Monthly Archives: oktober 2015

Lite läslov äntligen!

Istvillingar_framsida-337x520

Har två deadlines imorgon och någonstans vid fyra idag bestämde jag mig för att jag anser mig vara färdig. Det är inte perfekt, men tillräckligt bra för att andra personer ska kunna göra något bra av det.

Istället började jag läsa och fastnade helt i Istvillingarna av S.K. Tremayne. Drygt 200 sidor har jag hunnit med och det är ett gott betyg.

Imorgon tänker jag städa snabbt så att jag kan läsa tillräckligt länge för att läsa ut den. Kanske hinner jag också läsa vidare i To my Love av Karin Aspenström, som trots en irriterande särskrivning redan i första meningen, verkar riktigt bra.

IMG_1619

Läs också:

Läslover? Absolut. Läslov? Nja

Läslover

Det blev inte så mycket ledighet i år och inte så mycket läsning på läslovet. I alla fall inte ännu. Jag tycker däremot att det är en fantastisk idé och grabbarna O fick köpa läslovspresenter igår. Jag skämmer gärna bort mina barn med böcker!

Veckans tisdagsutmaning på Kulturkollo handlar om läslov och frågan lyder:

Om du hade läslov den här veckan vad skulle du läsa då?

Irriterande fråga, då jag verkligen, verkligen skulle vilja hinna läsa mer. Det jag läser då jag får en stund över är En dag ska jag skriva om den här platsen av Binyavanga Wainaina och Arvet efter dig av Jojo Moyes. Två bra böcker, mycket olika förvisso, men bra båda två.

Läs också:

Mina svar på K

Skärmklipp 2015-10-29 14.09.35

Det är dags för mig att besvara veckans frågor. Bokstaven K är bokstaven som gäller.

Nämn en favoritförfattare med för- eller efternamn på K.

Jag måste välja Karin Boye, som just firade sin 115-årsdag, eller skulle ha gjort det. Hon föddes 26 oktober 1900 på Vasaplatsen 11 i centrala Göteborg. Den 24 april 1941 tog hon sitt liv i Alingsås. Jag är lika gammal som hon var då.

Jag är fascinerad av Boye inte bara för hennes dikter, eller hennes anknytning till Göteborg, utan för hennes samhällsengagemang och det tydliga ställningstagandet mot nazismen. Jag kan inte hjälpa att jag tycker att hon är underskattad i svensk litteratur och historia.

Det finns ju annan kultur än böcker. Vilka kvinna med för- eller efternamn på K vill du lyfta fram som är kulturell, men inte just författare?

Katherine Hepburn är en favoritskådespelare. Min favoritfilm är Gissa vem som kommer på middag? där hon spelar mot sitt livs kärlek Spencer Tracy. Faktum är att hon gjorde större succé ju äldre hon blev. Ovanlig för kvinnor i Hollywood.

Berätta om en kvinna med för- eller efternamn på K som du beundrar. Det kan vara en känd eller okänd kvinna, död eller levande inom vilket område som helst. Motivera gärna ditt svar.

Aung San Suu Kyi offrade sitt liv för sitt land. I många år satt hon i husarrest och nu är hon förvisso fri, men syns sällan i media. Förhoppningsvis får hon snart den makt hon förtjänar.

Vilken kvinna med för- eller efternamn på K är du nyfiken på, men ännu inte upptäckt?

Jag skulle vilja veta mer om Karin Larsson, som var så mycket mer än Carl Larssons fru. Hon börjar få mer och mer cred, men jag vet allt för lite.

Läs också:

Kvinnoalfabetet bokstaven K

Skärmklipp 2015-10-29 14.09.35

Dagens bokstav är K som i kvinna och kultur. Passande!

 

  1. Nämn en favoritförfattare med för- eller efternamn på K.
  2. Det finns ju annan kultur än böcker. Vilka kvinna med för- eller efternamn på K vill du lyfta fram som är kulturell, men inte just författare?
  3. Berätta om en kvinna med för- eller efternamn på K som du beundrar. Det kan vara en känd eller okänd kvinna, död eller levande inom vilket område som helst. Motivera gärna ditt svar.
  4. Vilken kvinna med för- eller efternamn på K är du nyfiken på, men ännu inte upptäckt?

 

Mina svar kommer i ett senare inlägg. Gott klurande önskar jag dig!

Läs också:

Timo är Indie-Ted

Demo_Festival_Timo_sjunger_Ted_1280x720

Det var lite märkligt att gå på konsert i samma lokal som jag varit på fortbildning under dagen, nämligen teatern i anslutning till gymnasiet jag arbetar på. Nu var det inte jobb som gällde, inte heller elever som spelade eller barn som dansade. Istället var det turnépremiär för Timo sjunger Ted i en avskalad version tillsammans med Henrik Cederblom, gitarr och Martin Holmlund, bas. Fantastiska musiker, fantastisk sångare och fantastisk musik. Inte varje dag jag och maken sänker medelåldern på konsert ska tilläggas, men ikväll gjorde vi det. Inget ont om det förvisso, men lite synd ändå att blandningen inte var större.

Timo Räisänen har energi så att det räcker och blir över, men det är inte bara full fart och galen, benvridande indiedans, utan också finstämd sång och framför allt är det kombinationen som gör det här till en konsert utöver det vanliga. Jag kan inte påstå att jag lyssnat mycket på Ted Gärdestad, men visst känner jag igen de flesta låtarna och även för den som inte gör det tror jag att Räisänens versioner kan stå för sig själv.

Bäst är Satellit och makens favorit Himlen är oskyldigt blå. Den senare innehåller förresten så många stilfigurer, så att jag tror att den blir nästa veckas analysuppgift för mina elever. Ni ser, lärare är aldrig lediga. Det är också imponerande att lyckas göra en riktigt bra version av totalt sönderspelade Jag vill ha en egen måne.

Jag har aldrig sett Räisänen live förut och vet inte om hans roliga, men lätt snurriga och osammanhängande mellansnack är som det brukar vara, eller ett resultat av premiärnerver. Hur som helst är det charmigt och trevligt, något som lär passa publiken utmärkt. Och så var det det där med hårvaxet som var slut och hårgelén som inte alls funkade. Nog är Zlatan-snöre säkert bra, men någon skulle ha gett grabben ett hårspänne.

Det är inte ofta jag och maken orkar oss ut på vardagar, kanske är det därför medelåldern var hög förresten, de något yngre orkar inte resa sig från soffan, men det här var utan tvekan en kväll som gav energi. Har du möjlighet att se Timo sjunger Ted, tycker jag att du ska göra det.

 

Läs också:

Ett nytt favoritlag

Min kollega från Jämtland uppmärksammade mig idag på att ett av nästan års nykomlingar i Allsvenskan är något alldeles extra. Östersunds FK är inte bara unika för att det är en vinterstad som kör sommarsport, även om det är kul i sig att de Allsvenska lagen får en större geografiska spridning. De är också ett mångkulturellt lag och har aktivt tagit ställning mot SD och inte bara i ord, utan även i handling, engagerat sig för nyanlända flyktingar i närområdet.

Som om det inte vore nog blir en bok- och forbollsälskande PK-lärarinna extra glad åt att läsa om det litteraturprojekt som Östersunds FK startat. Klubben har en egen kulturcoach som heter Karin Wahlén, bara en sådan sak. 2011 startade hon projektet som bland annat går ut på att introducerat laget för litteratur, konst och teater och att spelarna i klubben föreläser för ungdomar om vikten av läsning. De har också startat en bokcirkel, utan för den obligatoriska kulturträningen och till exempel läst Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie, vilket imponerade så mycket på författaren att hon skickade en inspelad hälsning.

Så här säger Wahlén i en artikel på idrottensaffarer.se från 2014:

– Det är inte frivilligt att delta utan det ingår i kontraktet. Men ingen protesterar, och jag tror att även om det skulle finnas de som inte ser meningen med att delta är grupptrycket så starkt att de hakar på ändå.

Så ja, grupptryck behöver inte alltid vara negativt och efter en trög start är nu kultursatsningen i full gång. Det som har hänt är att spelarna får helt andra frågor och att den tydliga kopplingen mellan sport och kultur blir tydligare. Spelarna är förebilder och kan nu vara det på fler sätt än de sportsliga. Dessutom visar de att kultur är för alla.

Hur fantastiskt är inte det här?

Jag har helt klart fått ännu ett favoritlag i Allsvenskan. Heja Östersunds FK!

 

PS. Hur är det Blåvitt? Behöver ni en kulturcoach? Vet en bloggare med blåvitt hjärta som gärna skulle ta ett sådant uppdrag. DS.

Läs också:

Fyren mellan haven

9781352_fyrenmlahvcmyk_10164

Jag ska erkänna att jag hade fördomar om Fyren mellan haven av M. L. Stedman,  mycket på grund av omslaget. Jag trodde det var någon banal historia och var inte direkt lycklig då den valdes ut till bokcirkelbok. Men jag lånade den, började läsa och fastnade ganska snart.

I Fyren mellan haven får vi inledningsvis i en prolog veta att ett spädbarn hittats. Därefter förflyttas vi tillbaka i tiden och får lära känna Tom Sherbourne, som återvänder till Australien efter att ha krigat i Första Världskriget. Nu söker han lugn och får det med besked, då han får jobb som fyrvaktare på Janus Rock. Ön ligger långt från Australiens västkust och han har sällan kontakt med någon utanför. Vid ett tillfälle då han befinner sig på fastlandet träffar han Isobel och blir förälskad.

Det kan tyckas mycket begärt att en ung kvinna ska flytta ut till en avlägsen ö och bo på en fyr, men att göra det för kärleken är inget problem. Tvärtom är det Isobel som är drivande och det är tydligt att paret Sherbourne har alla förutsättningar för ett mycket lyckligt äktenskap.

Så blir Isobel gravid och förlorar barnet. Det sker två gånger till och för varje gång blir sorgen djupare. Det är några veckor efter att Isobel förlorat det sista barnet, en pojke som hunnit bli ganska stor, som spädbarnet från prologen dyker upp igen.

En båt med en död man och ett levande, men medtaget barn spolas upp på ön. Tom vill rapportera det, men Isobel övertalar honom att behålla barnet. De uppfostrar flickan som sin egen och då de lever isolerat lyckas de lura omgivningen att hon är barnet Isobel väntade.

Det är lätt att tänka att ett barn skulle vara lösningen på allt, men det blir självklart inte så. Speciellt Tom drabbas av enorma samvetskval och även om han verkligen älskar dottern över allt annat och är lycklig över att hans fru fått livsglädjen åter, kan han inte riktigt slappna av. Dels handlar det om plikten att rapportera och att han nu faktiskt misskött sitt jobb, men också om att de inte vet vems barn det är. Tänk om någon saknar henne? Först två år efter dottern hittats får de veta hur det ligger till.

Fyren mellan haven är en av de böcker vi diskuterat mest i vår bokklubb. Det är verkligen en perfekt cirkelbok. Vi talade om föräldraskap, kärlek och vad som egentligen är rätt och fel i en historia som är så komplex. Visst finns det enkla svar, men de är inte lika enkla som man luras att tro. Jag rekommenderar verkligen att läsa och samtala kring den här boken.

 

Läs också:

Dags för Tóibin och Leandoer


Nu börjar hjärnan bli mör och det här är sista inlägget från årets Stockholm Literature för mig här. Ett par inlägg har det också blivit på Kulturkollo.

Colm Tóibin är årets huvudperson på många sätt och det är tredje gången han äntrar scenen. Den här gången tillsammans med Kristoffer Leandoer. Samtalet ska handla bland annat om mammor.

Nora Webster, som jag köpte signerad i går, handlar om en kvinna som blir änka och får ta hand om sina barn ensam. Leandoers senaste bok September handlar om en mamma som dör. Två mammor.

Leandoer talar om hur Tóibin tar stora saker och gör dem små och vardagliga i sina böcker. Hemmets närhet i kontrast till den stora världen. Att ge Tóibin ordet är att få en ström av ord tillbaka. Han berättar, deklamerar och funderar med sin fantastiska stämma och dialekt. Han menar att han som författare inte har kontroll över vilka vägar historierna tar. Att hans första bok skulle utspela sig i hembygden, den mörka och händelselösa, var en omöjlighet och han drog till Barcelona. Problemet var att han en vit in i boken inte hade något att säga. Han tänkte att han skulle blunda och sedan skriva ner det han tänkte på. Han fick fram meningar om havet med ett grått ljus över. Då lät han de irländare som han placerat i Spanien resa hem igen. Då blev det lättare att skriva. Han blev lyckligare, men överraskad, då att han inte trodde att det tråkiga, grå, konturlösa landskapet kunde vara fonden till bra historier.

Tydligen har Tóibin sagt att en lycklig barndom ger ett tomt papper och han fortsätter nu med att tillägga att det inte går att skriva utifrån ren lycka. Behövs en förlust av den lyckliga barndomen?, undrar Leandoer. Kanske är det så med oss alla att vi har förlorat något, om inte annat för att vi alla varit tonåringar och därmed förlorat sin barndom. Kanske har hans katolska uppfostran bidragit, säger Leandoer och det håller han med om. Men även en protestantisk uppfostran måste ge några bra effekter, säger Tóibin, då det i alla fall lär er att ta ansvar för era handlingar.

Sorgen i Nora Webster är massiv, men Tóibin ville leka med hur en mor måste spela normal och gå upp varje morgon för sina barns skull. Ytan är normal, men under finns sorgen. Det gör att läsaren kan följa karaktären på olika plan, på ett annat sätt än de som möter henne. Hon har en mask som vi läsare ser och kan se försvinna även när hon inte önskar det.

Hon har aldrig varit speciellt social, men kunnat gömma sig bakom sin sociala man. Nu när han är borta är hennes positiva mask borta. Hon är inte lätt att tycka om och det var något Tóibin ville leka med. Att få läsaren att sympatisera med henne, trots att hon är svår att älska. Han ville skapa en komplex karaktär.

Är det lättare att hantera och tycka om en sådan person i text, undrar Leandoer och talar om hur jobbigt det hade varit att ha henne som t.ex. kusin. Tóibin talar om hur läsaren efter kanske 30 sidor nästan blir Nora och därför är det lättare att acceptera och kanske förlåta.

Leandoer talar om parallellerna mellan Nora Webster och Henry James, som Tóibin också skrivit om. Ja, kanske finns de, en karaktär som utvecklas under många sidor har likheter och det behöver inte vara fel, utan kanske till och med rätt. Även Janes syster har likheter med Nora, som kvinna.

Kvinnor som talar om en sak, en oskyldig samtidigt som de tänker på annat, på samma sätt som män kanske talar om fotboll. Skillnaden mellan ord och tanke fascinerar Tóibin. Han talar också om hur det är lättare att skriva om de som inte har pengar än de som är miljonärer. Det finns ett större mellanrum mellan det liv  som levs och det som kunde ha varit. Tóibin talar om Websters innestängda intelligens och ilska som en del av komplexiteten. Vad ska beskrivas och vad ska utelämnas? Tóibin låter Websters intelligens krocka med de dumma beslut hon gör, för att skapa en oförutsägbarhet.

Faktiskt finns det en viss sanning i Nora Webster genom kopplingarna tills hans egen mor. Vissa små minnesfragment av henne finns i boken, för att skapa en mer levande miljö. Han förlorade också sin far som barn, men trots att han själv är en del av boken, handlar den inte om honom. Han berättar också om hur olika minnen han och hans bror har. ”Han är ingen författare vet ni”, avslutar han.

Boken Nora Webster handlar om en änka, men också om fyra barn som förlorar en far, men på ett sätt också en mor. Barnen tar inte så stor plats, men ibland får de sin mors fulla uppmärksamhet. Tóibin ville undersöka konflikten mellan det hon inte gör och det hon gör. Han talar om att skapa ett mönster som är oväntat.

Det dubbla budskapet är lättare att skapa i text än i film och nu ska Tóibins bok Brooklyn bli film. Det var en märklig upplevelse att få någon annans bilder och att de kända miljöerna kan bli något annat. Nick Hornby skrev manuset och Tóibin är nöjd med resultatet och stolt över hur filmen blivit.

Han vill inte tänka film när han skriver, för då tror han att texten blir riktigt dålig. Den röda mattan är för andra och det är också andra som ska göra hans karaktärer levande för en filmpublik. Visst skulle det kunna göras även med Nora Webster men det är inte hans ansvar. Det som slår mig är dock hur skicklig Tóbin är på att skapa bilder, faktiskt även då han talar. Han är en sann estradör och en berättare ut i fingerspetsarna. Mycket imponerande.

Läs också:

Att skriva sig bakåt mot det egna ursprunget


Att konstruera ett förflutet är vad Katja Petrowskaja och Aris Fioretos ska samtala om. Petrowskaja är född i Kiev i nuvarande Ukraina, har studerat i Estland, doktorerat i Moskva och via forskningsstiftelser verkat i USA, men bor nu i Tyskland och skriver på tyska. Esther kanske är hennes debut som skulle kunna handla om hennes judiska gammelfarmor som blev kvar i Kiev när nazisterna kom. Hon vet väldigt lite om denna släkting, men pusslar ihop skärvorna av det som hände 29 september 1941 och det som den dagen påverkat. Petrowskaja är lite generad över att i presentationen kallas en fantastisk författare, då hon just skrivit sin första bok. Jag blir dock mycket sugen på att läsa.

Aris Fioretos är nominerad till Augustpriset för sin senaste bok Mary, som också är en fiktiv berättelse om verkliga händelser. Han har sina rötter i Grekland och det är där boken utspelar sig. Kanske. Platsen är inte uttalad.

Fioretos inleder med att berömma omslaget till den svenska upplagan, som han säger är lika fint som insidan och fortsätter med att visa den tyska upplagan som inte är lika fin. Han berättar också att de två författarna på scen känner varandra på tyska och att det är ovant att tala engelska.

Fioretos talar om det ögonblicket då källan i boken avslöjas och undrar hur det var då Petrowskajas bok kom till. Hon berättar om hur hon föddes 100 år efter Lenin och hur Sovjetunionen formade henne. Nu har hon ett ukrainskt pass, men lever i Tyskland. Hon tillhör den generation som kan välja var de vill leva sitt liv.

Syftet med boken var att hitta tillbaka till sina rötter, trots att de egentligen inte finns. Som 40-någonting är det vanligt att börja fundera på helheten, vilket såväl Fioretis och Petrowskaja skriver under på. Att leva i ett annat land påverkar också.

Petrowskaja skrev på tyska, för att det är ert tolerant språk och kanske är det mer accepterat att skriva om judiska levnadsöden på just tyska. Ryska hade inte fungerat lite bra. Det tyska språket ger en frihet, trots att det var ett språk som kom in i hennes liv sent.

Det är svårt att förklara hur det är att tillhöra ”den förlorade generationen” i Sovjetunionen. De påverkades av andra världskriget och synen på Tyskland. Det har gjort det svårt att skriva på tyska på ett sätt. Hade hon skrivit på ryska hade set varit ännu svårare, då hon hade använt språket som tillhörde de som vann över tyskarna.

Tyskan gav henne en möjlighet att skapa en tysk person som kunde skriva hennes sovjetiska historia. Det är en bok med många fragment som bildar en helhet. Det är berättelser, i plural. Petrowskaja vill inte kalla det hon skrivit för en roman, då texterna är från olika genrer och har olika jag. Varje berättelse är sin egen, men också en del i en helhet. Det handlar om att hitta historien som den skulle kunna ha varit. Kanske.

Gränsen mellan det levda och det tänkta är ibland tunn. Petrowskaja säger att hon nästan skäms över att ha skrivit ner historien. Samtidigt vill hon ge en röst åt de som inte hade någon. De som stod utanför samhället.

Fioretos vill ändå veta vilken del av boken som kom först. Petrowskaja berättar att det finns många börjor, men att en av dem handlar om sin morfar/farfar som plötsligt dök upp 40 år efter att han fängslats, han som varit borta och som kom tillbaka när hon var elva och dog då hon var tolv. En vision av en flicka, som var hon, på tröskeln och den äldre mannen.

Petrowskaja berättar om sina föräldrar, som talade mycket och berättade ibland saker som barn inte borde höra, eller saker som inte fick sägas. Hennes mamma var lärare och efter 1958, då Sovjetunionen invaderade Prag vägrade hon undervisa om den nya historien. Hennes föräldrar ville att hon skulle veta allt, men historien om just Esther berättade hennes pappa för hennes man. Hon menar dock att alla historier kanske inte är viktiga att berätta. Att det finns en tid och en plats.

Petrowskaja letar efter engelska ord ibland och är noga med att förklara tydligt. Fioretos liknar samtalet vid en rysk docka, där den tyska och den ryska dockan finns inom den engelska. Det gör att samtalet blir lite trevande, men också charmigt. Fioretos är en trevlig intervjuare, som gör ett bra jobb oftast. Ibland ställer han långa monologfrågor och mitt i dem vill Petrowskaja ibland säga emot. Då de känner varandra fungerar det ändå. Ibland pratar även Petrowskaja länge, så att hon glömmer frågorna. Kanske för att hon inte vill prata om just det, eller att hon vill det men inte förmår. Det är ett stillsamt samtal med många känslor som bubblar under ytan.

 

Läs också:

Mer om Sovjetunionen


Det finns en röd tråd från öst som löper genom årets program på Stockholm Literature. Dagens andra programpunkt, den första för mig är ett möte mellan den ryska författaren Ljudmila Ulitskaja och Ganriella Håkansson. Ulitskajas senaste roman Den gröna tältet handlar om tre vänner i Sovjetunionen från 50-talets början till 90-talet, då unionen splittras. Det låter som en bok jag skulle kunna tycka om, men en bok som får vänta till sommaren, då jag får min hjärna åter. Förhoppningsvis.

Många samtal under festivalen tolkas och det är lite av en nackdel, då samtalen inte blir riktiga samtal. Även om tolkarna varit skickliga, blir det inte sällan så att de två personerna talar förbi varandra. Samtalet mellan Ljudmila Ulitskaja och Gabriella Håkansson tillhör dock de bästa.

Gabriella Håkansson talar om hur samtalet kommer att kretsa kring Ulitskajas omfattande roman.  Hon uppmärksammar hur modig Ulitskaja är, något som kanske är svårt för oss utomstående att förstå. En sak som gör henne älskad är att hon skildrar den vanliga människan, ett ämne som inte är helt självklart i Rysland och defitivit inte var det i Sovjetunionen. Hon har också skrivit om kvinnor och om ämnen som varit tabu, som cancer där hon beskrivit sin egen kamp. Hon har oxkaå skrivit en barnbok där homosexualitet tas upp, vilket självklart är mycket kontroversiellt.

Första frågan blir därför: Ludmila, var har du fått ditt mod ifrån? Men Ulitskaja anser inte att hon är modig, men varje författare har sina grönser, vissa som man pratar om och andra som man inte pratar om. Det hon vill göra är att bredda gränserna, så att fler ämnen ska hamna i diskussionszonen, istället för i tystnadszonen. Det vi pratar om förstår vi, tillägger hon.

Triamon är gänget som de tre pojkarna bildar och de avgudar sin lärare som ger dem den klassiska litteraturen. De blir som vuxna dissidenser, men det går inte bra för dem. Pojkarna påverkas av litteraturen och förändras genom det. Har litteraturen samma betydelse idag? Kanske inte, säger Ulitskaja, då den ryska litteraturens guldålder kanske är över. Det är inte så längre att litteraturen betyder allt. Tidigare generationer har läst litteratur trots att det varit svårt, kanske ibland för svårt. Dagens läsare läser inte för att växa, utan för att koppla av. Så är det säkert överallt, säger Ulitskaja och visst känns det igen. Hon tillägger dock att vi inte vet om den här förändringen som pågår är bra eller dålig, men det är en global förändring. Hon blir irriterad när hon ser sina barnbarn med näsan i något annat än böcker, men försöker att inte visa irritationen, utan läser istället högt för dem, sådant de inte skulle läsa själva.

Håkansson berättar om att romanen innehåller verkliga personer och vill diskutera hur man skriver historia. Huvudpersonerna är dock inte de berömda dissidenterna och hon undrar varför Ulitskaja valt att beskriva den lilla människan.

Ulitskaja talar då om det ständiga krig som pågår i det tysta mellan människan och staten. Det är viktigt för individen att ha en personlig frihet, men i totalitära samhällen krävs en kamp för att nå den. Därför är det viktigt att beskriva vanliga människor som för en kamp, om sina vänner. Hon upptäckte att människan i marginalen är den människan som är mest oberoende.

Hon berättar om en bok som inte är översatt, som handlar om en sjuksköterska i en värld där människor vill göra karriär, som väljer att stå utanför. Hon är fri, mer fri än andra som vill klättra på karriärstegen.

Håkansson berättar om inledningsscenen där en av pojkarna vill fotografera Stalins begravning. Han lyckas inte om Håkansson talar om det som inte finns på foto som en symbol för det som är dolt. För Ulitskaja är det viktigt att berätta om det som ingen talar om. Hon talar om de tysta generationerna inte bara i Ryssland, utan också i tex Tyskland, där hela generationer undviker att tala om det förflutna.

nya roman om några dagar i Ryssland och den handlar om tiden mellan 1911 och nu. Berättelsen bygger på hennes farfars arkiv, som förändrade synen på såväl hennes familj som hennes land. Det var smärtsamt, men hon hanterar sin smärta genom att skriva. Alla bör skriva, det är viktigt. Oavsett hur resultatet blir.

Apropå min ilska efter samtalet som Ebba Witt-Brattström, så funderar jag över varför Håkanssons tolkningar inte stör mig liks mycket. Kanske för att hon närmar sig romanen och författaren med större respekt och tydlig nyfikenhet. Det går alltså att vara en kunnig och påläst intervjuare och läsare, utan att skriva någon på näsan. Boken är som ett kalejdoskop säger hon och Ulitskaja bekräftar att hon ville skriva olika berättelser som på något sätt hänger ihop.
Håkansson talar om hur livsöden liksom svischar förbi och hur tydlig skillnaden är mellan vår del av Europa och Ryssland. Vi tror oss kunna styra livet om vi vill tillräckligt mycket, medan det i Ryssland mer handlar om att livet gör lite som de vill med karaktärerna.
Jag är en människa av en kultur, säger Ulitskaja och ryska är det ända språk jag kan, så det är svårt för mig att jämföra. Det hon ser nu är att kulturen påverkar hela världen på ett annat sätt. Hela planeten har krympt och kulturerna sammanblandas. Samtalen om olika kulturer blir mer och mer meningslösa.
Hur kommer litteraturen vara i framtiden?, undrar Håkansson och talar om Putins politik. Ulitskaja menar att författare i Ryssland är vana vid censur, men hon är säker på att Putin inte kontrollerar hennes böcker eller ens läser. Censuren som avskaffades vid Sovjetunionens fall har inte återinförts formellt. Det censureras gällande tex nyheter, men inom den ryska litteraturen censureras inte idag. Ingen vet dock vad som händer imorgon, men staten förstår att litteraturens betydelse har minskat och behöver inte censurera. En stor och omfattande roman har bytts ut mot tv-serier.
Hon närmar sig själv den nya kulturen och hoppas kunna göra det än mer. Hennes förväntningar på framtidens generation är att de ska få insikt om orsaker, verkan och konsekvenser. Om de tänker lite mer på syftet, inte bara ytan utan lite djupare är de mer kapabla att leva än tidigare generationer. Hon talar om hur den västerländska livsstilen måste närma sig den österländska och då skapa något nytt.

Läs också:

« Older Entries