Monthly Archives: september 2015

Böcker om flyktingbarn

29676570_O_1

Carolina utmanar mig att skriva ett inlägg om flyktingbarn i litteraturen, efter uppmaning från Bläddra, bläddra. Ett sätt att försöka lyfta världssituationen även i bokbloggarsfären. För en mycket blödig bloggare, som gråtit av såväl sorg över människors ondska och glädje över deras godhet, passar utmaningen fint.

Christina Wahldén har skrivit två böcker om Ombeni som flytt från Kongo till Sverige. Vad hon varit med om där anar vi först bara, men sedan sipprar den grymma verkligheten fram. Första boken heter I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig och uppföljaren Min systers dotter har många pappor. Angelägna och gripande böcker, där hoppet trots allt syns i alla fall lite, lite.

I Little Bee av Chris Cleeve handlar om Little Bee från Nigeria och hennes önskan att få börja ett nytt liv i Storbrinannien. En viktig bok om hur dåliga vi är på att ta barn på flykt på allvar. Hur cyniska vi lätt blir.

Så här inledde jag min recension av boken:

Ni vet alla flyktingar som kommer hit. De som bara vill utnyttja vårt land, lura oss och sedan ta hit alla sina släktingar för att ta över vårt land. De har egentligen inga problem alls i sina hemländer. De vill bara leva på bidrag här. Ensamkommande flyktingbarn ni vet, de har skägg och är minst 23 allihop. De lurar oss med sina historier om krig, svält, våldtäkter och de har alla samma historier. Klart de ljuger. Hur farligt kan det vara i Nigeria, Irak eller Syrien? De vill bara utnyttja och lura oss.

 

 

Eller?

Niklas Orrenius låter några flyktingar från Syrien få komma till tals i reportageboken Drömmen om Sverige. Inga barn, men flyktingar likafullt och därför får boken vara med. Jag beundrar Orrenius mycket.Han är en skicklig och inte minst modig författare, som aldrig sviker sina ideal och aldrig backar trots att han hotas. Senast handlade det om avslöjandet av rasistbloggaren Julia Ceasars riktiga identitet. Utan modiga människor som Niklas Orrenius hade Sverige varit ett mycket sämre land.

Mitt i allt elände måste jag också tipsa om Annelie Drewsens fina, varma och mänskliga Spring, Amina! Jag ser fram emot att läsa fortsättningen Kom igen, Amina!

Jag och Annelie pratade en gång om bristen på vardagliga berättelser om flyktingbarn och nu har hon fyllt den luckan. Men visst behövs fler sådana böcker.

 

 

 

Läs också:

Sommarens klassiker

animal

Jag läser sällan klassiker, men på sommaren då jag har mycket lästid, brukar någon slinka ner. I somras läste jag till exempel Animal Farm av George Orwell, som varit med i min Boktolva flera år. Denna satiriska roman om djuren som tar över sin gård är tunn och ganska lättläst, med en verklighetskoppling som många gånger är övertydlig. Det är kanske främst just övertydligheten som gör att jag är lite skeptisk till den här boken, trots att jag beundrar Orwell och hans då aktuella samhällskritik. Trots att romanen har undertiteln ”A Fairystory” och på ytan är en saga, finns det mer djup än så.

Orwell var socialdemokrat eller demokratisk socialist (beroende på källa), vilket i USA säkerligen ansågs som extremvänster, men han var djupt kritisk till Stalins version av kommunism. I sin roman visar han med all önskad tydlighet att Stalin missuppfattat grejen med socialism och att hans väg aldrig kan leda till den utopi som skulle kunna vara möjlig. Att Stalins alterego är en maktfullkomlig gris är inte direkt subtilt, samtidigt säger Orwell inte rakt ut att grisen Napoleon är Stalin och den bortjagade Snowball Troskij, men det är liksom så en allegori funkar. Ännu mer symboliskt blir det när Napoleon blir mer och mer som en människa och då tappar vettet helt.

Två saker kände jag efter att ha läst ut Animal farm, att jag var glad att jag läst den och att den var mer övertydlig och mindre fyndig än jag trodde. Trots allt förstår jag att det blivit en klassiker.

 

 

Läs också: