Att skriva sig bakåt mot det egna ursprunget


Att konstruera ett förflutet är vad Katja Petrowskaja och Aris Fioretos ska samtala om. Petrowskaja är född i Kiev i nuvarande Ukraina, har studerat i Estland, doktorerat i Moskva och via forskningsstiftelser verkat i USA, men bor nu i Tyskland och skriver på tyska. Esther kanske är hennes debut som skulle kunna handla om hennes judiska gammelfarmor som blev kvar i Kiev när nazisterna kom. Hon vet väldigt lite om denna släkting, men pusslar ihop skärvorna av det som hände 29 september 1941 och det som den dagen påverkat. Petrowskaja är lite generad över att i presentationen kallas en fantastisk författare, då hon just skrivit sin första bok. Jag blir dock mycket sugen på att läsa.

Aris Fioretos är nominerad till Augustpriset för sin senaste bok Mary, som också är en fiktiv berättelse om verkliga händelser. Han har sina rötter i Grekland och det är där boken utspelar sig. Kanske. Platsen är inte uttalad.

Fioretos inleder med att berömma omslaget till den svenska upplagan, som han säger är lika fint som insidan och fortsätter med att visa den tyska upplagan som inte är lika fin. Han berättar också att de två författarna på scen känner varandra på tyska och att det är ovant att tala engelska.

Fioretos talar om det ögonblicket då källan i boken avslöjas och undrar hur det var då Petrowskajas bok kom till. Hon berättar om hur hon föddes 100 år efter Lenin och hur Sovjetunionen formade henne. Nu har hon ett ukrainskt pass, men lever i Tyskland. Hon tillhör den generation som kan välja var de vill leva sitt liv.

Syftet med boken var att hitta tillbaka till sina rötter, trots att de egentligen inte finns. Som 40-någonting är det vanligt att börja fundera på helheten, vilket såväl Fioretis och Petrowskaja skriver under på. Att leva i ett annat land påverkar också.

Petrowskaja skrev på tyska, för att det är ert tolerant språk och kanske är det mer accepterat att skriva om judiska levnadsöden på just tyska. Ryska hade inte fungerat lite bra. Det tyska språket ger en frihet, trots att det var ett språk som kom in i hennes liv sent.

Det är svårt att förklara hur det är att tillhöra ”den förlorade generationen” i Sovjetunionen. De påverkades av andra världskriget och synen på Tyskland. Det har gjort det svårt att skriva på tyska på ett sätt. Hade hon skrivit på ryska hade set varit ännu svårare, då hon hade använt språket som tillhörde de som vann över tyskarna.

Tyskan gav henne en möjlighet att skapa en tysk person som kunde skriva hennes sovjetiska historia. Det är en bok med många fragment som bildar en helhet. Det är berättelser, i plural. Petrowskaja vill inte kalla det hon skrivit för en roman, då texterna är från olika genrer och har olika jag. Varje berättelse är sin egen, men också en del i en helhet. Det handlar om att hitta historien som den skulle kunna ha varit. Kanske.

Gränsen mellan det levda och det tänkta är ibland tunn. Petrowskaja säger att hon nästan skäms över att ha skrivit ner historien. Samtidigt vill hon ge en röst åt de som inte hade någon. De som stod utanför samhället.

Fioretos vill ändå veta vilken del av boken som kom först. Petrowskaja berättar att det finns många börjor, men att en av dem handlar om sin morfar/farfar som plötsligt dök upp 40 år efter att han fängslats, han som varit borta och som kom tillbaka när hon var elva och dog då hon var tolv. En vision av en flicka, som var hon, på tröskeln och den äldre mannen.

Petrowskaja berättar om sina föräldrar, som talade mycket och berättade ibland saker som barn inte borde höra, eller saker som inte fick sägas. Hennes mamma var lärare och efter 1958, då Sovjetunionen invaderade Prag vägrade hon undervisa om den nya historien. Hennes föräldrar ville att hon skulle veta allt, men historien om just Esther berättade hennes pappa för hennes man. Hon menar dock att alla historier kanske inte är viktiga att berätta. Att det finns en tid och en plats.

Petrowskaja letar efter engelska ord ibland och är noga med att förklara tydligt. Fioretos liknar samtalet vid en rysk docka, där den tyska och den ryska dockan finns inom den engelska. Det gör att samtalet blir lite trevande, men också charmigt. Fioretos är en trevlig intervjuare, som gör ett bra jobb oftast. Ibland ställer han långa monologfrågor och mitt i dem vill Petrowskaja ibland säga emot. Då de känner varandra fungerar det ändå. Ibland pratar även Petrowskaja länge, så att hon glömmer frågorna. Kanske för att hon inte vill prata om just det, eller att hon vill det men inte förmår. Det är ett stillsamt samtal med många känslor som bubblar under ytan.

 

Läs också: