Efter symposiet

  
Jag vet inte om det egentligen vad så smart att gå direkt från två intensiva dagar på SU till Fotografiska, men nu är jag här. Martin Schoellers utställning Up Close lockade. Närbilder som låter oss gå närmare kända människor än vi annars får gå. Vissa är okända för mig ska tilläggas och jag vet inte om alla verkligen är kända eller om det är jag som är obildad. 

Lite läskigt är det att titta rakt in i den nu avlidne Heath Ledgers ögon, liksom porträttet av den blundande Philip Seymour Hoffman. 

Det är dock inte den osminkade sanningen vi får se, men den oretuscherade. Någonstans blir sminket som vissa har så tydligt en mask, en mask som fler kvinnor än män gömmer sig bakom. Jag säger inte att det är fel, men utan tvekan intressant. Ibland gör masken att de nästan blir omänskliga. Just leken med masker är någon som återkommer i flera bilder, bland annat den med George Clooney och ett par ögon, som möjligen är hans, men ser ut att vara utrivna ur en tidning och påklistrade på hans foto.

  
Alla ser allvarliga ut, sammanbitna, ibland nästan ledsna eller arga. I Zlatans ögon finns dock något annat, en triumf. I Denzel Washingtons ett lugn och i Angela Merkels en värme. Porträttet på Julia Roberts är kanske det vackraste, men så är hon också en av de vackraste kvinnor jag vet.  På något sätt är det rofyllt att sitta ner bland porträtten och bara vara. 

 
De andra rummen innehåller andra bilder, vissa mer tillrättalagda, andra med både kropp och ansikte för att visa kvinnliga kroppsbyggare. Just kroppsbyggarbilderna väcker motstridiga känslor. De är vackra, intressanta och groteska på samma gång. Några skrattar då de hår förbi. Jag tycker mer att det är tragiska bilder. Jag vet egentligen inte om det är värst att skratta eller tycka synd om. Vad är det som säger att de är offer för utseendefixering? Handlar det inte om mina fördomar? 
  
Konstigt nog känner jag inte detsamma då jag ser bilen på en sminkad Eddie Izzard, trots att både han och kroppsbyggana egentligen bryter normer. Andra män är sminkade på sina foton och då på ett mer oväntat sätt, t.ex. Michael Douglas med ett sminkat öga på bilden ”Michael Douglas with eyeshadow”. Andra bilder i samma serie är ”Angelina Jolie with blood” och ”Lady Gaga with bruise”. Vissa av de mindre naturliga bilderna, som den vitmålade Jeff Koons med en blomsterkrans i håret, är dock sanna och vackra på ett helt annat plan. 

Alla människor är unika. Inte ens enäggstvillingar är identiska. Det visar Schoeller i fotoserien ”Identical”, där individuella porträtt på tvillingar och trillingar placeras bredvid varandra. 

Utställningen ”Where the children sleeps” innehåller foton av barn som sover eller försöker sova, till tonerna av vaggvisor. Bilderna är tagna av Magnus Wennman och visar syriska barn på flykt. Det är omöjligt att inte bli berörd. Världen är grym och att någon tack tycka att det är fel att försöka erbjuda dem en tryggare plats är för mig ofattbart. 

 
Slutligen besökte jag Höstsalongen 2015, dit 2304 fotografer sökte. Anmälan var öppen för alla över 18 i Sverige och för svenskar som befinner sig utomlands. Av dessa valdes 31 fotografer ut. Av berördes starkt av Vanni Ljung Ståhles foton av den papperslöse Amir. Även Emilia Bergmark-Jiménez har en fin serie och då hon är juryns val innehåller den många bilder. Trots att Viktor Fremlings bilder är konstruerade och teatraliska tycker jag mycket om dem. Något helt annat är Andreas Dahls bilder från högstadiet. Även de iscensatta, men med en tydlig känsla av frustration och utanförskap. Heinz Angermyr är allt för influerad av Maplethorpe för att jag riktigt ska ta hans bilder på allvar, men visst är de rätt coola. 

Och så slutligen Nygårds Karin Bengtssons ”Untold stories”. Rofyllt och vackert är ord som sammanfattar bilderna. Jag tycker om ljuset, det enkla och rena, men ensamheten i bilderna gör mig ibland illa berörd. 

  

Läs också:

3 comments