527

Jag trodde nog att jag skulle tycka om Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson, en bok som fått en rad priser och hyllats av många. Trots det har jag skjutit upp läsandet, egentligen av oklar anledning. Kanske för att jag var rädd att bli besviken, eller för att jag visste att innehållet skulle vara tungt.

Boken börjar och slutar på Miriams 85-årsdag, som infaller på midsommar. Hon väcks sv sin son Thomas hans fru Katarina, deras nu vuxna dotter Camilla och hennes lille son Sixten. Det är under frukosten, då Miriam får ett armband med inskriptionen ”Till Miriam på 85-årsdagen”, som hon uttalar de avslöjande orden ”jag heter inte Miriam”.

Vi får sedan följa med tillbaka till andra världskriget och träffa den romska flickan Malika, som befinner sig i Auschwitz tillsammans med sin lillebror Didi, som är en av doktor Mengeles försökskaniner och en kusin, som vi egentligen inte får veta så mycket om. De båda dör snart och Malika förflyttas till Ravensbrück. Det är när hennes klänning går sönder, som hon tar en klänning från en död flicka och förvandlas från Malika till Miriam Goldberg, en judinna som placeras i en barack med andra judinnor, varav flera från Norge.

Det som berör mig mest i Jag heter inte Miriam är relationerna mellan människorna. Såväl i dåtid, som nutid. I koncentrationsläger och i Sverige. Axelsson beskriver så fantastiskt fint hur norska Else, den bästa människan i Ravensbrück, tar hand om den unga Miriam, hur Hanna stöttar henne i Jönköping och hur barnbarnet Camilla är den som slutligen får höra berättelsen om hur Malika blir Miriam. Jag älskar hur de små detaljerna lyfter berättelsen, som tårtkalaset som tio av flyktingarna bjuds på i Aneby och hur lyckliga de är. Förmågan att överleva det fruktansvärda, mycket genom att se de små ljusglimtarna, löper som en röd tråd genom boken. Axelsson har skapat karaktärer som kommer att följa med mig länge.

Lögner och hemligheter är viktiga teman i Jag heter inte Miriam och det fick mig självklart att tänka på vad en människa är beredd att göra för att överleva. Det är inte så att Malika planerar att ljuga, hon tar en klänning och ser en möjlighet om ett bättre liv. Flera gånger blir det också tydligt att det finns en skillnad mellan att vara rom och att vara judinna. Lägervakterna verkar ibland lite rädda för romerna, men hatar dem ändå, om än inte lika passionerat som de hatar judarna. Det är judarnas som räddas efter kriget. Som rom hade Malika aldrig nått Sverige. Det blir också tydligt ett flertal gånger under läsningen att romerna verkligen ses som sämre människor och det gör de fortfarande. Med en berättelse om en svunnen tid, sätter Axelsson fingret på ett aktuellt hat och förakt mot en folkgrupp som inte räddas av någon. Att ljuga om sitt ursprung för att klara sig själv är kanske fel och de flyktingar som gör så utvisas. Trots det förstår jag varför någon ljuger om det är enda chansen att få leva ett liv som är värt namnet. Att vi bestämmer vem som ska ha rätt att leva här, utifrån ursprung, inte nödvändigtvis efter behov händer nu och det har hänt förr.

Det är säkert få som inte läst Jag heter inte Miriam, men om du tillhör de som ännu inte gjort det tycker jag verkligen att du ska göra det. Det har skrivits en massa böcker som utspelar sig i koncentrationsläger, men Axelsson lyckas berätta något nytt. Det är skickligt. Hon är skicklig.