hon uppmärksammar hur modig Ulitskaja är, något som kanske är svårt för oss utomstående att förstå. En sak som gör henne älskad är att hon skildrar den vanliga människan, ett ämne som inte är helt självklart i Rysland och defitivit inte var det i Sovjetunionen. Hon har också skrivit om kvinnor och om ämnen som varit tabu, som cancer där hon beskrivit sin egen kamp. Hon har oxkaå skrivit en barnbok där homosexualitet tas upp, vilket självklart är mycket kontroversiellt.

Första frågan blir därför: Ludmila, var har du fått ditt mod ifrån? Men Ulitskaja anser inte att hon är modig, men varje författare har sina grönser, vissa som man pratar om och andra som man inte pratar om. Det hon vill göra är att bredda gränserna, så att fler ämnen ska hamna i diskussionszonen, istället för i tystnadszonen. Det vi pratar om förstår vi, tillägger hon.

Triamon är gänget som de tre pojkarna bildar och de avgudar sin lärare som ger dem den klassiska litteraturen. De blir som vuxna dissidenser, men det går inte bra för dem. Pojkarna påverkas av litteraturen och förändras genom det. Har litteraturen samma betydelse idag? Kanske inte, säger Ulitskaja, då den ryska litteraturens guldålder kanske är över. Det är inte så längre att litteraturen betyder allt. Tidigare generationer har läst litteratur trots att det varit svårt, kanske ibland för svårt. Dagens läsare läser inte för att växa, utan för att koppla av. Så är det säkert överallt, säger Ulitskaja och visst känns det igen. Hon tillägger dock att vi inte vet om den här förändringen som pågår är bra eller dålig, men det är en global förändring. Hon blir irriterad när hon ser sina barnbarn med näsan i något annat än böcker, men försöker att inte visa irritationen, utan läser istället högt för dem, sådant de inte skulle läsa själva.

Håkansson berättar om att romanen innehåller verkliga personer och vill diskutera hur man skriver historia. Huvudpersonerna är dock inte de berömda dissidenterna och hon undrar varför Ulitskaja valt att beskriva den lilla människan.

Ulitskaja talar då om det ständiga krig som pågår i det tysta mellan människan och staten. Det är viktigt för individen att ha en personlig frihet, men i totalitära samhällen krävs en kamp för att nå den. Därför är det viktigt att beskriva vanliga människor som för en kamp, om sina vänner. Hon upptäckte att människan i marginalen är den människan som är mest oberoende.

Hon berättar om en bok som inte är översatt, som handlar om en sjuksköterska i en värld där människor vill göra karriär, som väljer att stå utanför. Hon är fri, mer fri än andra som vill klättra på karriärstegen.

Håkansson berättar om inledningsscenen där en av pojkarna vill fotografera Stalins begravning. Han lyckas inte om Håkansson talar om det som inte finns på foto som en symbol för det som är dolt. För Ulitskaja är det viktigt att berätta om det som ingen talar om. Hon talar om de tysta generationerna inte bara i Ryssland, utan också i tex Tyskland, där hela generationer undviker att tala om det förflutna.

nya roman om några dagar i Ryssland och den handlar om tiden mellan 1911 och nu. Berättelsen bygger på hennes farfars arkiv, som förändrade synen på såväl hennes familj som hennes land. Det var smärtsamt, men hon hanterar sin smärta genom att skriva. Alla bör skriva, det är viktigt. Oavsett hur resultatet blir.

Apropå min ilska efter samtalet som Ebba Witt-Brattström, så funderar jag över varför Håkanssons tolkningar inte stör mig liks mycket. Kanske för att hon närmar sig romanen och författaren med större respekt och tydlig nyfikenhet. Det går alltså att vara en kunnig och påläst intervjuare och läsare, utan att skriva någon på näsan. Boken är som ett kalejdoskop säger hon och Ulitskaja bekräftar att hon ville skriva olika berättelser som på något sätt hänger ihop.
Håkansson talar om hur livsöden liksom svischar förbi och hur tydlig skillnaden är mellan vår del av Europa och Ryssland. Vi tror oss kunna styra livet om vi vill tillräckligt mycket, medan det i Ryssland mer handlar om att livet gör lite som de vill med karaktärerna.
Jag är en människa av en kultur, säger Ulitskaja och ryska är det ända språk jag kan, så det är svårt för mig att jämföra. Det hon ser nu är att kulturen påverkar hela världen på ett annat sätt. Hela planeten har krympt och kulturerna sammanblandas. Samtalen om olika kulturer blir mer och mer meningslösa.
Hur kommer litteraturen vara i framtiden?, undrar Håkansson och talar om Putins politik. Ulitskaja menar att författare i Ryssland är vana vid censur, men hon är säker på att Putin inte kontrollerar hennes böcker eller ens läser. Censuren som avskaffades vid Sovjetunionens fall har inte återinförts formellt. Det censureras gällande tex nyheter, men inom den ryska litteraturen censureras inte idag. Ingen vet dock vad som händer imorgon, men staten förstår att litteraturens betydelse har minskat och behöver inte censurera. En stor och omfattande roman har bytts ut mot tv-serier.
Hon närmar sig själv den nya kulturen och hoppas kunna göra det än mer. Hennes förväntningar på framtidens generation är att de ska få insikt om orsaker, verkan och konsekvenser. Om de tänker lite mer på syftet, inte bara ytan utan lite djupare är de mer kapabla att leva än tidigare generationer. Hon talar om hur den västerländska livsstilen måste närma sig den österländska och då skapa något nytt.

Läs också: