Jag är kluven

en-tyst-minut

På en skola samlas eleverna och personalen för att ta farväl av en älskad lärare. Stella var engelsklärare och vi vet inte vad som hänt, bara att hon dött. Vi vet också att Christian, en av eleverna saknar henne särskilt mycket. Trots detta har han avböjt att tala vid minnesstunden. Så tas vi tillbaka till sommaren och berättelsen om vad som egentligen hände mellan Christian och hans lärare Stella.

På så många sätt är En tyst minut av Siegfried Lenz en helt fantastisk bok. Språket är superbt, personerna väl skildrade, tidsperspektivet intressant och såväl stämning, som tempo tilltalar mig. Det finns egentligen bara ett problem och det är kärleken. Inte temat som sådant, men det något obehagliga motivet att en lärare inleder ett förhållande med en elev. Jag fixar inte riktigt att läsa om det. Hela tiden försöker jag tänka bort kärleksparets förhållande rent professionellt, men det går inte riktigt. Egentligen är En tyst minut en vackert beskriven kärlekshistoria om ett något trevande men ändå passionerat förhållande,men jag har svårt att bortse från det omoraliska, som varken Christian, Stella eller för den delen Lenz, tycks reflektera över.

Jag förstår att många varit förälskade i sin lärare, hur konstigt jag än jag tycka att det är, men att den vuxne ger sig in i ett förhållande, där maktbalansen är så till den milda grad ojämt, övergår mitt förstånd. Att det sker är väldigt vanligt i böckernas värld, men händer det verkligen lika ofta på riktigt? Nej, tyst förresten, jag vill inte veta.

 

Det här är inlägg 17/100 i utmaningen #blogg100

Läs också: