Monthly Archives: juli 2015

En trio sommarprogram

3530949_2048_1152

Jag har inte hunnit lyssna på alls lika många sommarprogram som jag brukar, men vill ändå tipsa om en trio riktigt bra program som ni inte får missa.

Saga Becker har en viktig historia att berätta om vikten av att trots allt försöka vara sig själv, trots att det kostar förjäkla mycket. Hennes berättelse berörde mig djupt. Jag som ser allt för lite på film har inte sett Nånting måste gå sönder och hade inte heller fattat att det är en filmatisering av Eli Levéns fina bok med den fantastiska titeln Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats.

Georgios Karpathakis är grundaren av Underbara adhd och hans berättelse är nyttig att lyssna på, inte minst för lärare. Det är så otroligt lätt att skylla på stökiga elever och tänka att de borde skärpa sig och Karpathakis berättelse ger en förståelse för hur svårt det kan vara att faktiskt inte kunna. Här är hans berättelse från Inte en främling.

Therese Christiansson berättar om sina upplevelser i länder vi andra inte vill eller vågar besöka. Hon berättar om flickan utan ansikte, om mamman som inte vet någon annan utväg än att sälja sin bebis och en rad andra människor som drabbats av världens orättvisor. Ett starkt program.

Just nu lyssnar jag på Arkan Asaads program och det verkar lovande så här långt! På tur står Zara Larsson, Nina Hemmingsson och Kristina Sandberg. Vilka fler vill du tipsa om?

Läs också:

Det får bli en kvinnohöst

Jag har tidigare konstaterat att jag läser flest böcker av kvinnor. Det brukar ligga på en fördelning på ungefär 1/3 män och 2/3 kvinnor, när jag summerar läsåret. Någon regelrätt kvinnosommar, som Lina Kalmteg uppmanar till, har det därför inte blivit.

När jag idag antog Anna-Maria Carnhedes utmaning #räknaryggar blev jag tyvärr överraskad. Även i min bokhylla finns det flest böcker skrivna av män. Det märks mest på de så kallade klassikerna, lyriken och facklitteraturen, medan kvinnorna finns representerade bland de samtida romanerna och ungdomsböckerna. ”Visa mig din bokhylla och jag ska säga dig hur jämställd du är”, säger Carnhede och påpekar det alltid irriterande att de flesta kulturtips som ges gäller kultur av män. Kawa Zolfagary konstaterade att även hans bokhylla innehöll väldans många böcker skrivna av män och då ska han ändå anses vara en medveten och jämställd man. Jag tror att vanan att lyfta fram de så kallade manliga genierna är djupt rotad i oss alla.

Det som bekymrar mig med min bokhylla är att jag äger och läser få böcker av kvinnor som skulle kunna eller borde vinna de priser som män ofta vinner. Igår till exempel presenterades en ovanlig jämställd lång lista, där vinnaren av Man Booker Prize 2015 än så länge gömmer sig. Det är ett steg framåt, men fortfarande är det främst män som vinner litteraturpriser. Män från väst, den värld vi känner till och därmed identifierar oss med. De män som anses skriva ”allmängiltiga, episka romaner”.

Jag tänker inte bli ett nytt Feministbiblioteket, för Hanna är så mycket bättre och mer påläst än jag, men i höst utmanar jag mig själv att läsa böcker av kvinnor som nomineras till de stora priserna, eller som jag anser borde höras och synas mer. Zolfagary skriver att ”män håller varandra om ryggarna” och jag tänkte bli en kvinna som gör detsamma, men ryggarna ska inte tillhöra män, utan kvinnor. Så får det bli. I övrigt tänker jag att fortsätta blanda vilt mellan genrer, ursprung, sexualitet och vad det nu må vara som gör läsningen mer normkritisk.  Som Carnhede påpekar är det alltid bra att vidga sina vyer, varvid även böcker av helt vanliga manliga genier säkert också slinker ner. Det gäller att inte begränsa sig.

Läs också:

Man Bookers långa lista

Det är andra gången Man Booker Prize är öppet för alla titlar skrivna på engelska och utgivna i Storbritannien. Tidigare har det varit ett krav att författaren varit från Storbritannien, något av Commonwealth-länderna, Irland eller Zimbabwe. Det märks främst genom att flera författare från USA återfinns bland de tretton titlarna på den långa listan som presenterades idag.

Bill Clegg (US) – Did You Ever Have a Family 

Anne Enright (Ireland) – The Green Road

Marlon James (Jamaica) – A Brief History of Seven Killings

Laila Lalami (US) – The Moor’s Account

Tom McCarthy (UK) – Satin Island

Chigozie Obioma (Nigeria) – The Fishermen

Andrew O’Hagan (UK) – The Illuminations

Marilynne Robinson (US) – Lila

Anuradha Roy (India) – Sleeping on Jupiter

Sunjeev Sahota (UK) – The Year of the Runaways

Anna Smaill (New Zealand) – The Chimes

Anne Tyler (US) – A Spool of Blue Thread

Hanya Yanagihara (US) – A Little Life

 

Fem titlar från USA

Tre från UK

En från vardera Irland, Jamaica, Nigeria, Indien och Nya Zeeland.

Sju av böckerna är skrivna av kvinnor och sex av män. Ska bli intressant att se om det gör någon skillnad när vinnaren senare ska utses. Flera av böckerna lockar, men jag väntar nog på den korta listan. De sex titlarna på korta listan presenteras 15 september och vinnaren 13 oktoober. Förra året vann Richard Flanagan med sin bok The Narrow road to the deep north.

Läs också:

Upprörande bok om förklädda flickor

9789100126995

Jag har lyssnat på ännu en ljudbok och den här gången har jag varit tvungen att ta en paus ibland, då innehållet varit så vidrigt. De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg är berättelsen om Azita, en politiker i Afghanistan som bara fått döttrar och därför låter en av dem växa upp som pojke. Det låter som en vansinnig idé, men när jag lyssnar vidare och får veta mer om hur detta otroligt patriarkala samhälle är strukturerat förstår jag mer och mer. Nordbergs intervjuer med läkaren, som själv är kvinna, men ändå helt fast i traditioner som säger att en kvinna som föder en son ska hyllas, medan den som föder en flicka ska straffas, gör att jag nästan börjar gråta. Föraktet mot flickor och idén att kvinnor inte är mer än avelsboskap gör mig illamående.

Jag visste att kvinnor och flickor har låg status i Afghanistan, men orden som når mina öron går knappt att tro på. Det är så vidrigt att jag vill söka upp alla afghanska flickor jag undervisat och krama dem hårt, hårt. Det handlar inte om ett ojämställt samhälle, utan ett samhälle där de enda som räknas som människor är män. De förklädda flickorna i Kabul är en bok att läsa eller lyssna på i små portioner. Den brutala verklighet som alla upplever i Afghanistan är absolut värst för de som inte är värda någonting. I ett land där både kvinnor och män får sin status genom att föda söner finns det inte plats för några döttrar. Att vissa söner egentligen är döttrar är något som Jenny Nordberg upptäcker av en slump och inte kan låta bli att gräva i. Hennes bok är välskriven och otroligt viktig.

Det visar sig att det inte alls är ovanligt att en dotter presenteras som en son, redan då hon är nyfödd. Tyvärr är det inte alltid är en fördel att bli familjens son. För den som växer upp i en medelklassfamilj kan det innebär frihet, medan det i fattiga familjer betyder hårt arbete. Sönerna arbetar redan som mycket små och det blir tydligt att det inte är så enkelt att bara flickor far illa i Afghanistan. I boken berättas om en familj med många döttrar, där den äldsta blir pojke för att kunna jobba i en affär, allt med affärsinnehavarens goda minne och som när hon blir för gammal för att kunna spela pojke, lämnar över till sin yngre syster.

Flickorna som växer upp som pojkar är många och det är inget nytt påhitt att som förälder skaffa sig en son, eller kanske rädda en dotter från ett begränsat liv. De kallas Bacha Posh och det blir under läsningen otroligt tydligt hur lite en kvinna är värd och hur hon blir ännu mindre värd om hon inte lyckas föda en eller helst fler söner. Det konstiga är att alla verkar veta att de förklädda flickorna är just flickor, men ändå behandlas de som pojkar och får därmed högre status. Att dessa Bacha Posh sedan ska återgå till att bli begränsade kvinnor är inte alltid okomplicerat.

Möjligen är Jenny Nordbergs bok lite väl lång och ibland väl spretig, men det är trots detta en mycket läsvärd och viktig bok. Den handlar både om ett land i kris, men också om hur patriarkala strukturer påverkar såväl Afghanistan och världen i övrigt. Jag tycker om att Nordberg använder genusteorier för att förklara hur ens kön kan göra att möjligheterna blir så diametralt olika. Det är viktigt att vi inte inbillar oss att allt handlar om att Afghanistan är ett enskilt, ovanligt kaotiskt muslimskt land, utan att om att kvinnor på alla platser, i alla tider, anses vara mindre värda än män.

Läs också:

#sommarlovmedkulturkollo #ljud

Ljud är liksom inte min grej. Ljud som stör alltså. Musikljud gillar jag om det är musik jag tycker om vill säga, annars är det skit. Andra ljud som jag gillar är vågskvalp, fågelkvitter, ugglor som hoar, vind, regn på taket (om jag inte vill eller måste gå ut) och barnens skratt (om de inte spårar ut totalt).

Men egentligen gillar jag få ljud och trycker allt som oftast in öronproppar i öronen för att slippa oljuden i världen utanför. Inte heller gillade jag ljudböcker, tills för helt nyligen. Nu i vår har jag börjat lyssna så smått, men ännu ingen skönlitteratur, utan sakprosa. Det är som om jag koncentrerar mig bättre när det handlar om saker jag kan lära mig, då kliver studenten fram, inte den drömmande läsaren som försvinner bort från berättelsen.

Jag hoppas hitta fler guldkorn. Har du några förslag?

 

Läs också:

Om en varm sommar

instructions-for-a-heatwave

Äntligen fick jag tummen ur att läsa Instructions for a heatwave av Maggie O´Farrell och det är jag mycket glad över. Det är nämligen en helt fantastisk bok om en ovanligt varm sommar i London och en familj som vid första anblick verkar rätt vanliga, men visar sig bära på en hel del hemligheter. Boken utspelar sig 1976 och visst märks det på vissa sätt att det inte är nutid, samtidigt som det mesta som händer skulle kunna hända när som helst.

Det är en av de riktigt varma sommardagarna och det råder vattningsförbud. Huvudpersonen Grettas barn är vuxna nu och två av dem bor kvar i närheten. Hon försöker ringa både sonen Michael Francis och dottern Monica, men det tar lång tid innan hon får dem att förstå vad det är hon vill. Hennes man, deras far är försvunnen och hon är orolig.

Yngsta dottern Aoife får också reda på det, men hon befinner sig långt bort i New York. Hemma har hon inte varit på länge och systern Monica har hon knappt talat med på tre år. Det står snart klart att det här är familjens svarta får. Kanske är det hennes öde som berör mig mest och det är också hennes historia som jag tror hade ändrats mest om den utspelade sig i nutid.

Under läsningen fattar jag tycke för familjemedlemmarna, även de som vid första anblick inte är så älskansvärda. Hemligheterna är många, missuppfattningarna ännu fler och vi får bakgrundsinformation om det mesta, bit för bit. Jag tycker mycket om hur O’Farrell med mycket små medel skulpterar fram en historia med många bottnar. Precis som hon brukar. Jag kan inte förstå hur jag kunde glömma bort henne så länge. Det här är nämligen riktigt, riktigt bra.

På svenska heter boken Sommaren utan regn och är utgiven av ETTA. Jag rekommenderar dig verkligen att läsa den bums!

 

Läs också:

Semesterläsning

Sjutton böcker lästa hittills och bäst är Jag heter inte Miriam, Livets outgrundliga mysterier och Hyresgästerna. 

Två läsdagar kvar!  

 

Läs också:

Favoritförfattare del 6: Hjalmar Söderberg

249386_77771960.jpg_510

Idag blir det en klassiker och en författare som följt mig länge. Jag brukar hävda (och har gjort så sedan gymnasiet) att Den allvarsamma leken är min favoritbok alla kategorier. Nu är det kanske en sanning med modifikation, men måste jag säga en bok blir det ofta den.

Att jag räknar Hjalmar Söderberg till mina favoritförfattare handlar dock inte bara om den boken, utan också om den briljanta Doktor Glas och alla underfundiga noveller. För mig är Söderberg en av de absolut största. Jag har dock en del av hans verk kvar att upptäcka.

Vad är det då som är så bra med Söderberg? Jag gillar hans språk, det sparsmakade och exakta. Jag tycker om hur frågor kring moral genomsyrar många av hans verk. Jag tycker om det stillsamma sättet att beskriva stora känslor och förmågan att lämna en hel del åt läsaren.

I våras började jag läsa Märta och Hjalmar Söderberg: en äktenskapskatastrof av Johan Cullberg, men var tvungen att sluta. Jag fattade snart att han varit ett svin, men ville inte riktigt läsa om det. Någonstans ville jag skjuta bort det, för att kunna fokusera på hans verk.

Läs också:

Ännu ett #smultronställe

Sitter på stranden i en solstol, under ett parasoll och har just avslutat Stenarna skola ropa av Ruth Rendell. Det går nästan inte att ha det bättre.   

  

Läs också:

#sommarlovmedkulturkollo #smultronställe

Ibland svär jag över att bo långt från stan och tänker att jag vill flytta tillbaka och återgå till ett liv som jag minns som mycket enklare. Att det var tio år och två barn sedan glömmer jag då bort för en stund, tills jag kliver ur bilen efter jobbet och möts av fågelsången. Då är jag så otroligt glad över lugnet som finns där jag bor nu.

Nu är det väl inget regelrätt smultronställe, det skulle jag inte påstå, men ett ställe som jag tycker mycket om. Skönt då det är här jag tillbringar större delarna av året. Även i det kaos som är vårt nya hus känner jag någon slags lugn, speciellt då jag ger mig ut på promenad i närområdet.

  
  

Läs också:

« Older Entries