Den vita staden

13064338_O_1

Jag är så sjukt imponerad av Karolina Ramqvist efter att ha läst Den vita staden, andra boken om Karin som vi lärde känna i Flickvännen. Egentligen har jag svårt att sätta fingret exakt på vad det är som gör boken så bra, men mycket handlar om språket. Sättet orden kombineras på ett oväntat sätt, hur de beskriver saker i metaforer, men ändå så exakt. Den vita färgen i den vita staden ligger över berättelsen och jag njuter av varje ord.

Karin är inte flickvän längre. John är död och hon är ensam. Nästan ensam. Dottern Dream finns där självklart och hon är beroende av sin mamma. Av hennes bröst och hennes närhet. Iklädd Johns gamla morgonrock rör sig Karin i huset som förfaller mer och mer. Borta är de som var hennes vänner. Borta är lyxen. Det är Karin och Dream mot världen och snart står de utan hem.

Jag tyckte mycket om Flickvännen, men efter att ha läst Alltings början var jag rädd att Ramqvist trots allt inte var för mig. Det var absolut ingen dålig bok, men jag kände mig inte hemma i Sagas värld. Inte heller Karins värld är min, men jag drabbas av hennes öde. Egentligen är jag överraskad över hur mycket hon drabbar mig, för historien är egentligen både kort och enkel, men det är någonting med Karin som talar till mig. Och så finns Dream, den lilla flickan som är barnet som Karin kanske inte förtjänar, men det hon orkar med. Så tålmodig och så totalt beroende av sin fladdriga mor.

Den vita staden är en fantastisk bok och det är den troligen utan sällskap av Flickvännen. Trots det rekommenderar jag er att läsa båda. För Karins skull. Jag ville inte lämna henne.

 

 

Läs också:

6 comments