Den åttonde dödssynden

13061665_O_1

Den åttonde dödssynden är Rebecka Edgren Aldéns skönlitterära debut. Tidigare har hon bland annat skrivit boken Skriet från kärnfamiljen, om det inte sällan omöjliga vardagspusslet som familjelivet innebär. Det är som alltid roligt och lite läskigt att läsa en bok av någon som är bekant, om än “bara” via sociala medier. Tänk om det är riktigt dåligt? Vad skriver jag då? Ja, då skriver jag väl just det. Nu var jag egentligen aldrig riktigt orolig när det gällde den här boken. Edgren Aldén har skrivit mycket och skriva kan hon, men det är självklart inte detsamma som att hålla ihop en skönlitterär intrig.

Det dröjde bara några sidor innan huvudpersonen Nora började engagera mig. Hon beskrivs på ett sätt som gör mig lite fnissig, då det får mig att tänka på andra som skriver just självhjälpsböcker och inte sällan är en aning för hurtiga. Samtidigt märker vi snart att det bakom den självsäkra, polerade ytan finns en helt annan Nora.

Noras succé grundar sig i en tragisk olycka. Det är tio år sedan hon föll sju våningar och mirakulöst överlevde. Hon berättar om sitt missnöje med livet, som efter olyckan vänts till en tacksamhet och en positiv inställning till livet. Hur hon förut var ful och fet och nu är vacker och framgångsrik. Hur hennes äktenskap blivit så fantastiskt efter krisen, hur hon nu bor men sin perfekta familj i ett perfekt hus. Nora kan sin historia väl och berättar den med alla dramatiska inslag publiken kan önska sig. Hela tiden kämpar hon dock med att hålla publik och läsare i sitt grepp. Unga förmågor vinner mark och Noras nya bok måste bli en megasuccé. Tanken är att hon ska skriva om de sju dödssynderna i ett modernt sammanhang, men det flyter inte alls som det borde.

Det perfekta gör mig illa till mods och det är säkerligen meningen. Långsamt förstår jag som läsare vilket fängelse Noras liv på många sätt är och hur lite hon egentligen lever, trots att hon menar sig leva livet fullt ut. Osäkerheten under den polerade fasaden är påtaglig. Genom att låta Nora umgås med en rad grannar, visas tydligt den status hon så desperat vill behålla och hur lite som behövs för att hennes självförtroende ska vackla.

Faktiskt räcker det med en ny granne. I grannhuset flyttar Klara in och hon öppnar också ett lokalt café. Klaras bullar är snyggare och godare än Noras. Hon gör succé på grannfesten och såväl Noras barn och make verkar älska henne. Desperat försöker Nora få barnen att tycka om henne lika mycket som de tycker om Klara och hennes hund, men hur hon än gör verkar hon förlora.

Nora börjar långsamt att krackelera och det är obehaglig läsning. När klimax väl nås går det dock lite väl snabbt och det är väl egentligen den enda invändningen jag har med Den åttonde dödssynden, att Edgren Aldén ägnar så stor del av boken till att bygga upp spänningen och sedan så liten tid åt upplösningen. Egentligen är det ingenting som är oklart, men jag hade velat veta mer. Epilogen däremot är sjukt obehaglig och gör att säcken ändå knyts ihop snyggt.

Den åttonde dödssynden är en obehaglig psykologisk spänningsroman, som både sätter fingret på vår tids ibland överdrivna behov av framgångshistorier och självhjälpsböcker och baksidan att vi sällan vågar visa våra rätta jag. Hur fasaden och det yttre blir så viktigt att vi nästan glömmer att leva. Livet på Facebook och Instagram till exempel, som inte sällan blir de mest tillrättalagda delarna av ett mycket mer komplext och säkert mer spännande liv. Även Nora skapar sig ett varumärke genom sociala medier och hennes sätt att tänka innan hon lägger upp något är säkert väldigt vanligt. Vi väljer att dela det vi vill ska synas och det är självklart sällan sanningen. Jag fick en tanke att låta mina elever på gymnasiet läsa just de delarna som handlar om sociala medier, för att kunna diskutera just vårt behov av att visa upp en version av oss själva som vi kan styra. Det är intressant. Den åttonde dödssynden är intressant.

Läs också:

2 comments