Dags för Rubinstein och Liksom

  
Jag befinner mig på Moderna Museet och Stockholm Literature. Nu väntar dagens andra programpunkt som fått titeln Att hitta ett språk för dagens Ryssland där Lev Rubinstein och Rosa Liksom samtalar kring dagens ryssar och forna sovjeter, som Kristoffer Leandoer lite skämtsamt kallas homo sovjetikus.

Rosa Liksom inleder med minnen av Rubinstein  och säger sig vara extra glad att få dela scen med honom. Nya boken Ryska dagsedlar är läsvärd, liksom hans artiklar som publiceras på nätet, säger Liksom oxh uppmanar oss att läsa. Hon frågar, via tolk, vilka känslor och tankar som vaknar i honom då han hör begreppet Sovjetunionen?

Det är helt uppenbart att det väcker blandade och motstridiga tankar, säger Rubinstein. Ganska tidigt var jag säker på att jag levde i ett ondskans samhälle, vilket var grunden för mig skrivande och mitt liv. Inställningen följde med honom länge och på senare tid har den väckts till liv igen, med nya känslor och färger. Det är landet jag föddes i, växte upp i och där jag blev en författare, säger han. Jag har varit med om olika epoker, trots att flera av dem fanns inom Sovjetunionen. 

Rubinstein föddes då Stalin fortfarande levde och trots att han var ett barn minns han när Stalin dog, en av de viktigaste dagarn i hans biografi. Det var en av alla dagar i barndomen som han hade halsfluss och på radion fanns inga barnprogram, bara tråkig och allvarsam musik, vilket gjorde honom besviken.  Lite som det var för mig då Olof Palme mördades och all underhållning fick stå tillbaka. Han jämför ofta sinaminnen  med jämnåriga, alla kvinnor som grät i köken och snön som föll. 

Ett år senare började han skolan och hans skoltid inföll under Crusjtjovs tid vid makten. Då började människor le igen och mycket förändrades. Under 60-talet fanns en ny genrwtion, en friare, medan 70-talet beskrivs Sovjetunionen som en grå och tråkig tid. Något som han objektivt kan se, men subjektivt var det en fantastisk tid. Detta gällde såväl konstnärligt, som personligt. Det var en tid av kreativitet, vänskap och kärlek. I mitten av 80-talet kom han och hans vänner fram till att de levde i ett svart hål, men de kände en slags stolthet över det, då de lyckades leva mitt i en varböld. De satt vid kraten och dinglade med benen. De hade en intern frihet, men det tråkiga var att de inte trodde att de någonsin skulle få se världen. Två år efter samtalet inleddes en process som ledde till att Sovjetunionen försvann och faktiskt fick se världen. 

Rosa Liksom berättar om sina minne av Sovjetunionen, då hon bodde perioder i Moskva under två perioder under tidigt 80-tal och hur hon tog antropologens perspektiv. Hon vandrarde i Moskva, Leningrad, Murmansk och två gången i Sibirien. Hon har iakttagit Sovjetunionen med en utomståendes ögon och för henne var det oerhört fint att resa i en helt ny värld. Kulturen är lite annorlunda än i Finland och fortfarande älskar hon att resa till St Petersburg. Hon säger sig älska Ryssland, mäniskorna, kulturen, litteraturen. 

Liksom frågar  om språket och  hur det förändrats efter sovjettiden. Rubinstein beklagar först att han inte kan förhålla sig likgiltigt gentemot ryskan, då det är det enda språk han kan. Å andra sidan behärskar han det väl. Frågan är om det finns en rysk själ, det tror han inte. Verkligheten en illusion, men språket är en realitet, säger han. Konstnärens uppgift äratt låta språket tala genom sig, inte att använda språket, det är inte så lätt som man kan tro, tillägger han.  Det handlar inte om att gilla språket, utan att lita på det. Språket har inte bara förändrats efter sovjettiden, utan också under den. Han anser sig inte kunna svara på frågeställningen, då den är felaktig i sig. Visst har det kommiit många nya uttryck nu, som har att göra med den tekniska utvecklingen. Det som är beständigt är den stora ryska litteraturen och svordomarna. Det höga och det låga i språket håller det på plats.

Hur är relationerna mellan författare och staten nu? undrar Liksom. Rubinstein menar att han inte är rätt person att fråga, då han inte haft några problem med staten, då han inte haft någon relation till staten. Relationer med makten blev och blir  vill bli publicerad eller om man vill ställa ut offentligt, då påverkade censuren. Det ledde till att det skapades en konstnärlig strategi, där människan försökte säga det hon ville säga men med lite andra ord. Andra vägrade att helt strunta i staten och skapa en undergroundkultur. 

Rubinstein talar om relationen med den moderna tekniken och beskriver den som ganska vänskaplig. Han är aktiv i sociala nätverk och märkte att vissa nätverk liknar den poesi han själv hittade på 70-talet. Han berättar hur han i mitten av 90-talet föreläste för slavister i Tyskland, allt var som vanligt tills han fick frågan ”hur har internet påverkat din poesi?”. Han svarade skämtsamt att han påverkat internet, inte tvärtom och han tror på riktigt att det faktiskt är så, säger han med ett skratt.

Vi lämnar landet som för utomstående var färgstarkt och för de inne i landet ett svart hål. Ett samtal som behöver tänkas mer på.

Läs också: