En mycket vacker bok

9789127144750

Jag har läst flera böcker av Cilla Naumann, som Springa med åror och 62 dagar, som är två böcker med en gemensam historia och Dem oss skyldiga äro, som utspelar sig i Latinamerika. Nya boken Bära barnet hem utspelar sig också i världsdelen långt bort, den världsdel där både bokens huvudperson och Naumann själv reste till för att bli mor. I en artikel i SvD berättar hon om den mycket personliga, självbiografiska romanen och om de skuldkänslor som alltid förföljt henne. Att vara mor till en annan kvinnas barn handlar om att stå i skuld till den som fött barnet, men också om en moderskärlek som är central och inte går att ifrågasätta. Titeln Bära barnet hem är på en gång konkret och symbolisk.

De två historierna i boken handlar om olika sorters moderskap. Biologiska och icke-biologiska. Förutom berättelsen om kvinnan som är Naumann och hennes adopterade son som gör en resa för att besöka hans biologiska mor i Bogotá, finns berättelsen om Ana som inte har några barn, men älskar ett som är någon annans. Ana som själv blivit lämnad på ett barnhem, som inte har några föräldrar. Nu arbetar hon som barnflicka, men är mycket noga med att resa hem varje kväll. De barn hon tar hand om är inte hennes och ska aldrig bli det, men hon är den som finns kvar då föräldrarna lever sitt liv utanför hemmet.

Det är så mycket som är bra i Bära barnet hem. För det första är språket otroligt vackert och stämningen lika så. De två berättelserna hör inte ihop, men undersöker olika delar av moderskapet, vrider och vänder på begreppet och landar i kärleken. Det är inte så enkelt att definiera den som är mer mor än en annan. Kärlek kan se olika ut och ingen är nödvändigtvis bättre än en annan.

Det som gör att jag tycker om Bära barnet hem, men inte älskar den är att historien visserligen är vacker och tänkvärd, men ändå rör sig på ytan. Det drömska gör att mycket blir diffust och jag hade önskat att Naumann vågat gräva ännu lite djupare. Kanske hade den boken varit för svår att skriva.

Läs också: