Monthly Archives: juni 2015

Sommarlov med Kulturkollo #juli

Som Carolina skriver är juli månaden då allt ska hinnas med. I år flyr vi iväg större delen av juli, trots att vi borde måla hus, bygga altan och anlägga gräsmatta. Eller just därför. Efter en mer än vanligt intensiv vår prioriterar vi tid ihop och för att den ska vara så rofylld som möjligt blir det också tid borta. De senaste åren har vi haft nöjet att tillbringa tid i Fuengirola, utanför Malaga, där svärföräldrarna har en lägenhet de snällt lånar ut. Det är juli för mig och i år blir det tre av veckorna i juli som endast innehåller sol, strand, böcker och lugn. Barnen gillar det, vi gillar det och det är bra för oss alla. Varje år tänker vi att vi ska göra en mängd utflykter, men det blir aldrig så. Faktiskt mår vi alla fyra bäst när vi gör så lite som möjligt. Så länge det är så, att tid tillsammans är bra tid, tänker jag att de stressiga perioderna får vara som de är. Värre hade varit om tid tillsammans inneburit konflikter, då hade vi verkligen fått se över vårt liv.

Mina största mål för juli i år är alltså att ta det lugnt, umgås med min familj och läsa så många böcker jag bara orkar. Visst finns det måsten även i år, då en ny lärobok ska påbörjas och en annan korrläsas, men det blir förhoppningsvis mycket tid över. Det där med att göra ingenting är något jag behöver träna på, men helt utan saker att göra kan jag inte vara.

Läsningen då?

Jag har redan gått ifrån min sommarlista, trots att ett par böcker på den har påbörjats. Kvalitet och kvantitet är det jag hoppas på.

Just nu plöjer jag Peter James, men snart hoppas jag hitta tillbaka till listan.

Läs också:

Att läsa det välbekanta

Omslagsbild-Peter-James

Jag har aldrig hamnat i en så här massiv lässvacka. Egentligen har den pågått mer än ett år, med undantag av några bra månader. När det inte ens funkade att läsa när ledigheten inletts blev jag lite orolig. Då hittade jag en bortglömd deckare av Peter James i min läsplatta och tänkte att en klassisk pusseldeckare om ett gäng poliser jag gillar, som utspelar sig i en stad jag också gillar, kanske kunde vara något för min på samma gång trötta och speedade hjärna. Jag hade rätt.

Död som du är Peter James sjätte bok om den sympatiske Roy Grace vid polisen i Brighton och Hove. Han är mitt inne i en massiv 40-årskris och hans kollega Glenn Branson påpekar gärna och ofta att 40 är lika med döden.

Det är under en nyårsnatt som en kvinna blir våldtagen på ett hotell i Brighton. Mördaren verkar mycket fascinerad av skor och tillvägagångssättet påminner väldigt mycket om Skomannens. Skomannen härjade i staden 1997, tio år tidigare och hann våldta och mörda flera kvinnor, innan han förde bort en ung kvinna som aldrig hittades. Roy Grace ansvarade för fallet då och han får uppdraget igen.

I nutiden är Roy Grace lycklig med Cleo och de väntar sitt första barn. I dåtiden var han gift med Sally, som inte riktigt kunde acceptera hans jobb och försvann spårlöst på hans 30-årsdag. Peter James knyter snyggt ihop såväl fall, som kärleksproblem i de olika tiderna och jag måste säga att Död som du är en av de bästa böckerna i serien. Balansen mellan yrkesliv och privatliv är bra och jag gillar hur vi får veta mer om Grace, samtidigt som utredningarna av brotten är riktigt spännande. Greppet att låta oss följa flera skumma figurer, som skulle kunna vara skyldiga är förvisso inte nytt, men i denna synnerligen välskrivna historia blir det mycket effektfullt.

Jag var tvungen att googla lite, då jag vet att jag läst om en stundande tv-serie. Det stämde att det redan 2012 avslöjades att böckerna skulle filmas för tv och ganska snart stod det också klart att Hugh Bonneville ska spela Grace, men ännu verkar det inte blivit någon tv-serie. Bonneville är fantastiskt sympatisk, men han är inte Grace, som beskrivs som en vältränad, blond herre med ögon som Paul Newman. Men utseendet är inte det viktiga, utan den genuint trevliga framställningen av snuten som alltid gör det han ska och mer därtill, men aldrig är otrevlig eller onödigt hård.

Jag läser raskt vidare i bok nummer sju och återkommer med fler berättelser från Brighton. Det känns som om flytet kanske kommer tillbaka ändå.

Läs också:

#sommarlovmedkulturkollo #himmel

Six Feet Under starring Rachel Griffiths, Peter Krause, Michael C.Hall, Frances Conroy, Lauren Ambrose, Freddy Rodriguez, Mathew St. Patrick, Justina Machado, Jeremy Sisto and James Cromwell

Det första jag tänkte på när jag tänkte på dagens ord var konstigt nog tv-serien Six feet under, trots att det absolut är ganska så långsökt. Själva titeln avslöjar att det inte alls handlar om någon serie om himlen, utan om att läggas en bit under marken i en kista och visserligen kanske senare förflytta sig till den himmel som säkert är ganska trevlig att tro på. Dessutom finns det ju rejält med himmel på bilden jag hittade, som får illustrera inlägget.

Six feet under är en av mina favoritserier alla kategorier. Jag absolut älskade den skruvade humorn och de ännu mer skruvade karaktärerna. Döden är hela tiden närvarande, liken många och konflikterna inom och mellan karaktärerna minst sagt udda många gånger. Samtidigt är det en väldigt vardaglig och mänsklig serie mitt i det absurda och faktiskt en av de få serier jag sett där jag har svårt att hitta en favoritkaraktär, även om Peter Krauses rollfigur Nate Fischer ligger bra till.

Nu var det många år sedan jag såg serien. Kanske dags att se om några avsnitt en regnig dag i sommar. Det verkar ju bli gott om dem.

Läs också:

#sommarmedkulturkollo #deckare

IMG_0303

Just idag läser jag faktiskt en deckare, vilket är passande, då det är dagens hashtag i utmaningen sommarlov med kulturkollo. Efter att ha kämpat med alldeles för många böcker samtidigt, utan att riktigt få flyt i läsningen, testade jag en beprövad medicin mot lässvackor. Jag började läsa sjätte delen i en deckarserie där jag gillat de tidigare delarna skarpt, med undantag av bok fem, som visserligen var bra men alldeles för lång. Boken heter Död som du, är skriven av Peter James och handlar som vanligt om favoritpolisen Roy Grace och 234 sidor in är jag djupt inne i fallet med den fruktade Skomannen, som antingen börjat härja igen efter många år, eller fått en copy-cat. Jag gillar att få läsa om the Lanes och Palace Pier, är glad över att få veta mer om Grace och hans nya kärlek. De gamla ligger och väntar på att dyka upp igen, eller dödförklaras och jag vet inte riktigt vad jag ska hoppas på.

Egentligen är det lite absurt att koppla av med en vidrig deckare, där kvinnor blir våldtagna av en man som är skofetishist, men det här var precis vad jag behövde. Alla personer är bekanta, mallen är klar och jag kan läsa precis så snabbt som jag vill. Med lite bubbel och fredagsmys till blir det perfekt.

 

Läs också:

21 om O

Hittades hos Boktok73 och är precis vad jag mäktar med i bloggväg just nu.

Jag heter Linda
Jag är för tillfället  hemma i soffan
Jag är bra på  att vara effektiv och ta det superlugnt mellan rycken.
Jag tycker inte om  att städa.
Jag är dålig på  absolut alla bollsporter, men tittar gärna på fotboll och handboll.
Jag läser så mycket jag bara hinner.
Jag gillar när  solen skiner under lediga, varma sommardagar.
Jag sjunger mest i duschen och bilen numera.
Jag älskar  mina nära och kära och mitt hus.
Jag är inte speciellt bra på att koppla bort alla måsten.
Jag föredrar att somna sent och vakna sent, framför att lägga mig tidigt och vakna i ottan.
Jag tycker om jordgubbar och grädde.
Jag är beroende av böcker och ensamtid.
Jag har på mig jeans, svart top och svart långkofta.
Jag dricker inte öl, men gärna vin och vatten.
Jag lyssnar på ljudböcker och Sommar i P1.
Jag blir arg på folk som inte håller överenskommelser
Jag blir rädd av trånga utrymmen och böcker där barn far illa.
Jag önskar jag hade råd att resa mer.
Jag är pinsamt dålig på att säga nej.
Jag är uppväxt i Nödinge, i en kranskommun till Göteborg.

 

Vem är du?

Läs också:

Svenska gummistövlar

Svenska-gummistövlar-663x1024

Som jag älskade Italienska skor av Henning Mankell när jag läste den. Utan tvekan en av de charmigaste böcker jag läst någonsin. Jag bär fortfarande med mig känslan av den, många år senare och rekommenderar den fortfarande till var och varannan människa. Det är helt enkelt en bok som måste läsas. Stora ord, jag vet, och kanske är det därför jag inte riktigt föll pladask för uppföljaren Svenska gummistövlar. Jag skriver det direkt, då jag inser att mina skyhöga förväntningar troligen ställt till det lite för mig.

I Svenska gummistövlar får vi återigen träffa den pensionerade läkaren Fredrik Welin och hans lugna skärgårdsvärld förändras helt, då han en natt vaknar i ett brinnande hus. Sitt eget brinnande hus. Han får nu flytta in i dottern Louises kvarlämnade husvagn och det liv han levt så länge är inte detsamma.

Det är ett ganska enformigt liv, där tanken på mat, värme, hygien, nya kläder och ett par nya gummistövlar tar upp mycket tankeverksamhet. Att ta sig till civilisationen tar tid och kraft. Jag tycker om att följa den gamle mannens egentligen ganska tråkiga liv och uppskattar en bok som verkligen tar upp den enformiga vardagen. Inledningsvis tycker jag väldigt mycket om det jag läser.

Då Louise dyker upp igen börjar berättelsen ta fart. På gott och ont. Jag tycker om henne, men det är skönt att hon är på avstånd. När så journalisten Lisa Modig tar mer och mer plats i berättelsen blir jag lite trött. Jag tycker att Mankell faller i fällan då han tror att starka känslor ska liva upp berättelsen, men för mig blir det tvärtom. När Fredrik börjar flänga efter sin dotter och fler hus brinner ner blir det liksom för mycket. Någonstans på vägen tappar Svenska gummistövlar sin trovärdighet och dessutom den värme som kännetecknade Italienska skor. Det är fortfarande en bra bok och jag gillar att Mankell lämnar öppet för ännu en bok i serien, men jag skulle önska att han där vågade vila i den på ytan tråkiga vardagen. Det är nämligen då han gör det som Svenska gummistövlar verkligen lyfter.

Läs också:

#sommarlovmedkulturkollo #läserjustnu

Jag har inte riktigt landat ännu och har svårt att fastna i böcker. Jag läser därför flera böcker just nu, men kanske främst  Heather O’Neills Vaggvisor för små kriminella, som är bra, otäck, men lite seg. Tror dock att segheten beror på min hjärna snarare än boken, då allt jag läst det senaste känns segt.

Läs också:

O läser King del 4

9789100146061

Läsningen av Årstider går vidare. Sakta med säkert. Jag gjorde ett ryck, läste ut Sommardåd och blev skrämd. Det är rejäla twister på slutet som gör den här långnoveller/kortromanen riktigt läsvärd, trots svackan i mitten. Faktum är att jag gillar den här verklighetsbaserade skräcken mer, än den med konstiga varelser i.

Nästa del heter Höstgärning och då blir det dags att läsa ännu en filmatisering, nämligen Stand by me, en av mina favoritfilmer som barn. Höga förväntningar alltså.

Nu hoppas jag på lästid och läsflyt!

Läs också:

#sommarlovmedkulturkollo #omläsning

Förr läste jag vissa böcker om och om igen. Nu händer det mycket sällan. Troligen handlar det främst om alla bokhögar som fyller huset, men också om att jag blivit fegare. Att läsa om en favorit är att ta en risk. Kanske inse att kärleken falnat och favoriten inte längre är en favorit.

Men det där med omläsning är inte bara en risk, utan kan också vara något fantastiskt. En chans att återse gamla vänner och bara få vila i deras bekanta värld ett tag. Så är det för mig med Per Anders Fogelströms Stadserie, som jag fortfarande läser om med jämna mellanrum. Varje gång upptäcker jag något nytt, hur löjligt det än kan låta.

För några år sedan vågade jag mig på att läsa om Den allvarsamma leken, som jag alltid hävdar är min favoritbok genom tiderna. Jag tyckte fortfarande om den, men läste den på ett annat sätt. Lydia blev mer komplex, Arvids vacklande tydligare. Jag upptäckte också ett tydligare klassperspektiv än jag gjort vid tidigare läsningar.

Vissa böcker tror jag dock inte tål omläsningar. Som tonåring absolut älskade jag serien om Emma Harte och läste de tre först böckerna om och om igen. TV-serien spelade jag in och såg ett gäng gånger även den. Sedan kom fler böcker, som var mycket sämre och jag tror inte heller att jag borde läsa om de första. Viss kärlek åldras inte med värdighet. Eller så har jag helt fel, jag kanske skulle älska de första böckerna nu också.

Läs också:

Jag gör ett försök med Wolf Hall

9789187347078

Jag älskar historia som ämne och de tre terminer jag studerade ämnet på universitetet var spännande. Jag älskar också att läsa böcker. Konstigt nog älskar jag väldigt sällan historiska romaner och en så tjock historisk roman som Wolf Hall av Hilary Mantel har jag således inte gett mig på. Nu kommer den som tv-serie och jag har gett första avsnittet en chans. Thomas Cromwell, mannen, myten, legenden. Klart det är intressant att veta mer om honom. Egentligen.

Det börjar sådär. Är det något jag avskyr (okej starkt ord, men jag gillar det inte) är prologer som följs av ett ”x år senare”. Så var det här. Vi börjar i någon form av elände och tas sedan 8 år tillbaka i tiden. En dans, en flirt och sedan presenteras Cromwell.

En kort presentation och sedan ett tidshopp igen, framåt i tiden då Cromwell har barn (många och gamla, utan att Cromwell åldrats en sekund) och får en leverans av nya testamentet på engelska. Provokativt om vi får tro hans hustru. Nu kan alla läsa vad som verkligen står, även de som inte kan grekiska. Även de som inte har makt. Klart det är provokativt. Och säkert lite läskigt.

Kungen Henry VIII, eller Henrik då om vi ska vara svenska. Är det förresten inte lite lustigt det där med att översätta namn. Hur som helst så gifte han sig med spanska prinsessan Katarina, men fick ingen son och så kan man ju inte ha det. Henrik VIII skyller på att drottningen inte var oskuld då de gifte sig och då kunde bröllopet självklart inte vara giltigt. Istället träder Ann Boleyn in på scen, men det är fortfarande 1527 och ska dröja några år innan hon blir drottning. När hon blir en del av serien framstår hon som en stark, men ganska otrevlig kvinna.

Det är mycket viskande, smygande och tjuvlyssnande, men första halvtimmen är rätt seg måste jag säga. Personerna presenteras dessutom dåligt och det är rätt ointressant att se på karaktärer som man inte vet vilka de är. Jag är bekväm på det sättet, men vill gärna ha tydliga, men snygga, introduktioner.

Många lustiga mössor, en och annan fin scen, främst med Cromwell och hans familj, scenen med dottern som talar om framtida giftermål och den då frun är död är det som berör mest. Och flickorna, när de försvinner inser jag att det här handlar om människor. Då fastnar jag. Men fortfarande är det långsamt, så långsamt.

Lite lustigt är det dock att hans son är den här lille killen, i en något äldre upplaga. Något säger mig också att det blir åka av då kungen får ta större plats. Det hoppas jag verkligen, för mindre åka av kan det knappast bli.

 

Läs också:

« Older Entries