Den stumma flickan

13055961_O_1

Tack kära Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt för att ni skrivit en deckare, men flera berättarperspektiv, utan en enda liten kursiverad sida. Tack för att ni litar på era läsare och tack för att jag slapp svära över kursiva mördarkapitel. Tack, tack, tack.

Den stumma flickan är den fjärde boken om gruppen som kallas Riksmord och nu är författarna tillbaka i gammal god form efter Fjällgraven, som var bra, men långt ifrån lika fantastisk som de två första böckerna i serien. Som vanligt avslutades den dock med en rejäl cliffhanger, då Sebastian Bergmans lätt galna flickvän försöker ta död på honom och kollegan Ursula, som äter middag i hans lägenhet. Ursula dog inte, men skadades och är inte så mycket med i utredningen i senaste boken.

Jag var rätt sur över att Sebastian Bergman, deckarvärldens största skitstövel, började bli en riktig mjukis i Fjällgraven och en del av mjukheten finns kvar, blandat med den gamla skitstövelrollen blir han mer och mer komplex. Som alltid är han inblandad i den cliffhanger som vi lämnas med även i slutet av Den stumma flickan och det är än en gång upplagt för en riktigt spännande fortsättning.

Den stumma flickan inleds med ett synnerligen bestialiskt mord, då en hel familj i Torsby mejas ner. Mördaren har tagit sig in i huset och till och med letat upp och skjutit ihjäl ett av barnen som gömt sig på övervåningen. Vad kan en familj ha gjort för att skaffa sig en sådan fiende?

Torkel Bergman och hans team tvingas samarbeta med den lokala polisen och dessutom en åklagare som inte är den mest samarbetsvillige. Dessutom är poliskommisaren Erik Flodin på Värmlandspolisen gift med Torsbys starka kvinna, Pia Flodin, som absolut inte vill att kommunen ska få dålig publicitet.

Det är när det framkommer att det funnits en till i huset då mördaren var där, som utredningen intensifieras. Flickan är dotter till den mördade kvinnans syster och verkar ha tagit sig ut ur huset. Nu gäller det att hitta henne innan mördaren gör det.

Den försvunna flickan väcker minnen hos Sebastian Bergman, som förlorade sin dotter i tsunamin på annandagen 2004. Det är i och med detta som han för första gången blir mänsklig, men jag undrar hur länge det ska hålla.

Jag gillar verkligen Hjorths och Rosenfeldts sätt att skriva. Visserligen är det inte helt oväntat vem mördaren är, men de lyckas ändå ta med mig på en hel del oväntade spår, innan allt är avslöjat. Berättelsen har ett driv, polisernas privatliv tar lagom mycket utrymme och språket är snyggt. Nu hoppas jag bara att det blir fler böcker i serien och att de håller samma klass. Jag tycker att det är Torkels tur att få ta lite plats i nästa bok, i den här är han riktigt eländig. Den stumma flickan var precis vad jag behävde just nu, en välskriven bladvändare.

 

Läs också: