Om kanon ett varv till

Det har debatterats bildningsideal en tid och trots att det handlar om skolan, tycker jag att det också hör hemma på ett litteraturblogg. I en svensklärargrupp på Facebook ställdes frågan om en litterär kanon återigen och en fundering över hur en sådan ska se ut efterfrågades.

I inlägget hänvisades till Jenny Maria Nilssons text i SvD, Ett bildningsideal kan aldrig bli mossigt, där hon hänvisar till sin egen arbetarklassbakgrund och menar att skolan litteraturundervisning är en förutsättning för bildning i alla led. Det elever inte får hemma, måste de få i skolan. Självklart håller jag med. Jag hade turen att få upptäcka autodidakterna i min gammelmormors bokhylla, hitta Pearl Buck hos mormor och en ständig ström av böcker, gamla och nya, i mammas hyllor. Alla har inte den turen.

Men låt oss gå tillbaka i debatten, för den började inte med Nilsson, utan med Jasenko Selimovic’ och hans text Utan bildning blir vi ofria (DN 18/3) där han lyfter något viktigt, tiden som läggs på läsning i andra länder. Femton obligatoriska böcker i Storbritannien varje år. Det kräver antingen att undervisningen i modersmålet är många fler timmar, att modersmålsundervisningen endast handlar om litteraturläsning, eller att eleverna läser allt hemma. På gymnasiet har jag ungefär två timmar svenska i veckan med varje klass och kursplanerna innehåller långt mer än litteratur. Faktum är att litteraturens ställning blivit svagare sedan gy11 och den språkliga biten större. Det ställer jag mig ytterst tveksam till, men det är en helt annan diskussion. Eller så är det inte det. Kanske bottnar allt i att synen på litteratur som något oviktigt faktiskt genomsyrar även kursplanerna?

Några halmgubbar, som Sam Sundberg talar om, tycker jag inte att Selimovic’ lustmördar, men han glömmer helt klart varför klassikerna fanns i min gammelmormors bokhylla. Hon läste dem tillsammans med andra på ABF:s litteraturcirklar. Hon ville läsa. De böcker hon läste var visserligen inte klassiker då, utan ganska nyskrivna. Därmed inte sagt att mina elever inte ska läsa klassiker, eller bara få välja böcker själva. Det tycker jag nämligen inte. De ska däremot, precis som min gammelmormor, få läsa böcker som talar till dem, som kan haka i deras liv och göra det vidare. Klassiker eller inte är ganska oviktigt.

Det som hänt sedan jag och Jenny Maria Nilsson gick i skolan är att ännu färre läser för sina barn och därmed läser också färre barn. För den som inte får litteraturen hemma är vägen längre att gå i skolan. Här är skolans kompensatoriska uppdrag enormt stort. Vi behöver göra alla barn och ungdomar till läsare. Frågan är hur.

För mig är den efterfrågade litterära kanon ingen lösning. Snarare tvärt om. När lärarens och elevens litteraturkunnande befinner sig längre från varandra än någonsin behövs inte en kanon med böcker som ligger långt ifrån elevens verklighet. Det kan vara målet och dit hen ska nå, men inte det primära i undervisningen. Det handlar alltså inte om något förakt för bildningsidealet, utan en ganska pragmatisk syn att ett sådant måste kunna se ut på olika sätt.

Någonstans inser Jenny Maria Nilsson det också, då hon skriver:

Även om jag är positiv till en litteraturkanon, så har jag ingen hund i loppet om dess vara eller icke vara i skolan. Varje god svensklärare har en egen uppsättning angelägna böcker som hen undervisar i och det ska finnas stort utrymme för variation, det eleverna vill läsa och det just den läraren menar är väsentligt.

Det krävs en litteraturkunnig lärare för att skapa läsare. Jag är rädd att en kanon gör att lärare lutar sig tillbaka och följer listan, utan att fundera över hur varje bok på den skulle kunna tala till just de elever hen undervisar, just nu.

Den lärare som inte har en sådan kunskap om ny och gammal litteratur att hen inte kan leda sina elever till läsupplevelser gör dem inte till läsare. Gärna en lista som inspiration, kalla det kanon eller vad du vill, med böcker från olika tider, olika platser och med olika perspektiv. Listor som sammanfattar de viktigaste böcker i litteraturhistorien ser sällan ut så. Eller ja, de är självklart från olika tider, men från ett begränsat antal länder och utifrån ett begränsat perspektiv. Långt ifrån alla har fått göra sin röst hörd.

Jag fick en känga på Facebook för att jag påpekade att en kanon ofta består av böcker skrivna av vita, döda män från väst och att jag vill att mina elever ska få fler litterära perspektiv än så. Att vi behöver vara normkritiska i vår syn på litteratur. Tydligen är normkritik ett lika farligt ord som politiskt korrekt. För mig är det viktigt att mina elever inte får en sida av historien, utan flera perspektiv. Det tänker jag på när jag väljer böcker, eller när jag tipsar om böcker för att de ska kunna välja själva.

För ja, jag väljer ofta. Speciellt nu på gymnasiet. Hade vi haft mer tid till läsning i skolan, vilket vi borde ha, skulle den så kallade fria läsningen fått större plats, men nu vill jag gärna att ett speciellt tema, eller en speciell tid ska representeras i läsningen. För se där håller jag med Jenny Maria Nilsson, en engagerad lärare släpper inte sina elever fritt när det gäller läsning. Inte bara. En engagerad lärare låter dem också förstå att det finns fler perspektiv och fler röster än de som ofta syns i vår informella litteraturkanon.

För bildning är ett levande begrepp, precis som Nilsson påpekar och en kanon ska också vara levande. Vissa klassiker fortsätter att tala till oss och till våra elever, medan andra inte rör elevernas liv alls. Att alla klasser ska läsa samma obligatoriska böcker oavsett vilka de är, vem läraren är och vad som händer i världen är för mig ganska märkligt. Vi behöver göra svenskämnet angeläget och aktuellt. Vi behöver ge eleverna flera historier, inte bara en enda.

 

Läs också:

8 comments

  • Kanske är inte engelsmännens idé om obligatoriskt antal böckerså dum om man hade läsläxa som stående inslag istället för andra typer av läxor i ämnet. Grammatik t ex tror jag med fördel man kan öva på lektionstid.
    Johanna recently posted..Rovfåglarnas tid av Elisabet NemertMy Profile

    • Tycker inte att det är dumt med ett visst antal böcker. Vi behöver dock göra mer med eleverna än ”bara” låta dem läsa för att de ska bli läsare. Det är där det behövs skickliga lärare, inte bara en lista böcker.
      enligt O recently posted..Om kanon ett varv tillMy Profile

  • Marion

    Vi i Sverige verkar ha en rädsla för allt som är gammalt. Jag tror att en kanon som ger alla invånare gemensamma referensramar och som dämpar vår historielöshet kan vara bra. Dock ska denna kanon förstås vara representativ för olika grupper. Litteraturundervisningen i skolan bör fortfarande anpassas inte minst till elevernas ålder.

    • Tycker du? Jag tycker att vi funderar för lite inom skolan på vad som ska läsas och varför. Att det lätt blir så att eleverna får läsa ”det vi alltid har läst”, oreflekterat. Däremot tror jag på att blanda gammalt och nytt, redan i yngre åldrar och att koppla litteratur från olika tider för att skapa nya möten och nya vinklar.
      enligt O recently posted..Om kanon ett varv tillMy Profile

  • Det är viktigt, som du skriver, att det inte blir ett läsande i syfte att pricka av från en lista. Att t ex läsa det går an utan att diskutera och reflektera kring då och nu, normer o s v är rätt meningslöst.

    Det vi nog inte behöver är en kanon över klassiker, jag tror att de flesta svensklärare har god koll på dem. (Och som klassikerälskare finns det så klart många jag skulle vilja att eleverna får ´ta del av). Däremot tror jag att en ”kanonlista” med relativt ny litteratur som ger fler perspektiv och knyter an till elevernas verklighet skulle kunna vara intressant. Skriv ihop den du Linda 😉
    Lyran recently posted..Glad PåskMy Profile

    • Boktips är bra och läsande lärare är nödvändiga. Tror också att de flesta har koll på klassikerna och eleverna läser dem. Få som passar alla dock, flera av mina elever läste Främlingen av Camus nyss, några älskade, andra avskydde. Så är det med böcker och det är vad som gör läsningen intressant.
      enligt O recently posted..Det är jag och Netflix idagMy Profile

  • Pingback: Ska vi skapa en kanon? | enligt O