En torsdag i oktober

medalj

Någon torsdag i oktober klockan 13.00 avslöjas vem Svenska Akademien har utsett till årets nobelpristagare i litteratur. I år är det för första gången Sara Danius är den som läser upp vinnarens namn och efter att ha läst Per Wästbergs artikel i Svenska Dagbladet låter det som att det är på torsdag det smäller.

Artikeln har titeln Priset som är kulturell dynamit och handlar om Wästbergs syn på det stora litteraturpriset då och nu och vad Akademien egentligen tar hänsyn till vid valet av pristagare. Det är inte, som Wästberg trodde innan han blev en av de aderton, att man har som syfte att medvetet sprida priset geografiskt.

Detta kan aldrig nog understrykas, ty vi i litteraturkommittén är mer misstänkta än övriga kommittéer för att medvetet hoppa mellan länder och världsdelar: bara individer får priset, bara enstaka livsverk. Nation, kön, religion betyder ingenting. Geografi är inte vårt ämne.

Ett sådant citat gör mig lite oroad, då det får mig att tro att texten i själva verket är en ursäkt i förväg för att ännu ett år dela ut priset till en man från väst. För visst är det så att nation, kön och religion visst betyder någonting, då historien visar att ju män har större chans att få priset. Inte konstigt då de som väljer ut pristagaren oftast är män. När det blir så att priset ges till en författare som någon akademiledamot har ett allt för nära band till, som i fallet med Mo Yan, blir det olyckligt. Att man också måste påpeka när priset ges till en kvinna, vilket var fallet då Peter Englund presenterade Alice Munro, visar också att normen är en man och allt annat är därmed undantag.

Att geografin i alla fall omedvetet har betydelse erkänner Wästberg utan omsvep. På samma sätt skulle jag önska att han närmade sig genusperspektivet.

Vårt västerländska perspektiv kan inte förträngas, vi är bundna till en läsande erfarenhet, till en bildningsgång, till vissa estetiska kategorier.

Att priset skulle vara politiskt slår Wästberg ifrån sig och menar att Svenska Akademien visserligen belönat politiska författare som stått både till vänster och höger, men att det politiska aldrig varit det centrala.

Vi skiljer mellan politisk avsikt och politisk verkan. Alltså: Kan en författare få priset trots sin politiska läggning? Självklart. Kan man få det tack vare denna läggning? Aldrig!

Den ungerske författaren Péter Nadás har länge varit en tippad vinnare och det skulle mycket väl kunna vara dags nu. Är Wästbergs citat ovan en förklaring till att vinnaren blir en ungrare, trots att landet just nu är mycket kontroversiellt? Jag tror att den chansen är stor. Det är individen som tilldelas priset, vilket Wästberg mycket tydligt påpekar. Inget ont om Nádas, men jag hade föredragit en vinnare från ett annat land just nu.

Wästberg är ordförande och en av fem i Nobelkommittén, som i maj tar fram fem tänkbara kandidater och distribuerar deras verk till de övriga i Akademien, tydligen med falska omslag. Dessa verk ska läsas under sommarlovet och i september enas de sedan om 1-2 namn, innan de slutligen låter majoriteten avgöra vem som ska stå som vinnare.

Vad säger då vadslagningsfirmorna? Det är idel bekanta namn på dem, namn som vi sällan hör talas om under resten av året, undantaget några få. I skrivandets stund toppar Svetlana Aleksijevitj listan, tätt följd av Haruki Murakami och Ngugi Wa Thiong’o. Av dessa tre tror jag mest på kenyanen, som varit i topp under flera år. Det hade dock varit roligt om Aleksijevitj vann, trots att jag inte har någon litterär koppling till henne ännu.

Andra på topp 10 är Philip Roth, som är en personlig favorit, Joyce Carol Oates, som anses vara för produktiv men ofta är läsvärd, John Banville, som inte brukar hamna så här långt upp och därför kanske är en trolig och oväntad vinnare, men kanske förstör pseudonymen Benjamin Black för honom. Jon Fosse är bred och finkulturell, men ännu ganska ung, Adonis finns alltid på listan, men blir det en poet hade jag hellre sett sydkoreanen Ko Un som vinnare. Han återfinns också bland de tio. Och så slutligen Ismail Kadare, som länge låg i topp förra året.

Två kvinnor och åtta män bland de tio första alltså. En av mina favoriter till priset, Assia Djebar, dog tyvärr under året och en annan kvinna som ofta legat i topp, Nawal El Saadawi har halkat långt ner. Jag hoppas att det är dags för El Saadawi, för trots att jag inte riktigt varit kompis med henne ganska krävande texter är hon en mycket värdig och viktig pristagare.

Jag hoppas alltså på Nawal El Saadawi eller Ko Un, men tror på en man från Europa, kanske Peter Nádas eller John Banville.

 

 

 

Läs också: