Monthly Archives: september 2015

Tio bra filmer från 80-talet

breakfast

Det är 80-talstema på Kulturkollo och jag blir nostalgisk. Tänkte därför lista några filmer jag kommer väl ihåg och älskar, i alla fall i minnet. Däremot är jag i vissa fall osäker på om de hade funkat att se om idag med behållning. Här kommer tio favoriter, utan inbördes ordning. Och ja, det var typ omöjligt att välja.

St Elmos Fire kom 1985 och oj vad jag älskade den. För en gångs skull får Judd Nelson spela en reko och ordentlig kille, Rob Lowe är snygg och missförstådd och underbara Demi Moore (ja, hon var underbar då) befann sig på glid. Och titellåten. Jag älskade den också.

The Breakfast Club, också den från 1985, håller faktiskt fortfarande. Även här är titellåten av Simple Minds helt fantastisk och jag var sjukt kär i Judd Nelson och skulle gärna ha varit Molly Ringwald av mer än en orsak.

Amadeus regisserad av Milos Forman med en ruskigt karismatisk Tom Hulce i huvudrollen var populär 1984 och jag tror att även den håller ännu. För mig är Hulce Mozart och ingen annan skulle ha kunnat göra honom rättvisa.

Cinema Paradiso regisserad av Giuseppe Tornatore fick mig att gråta floder 1988. Berättelsen om pojken och den gamle mannen som sköter den lokala biografen är helt fantastisk.

Rainman med Tom Cruise och Dustin Hoffman kom samma år och berättelsen om de två mycket olika bröderna berörde mig rejält. För många har filmens Raymond Babbett blivit sinnebilden av någon med autism, men självklart är det inte så enkelt att det finns en sanning.

En officer och en gentleman var mer romantisk än alla andra romantiska filmer tillsammans. Den var också riktigt hemsk och scenen där en av huvudpersonerna tagit livet av sig är fortfarande tydlig i mitt minne. Hemsk, men kanske mest riktigt rejält smörig.

The Color Purple med Danny Glover och Whoopi Goldberg i starka roller är en minnesvärd film. Oprah Winfrey gör också en fin rollprestation i en film jag skulle kunna tänka mig att se om. Boken finns på min TBR-lista.

Noll att förlora från 1987 bygger på boken Less than zero av Bret Easton Ellis. Det är en film jag älskade och såg om och om igen. Kanske främst för att jag var väldans förtjust i Robert Downey Jr., men självklart också för att det är en himla bra film.

Dirty Dancing går liksom inte att hoppa över. Det är filmen vars musik blev en del av mitt soundtrack från 80-talet och som jag blir nostalgisk bara av att tänka på. Fortfarande tycker jag att den är väldigt charmig.

Mask med Cher kom 1985 och tillhör också de riktiga snyftarna. Historien om den annorlunda pojken och hans mor som gjorde allt för honom var en av mina absoluta favoriter. Frågan är om den varit lika stark idag, eller om det slagit över till pekoral.

 

Vilka filmer från 80-talet minns du mest?

Läs också: