Möt Dong Thu Huong


Duong Thu Huong kommer från Vietnamn och skriver om det land hon vuxit upp i, ett land där hennes böcker inte får publiceras och där hon suttits fängslad för att hon varit kritisk mot regimen. Sedan 2006 bor hon i Paris. Hon intervjuas av Ebba Witt-Brattström, vanligtvis en av mina favoriter. Tyvärr visar det sig att hon inte är bra på att intervjua. Hon tar alldels för mycket plats själv och ställer egentligen inga frågor, utan håller fast vid sina egna, personliga tolkningar.

Kristoffer Leandoer introducerar genom att presentera landet Vietnam, som besegrat fransmännen, amerikanerna, men kanske inte sig själva. De vann krig och förlorade samtidigt freden. Han berättar hur han när han bodde i Viernamn lärde känna och förstå landet genom Dong Thu Huongs böcker. Böcker som var svåra att få tag på och endast kunde köpas fotokopierade. Han berättar också om hur några 14-åriga flickor som skrev av hennes böcker för hand och sedan spred dem till sina klasskamrater.

Duong Thu Huong kallas av Ebba Witt-Brattström den största vietnamesiska författaren. Hon började som sångerska och var vid fronten under 7-år. Hon berättar i sina böcker om kvinnor som vågar stå upp för sig själv och andra. I boken De blindas paradis kritiserade hon jordbruksreformerna och blev då utesluten ur partiet. De romaner som sedan skrivs blir censurerade och 2006 går hon i exil.

Witt-Brattröm frågar om hur Dong Thu Huong definierar sig som dissident i sina romaner? Hon säger att det är en lurig fråga, som är svår att svara på. Hon började som filmregissör och litteraturen kom senare. Hon menar att kampen är målet med tillvaron, inte litteraturen i sig, så är det fortfarande och romanerna blir en flykt från kampen och sin rebelliska själ.

Witt-Brattström överraskas av svaret och talar om hur gedigna de romaner Dong Thu Huong skriver är. Karaktärerna gestaltas genom deras förändring och olika perspektiv på dem. Hon berömmer de inre monologerna. Tyvärr lockas Witt-Brattström att föreläsa snarare än att intervjua, men känner ett behov av att berätta om hur imponerad hon är över de romaner som ”skrivits i andra hand”. Hon blir nästan provocerad och vill att tolken igen ställer frågan och dessutom frågar om Dong Thu Huong inte bara underskattar sig själv.

Slutligen kommer en fråga om de allegoriska inslagen i romanerna som besvaras med ett professionellt, men ändå vasst konstaterande att tolkningen är intellektuell och intressant, kanske också smickrande, men kampen är viktigare och hon skriver snarare för att skona sig själv. Kampen har pågått i mer än 30 år och den har ständigt varit i fokus. Reformen döljer sanningen för folket och de förråder folket. Därför föraktar Duong Thu Huong dem. Freden har bara inneburit fördelar för några få.

Ebba Witt-Brattström talar nu om kvinnorna i böckerna, som kan ses som naiva, men också är  kompromisslösa. Återigen tolkar hon åt Dong Thu Huong och förklarar nästan för henne hur hennes romaner ska tolkas och jag kan inte hjälpa att tycka att det är riktigt respektlöst. Hon frågar därefter om det är tänkt på det sätt som hon menar att det är, som om hennes personliga tolkning, dessutom gjord med ett västerländskt perspektiv. Om jag vore Dong Thu Huong hade jag lämnat scenen. Nu är författaren mer respektfull och mogen än jag och svarar imponerande diplomatiskt. Inte vet väl jag, för jag är inte litteraturkritiker är vasst och befogat.

Jag skriver med min själ och skriver om mitt liv och andra asiatiska kvinnors liv, vi arbetar hårt och är visserligen beroende av männen, men vi är de som håller i pengarna, säger Dong Thu Huong. Hade ni bott i Vietnam så länge som Kristoffer Leandoer hade ni vetat att vietnamesiska kvinnor jobbar tre gånger så hårt som vietnamesiska män, tillägger hon. Witt-Brattströms antydan att de skulle vara naiva faller inte i god jord, vilket jag definitivt förstår. Jag undrar hur samtalet hade blivit om Leandoer istället hade hållt i det. Troligen hade vi då lärt oss mycket mer om Vietnam och om Dong Thu Huongs böcker. Litteraturvetare och kritikers åsikter går utmärkt att läsa om.

Trots detta fortsätter Witt-Brattström sin egen tolkning och nu berättar hon hur vi ska tolka männen i böckerna. Helt ärligt är det här ett osedvanligt klumpigt samtal och jag tappar en hel del respekt för Ebba Witt-Brattström. Det sättet hon behandlar en författare hon säger sig beundra är ofattbart. Hon säger lite generat, efter sin långa utläggning, att hon minsann inte vågar säga något mer nästan och jag vill skrika att hon just gjort det och borde sluta,. Stackars översättare som tvingas översätta alla respektlösa ord. Jag har sällan varit så upprörd över ett till synes oskyldigt samtal mellan två kvinnor. Hur tänkte egentligen Ebba Witt-Brattström?

Dong Thu Huong talar om att män i Vietnam är som stenstoder och att kalla någon svärmorsdröm är också att inte förstå hur ovanligt det är med en sådan man. Att kvinnor tvingas gifta sig med män som krigat har bidragit till att det vietnamesiska folket blivit infrusna. Och med det slutar samtalet. Det märkliga.

Läs också: