Några vackra duetter om kärlek

Egentligen är det bara för smörigt med duetter, men det hindrar inte att jag ofta älskar dem. Ofta finns en särskild nerv i en historia som två berättar. Dagen till ära har jag försökt välja bort de mest tragiska sångerna, som den som heter rätt och slätt Duett, där Jocke Berg och Titiyo sjunger om en kärlek som tar slut. Under en kort period var den sönderlyssnad, sedan löste sig allt och nu har många år gått.

Just nu har jag kommit in i en Säkert-period, vilket självklart har med den här intervjun att göra. En låt jag lyssnat på om och om och om igen och nynnat på däremellan är Det kommer bara leda till nåt ont, där Norlin sjunger med Markus Krunegård om den där tvekan som kan finnas i början. Själv minns jag de långa promenaderna hem för arton år sedan, som till slut ledde till den där oundvikliga kyssen, trots att tidpunkten kanske inte var den bästa.

På samma tema, men lite senare, när det känns så bra att det inte riktigt går och tro på att det kan fortsätta så, som i Hela huset med Håkan Hellström och Veronica Maggio. En låt som jag bara älskar och trots att den här inspelningen är kass, så vill jag dela den med er.

När det blir lite mer vardag kan det kanske bli lite tjafs och Last Word, duetten med Moneybrother och underbara Marit Bergman är fin i sin enkelhet. Och visst är det kärlek trots allt. Lite hopplös, men ändå kärleksfull är Bo Kaspers Orkesters och Lisa Ekdahls Svårt att säga nej. Jag vill ändå tro att de väljer varandra.

Mer åt det tragiska hållet, men ändå en låt jag tycker om är You don’t know me med Ben Folds och Regina Spector.

Och så den stora kärleken som övervinner allt, som i Ain’t no mountain high enough med The Temptations och Diana Ross. Fantastisk version.

 

Läs också:

2 comments