På flykt från en våldsam värld

  
Yukiko Duke inleder med att berätta om hur Jésus Carrasco och Colm Tóibin på ytan skriver helt olika böcker, men att de har fler beröringspunkter än man tror. Jag är mer lockad av att läsa Nora Webster än Flykten, men tycker att det jag läst och hört om Carrasco fascinerar.

Tóibin ursäktar att han kommer att inleda med en kort föreläsning, men lovar Carrasco att han kommer att avsluta med en fråga. Han talar om hur den engelska litteraturen förändrades med Hemingway och de korta meningarna utanadjektiv. Gömda känslor, som inte är lika gömda i spansk litteratur, men finns i Carrascos bok. Pojken känner massor, men det beskrivs inte explicit. Vi får veta vad han känner, utan att det beskrivs. Carrasco menar att han skriver som spanjorerna behandlar skinka, de drar ut saltet och torkar sedan köttet för att koncentrera smaken. Han skriver mycket från början och tar sedan bort för att få ut essensen och maximera språket i få ord. Ni kan alltså äta boken, säger han skämtsamt. Han berättar hur han startar med något litet, ett frö som kan vara  en bild, ett ord eller en förnimmelse. Målet är att identifiera fröet för att se vad det blir, kanske ett helt olivträd. Var är träder i fröet? Det gäller att hitta det. Romanen var mycket längre från början. Inte 6000 sidor, som Carrasco säger först och chockar Tóibin, men väl minst dubbelt så lång, drygt 400 sidor. 

Carrasco började skriva kring en karaktär, pojken och en konflikt. Han avslutade och startade ert annat bokprojekt.  Det blev en färdig bok, men han var inte nöjd. Då återgick han till det övergivna projektet. Det blev till slut den bok som nu kommit ut och gjort succé

Ödet att vara spansk, med inbördeskriget och diktaturen som påverkar litteraturen påverkar även den som inte skriver om det. Carrasco undvek, kanske flydde han,  då det är smärtsamt att tänka på kriget där hans farfar dödades. Det är ett intressant perspektiv, som kanske förklarar varför jag ser mycket spansk litteratur som tegelstenar som utspelar sig långt tillbaka. Carrasco säger sig ha inspirerats av Raymond Carver, William Faulkner och  andra amerikanska författare och försökte skriva som dem. Det gick inte så bra. Tóibin påpekar att det inte går att bara skriva, man måste leva som den författare man vill skriva som. Han återgår till Hemingway, de korta meningarna och hur mycket man måste veta om och kring karaktärerna för att kunna skriva så. Han delar med sig av några till synes innehållslösa meningar i en roman där ingenting egentligen händer. 

Det första och kanske viktigate är att du måste vara ärlig då du skriver, säger Carrasco. Att inte glömma vad som hände i hjärtar då den första instinkten att skriva föddes. Mysteriet att kunna skriva och säga mer än det som står på raderna. Att det blir något man vill skriva, trots att man inte visste hur från början. Carrasco berättar att han läser sin text högt för att försäkra sig om att den låter bra och att den har rätt rytm. Något Tóibin inte gör och inte tror sig kunna göra utan att börja skratta. 

Carrascos bok utspelar sig på en plats utan tydlig geografi, i en tid vi inte riktigt får veta tidpunkten för. Det är ganska nyss, det berättar föremålen om, men det är osäkert när exakt det är. Bristen på vatten är central. Carrasco berättar om hur hans barndom påverkades av just bristen på vatten. Det påverkar kanske hans sätt att skriva, det torra språket där läsaren måste fylla i tomrummen själv, som vattendroppar fyller ut gålen och skapar pölar. Han talar om en film av Hitchcoxk, där det finns en scen där en resväska finns under ett bord med en bomb i, vilket skapar en spänning. 

Tóibin berämmer Carrascos sätt att skriva, hans poetiska språk som passar in i helheten på ett fint sätt. Det skapar en balans mellan der torea oxh det vackra, som Carrasco menar är en slump och en del av det magiska med det skrivna språket.  Carrasco blir nästan generad av berömmet kring hur han använder miljön för att föra handlingen framåt. Han vet inte riktigt hur det blev som det blir.

Tóibin håller med om att den första idén och hur den utvecklas nästan är magisk, men att han ofta blir uttråkad i mitten av skrivandet. Att han inte ger upp är också en del av processen.  Varför sätter man sig hela tiden, varje dag?, undrar Carrasco. Det är en del av mysteriet. Kanske för att vi tjänar massa pengar, säger han och skrattar. Åh, kan jag få lite, undrar Tóibin. Själv menar han att han skulle ha varit en konstnär även om han levde i en grotta, då han inte hade velat jaga med männen och inte heller laga mat med kvinnorna. Kanske verkar det meningslöst med bilder i en grotta, men faktiskt är det så att idag är det bara de bilderna som finns kvar. Även om ingen läser sina böcker i framtiden, så finns han i alla fall i bibliotekskatalogen precis innan Tolstoj. 

Det är smärtsamt att skriva, säger Carrasco, men nödvändigt  och på frågan om vad han gör nu svarar han ”jag sitter här med dig ” svarar han, varvid Tóibin hotar att sätta honom i skamvrån. Svaret blir att han inte skriver någonting, då han just lämnat sitt nya manus till förlaget. 

Vilket samtal det blev. Klart bäst idag.

Läs också: