Monthly Archives: februari 2015

Yasar Kemal är död

f169c1a2abd11faa31a3f2e1e3802ae3

Yaşar Kemal är en av de, utanför Turkiet, mest kända turkiska författarna och ofta med i nobelprisdiskussionerna. Redan då Orhan Pamuk fick priset 2006 stod det ganska klart att Kemal skulle bli utan och nu är det definitivt klart att så är fallet. Idag avled Yaşar Kemal, 91 år gammal. Han föddes i södra Turkiet och hade kurdiska rötter.

För många år sedan lärde både jag och maken känna Magre Memed, pojken som blev man, flydde upp i bergen och blev en fruktad rövare. Boken är hans debut från 1955, Låt tistlarna brinna och vår utgåva var dålig och höll knappt för oss båda att läsa. Faktiskt läste endast maken fortsättningen Och de brände tistlarna innan den föll i bitar. Jag blir därför glad över att se att Modernista ger ut nyutgåvor av båda böckerna i höst.

Jag kommer att läsa om första delen och sedan ge mig på fortsättningen. Läs du också.

Läs också:

Böcker jag ser fram emot

Den där vårkatalogen från Svensk Bokhandel blev lite bortglömd i all röra, men nu har jag undersökt utbudet något och hittade ett gäng böcker som jag ser fram emot att läsa:

mars

Agneta Horn — Ett liv i trettioåriga krigets skugga av Karin Milles, Norstedts förlag

Den vita staden av Karolina Ramqvist, Norstedts

Toscana tur och retur, Åsa Hellberg, Forum

Före dig, Lucie Whitehouse, ETTA

Än skyddar natten, Anna Lihammer, Historisk Media

Öppnas i händelse av min död, Lianne Moriarty, Albert Bonniers Förlag

Generation Ego: Att fostras i en narcissistisk kultur, Ana Udovic, Ordfront förlag (pocket)

Kvinnan på tåget, Paula Hawkins, Massolit Förlag

april

Atomer av Sofia Nordin, Norstedts

Du, Caroline Kepnes, Forum

En förlorad värld, Evelyn Waugh, Wahlström & Widstrand

Smokey Nelsons sista dagar, Catherine Mavrikakis, Sekwa

Lyckligt lottad, Amy Bloom, ETTA

Flyga vilse, Kristin Hannah, Albert Bonniers Förlag

April i anhörigsverige, Susanna Alakoski, Albert Bonniers Förlag

Årstider, Stephen King, Albert Bonniers Förlag

Store broder, Lionel Shriver, Ordfront Förlag

maj

Ett folk utan land av Melina Marchetta, Gilla Böcker

Hush baby, Johanna Holmström, Norstedts

Falleri, fallera, falleralla, Carin Gerhardsen, Norstedts

Familjen Joltysjev, Roman Sentjin, Wahlström & Widstrand

Hjärtat i vår vänskap, Anna Gavalda, Albert Bonniers Förlag

Från barn till död, Linda Spåman, Albert Bonniers Förlag

Iggy 4-ever, Hanna Gustavsson, Galago

Semestern, Emma Straub, Massolit Förlag

Den blå tråden, Anne Tyler, Massolit Förlag

Den omättliga vägen, Ben Okri, Modernista

juni

På ditt samvete, Jenny Åkervall, Norstedts

Tre koppar choklad, Care Santos, Albert Bonniers Förlag

Du, jag och alla andra, Fionnuala Kearney, Massolit Förlag

Vem var Alice?, T.R. Richmind, Massolit Förlag

juli

En riktig man gråter inte, Faïza Guène, Norstedts

Tyrannens barn, Anne-Cathrine Riebnitzsky, Massolit Förlag

augusti

Den åttonde dödssynden, Rebecka Edgren Aldén, Norstedts

 

Läs också:

Jag ger dig solen

atn1024_Jandy Nelson - Jag ger dig solen HI-RES

Jag absolut älskade Jandy Nelsons förra bok Himlen börjar här och inledningsvis är jag besviken på Jag ger dig solen. Första delen av boken, där tvillingarna Noah och Jude presenterades, där han tecknade pojkar han tycker om och hon flirtar med dem, tog inte tag i mig. Jag tröttnade och den blev liggande, som så många andra böcker de senaste månaderna.

Så började jag läsa igen några veckor senare. Jude hade blivit äldre, kallades CJ och jag insåg att jag inte kom ihåg början. Istället läste jag om de sidor jag läste och nu var intrycket något helt annat. Den här gången tyckte jag så mycket om Noah, förstod att Jude hade mer inom sig än vad hon visade och fastnade direkt. Jag drogs med i Noahs längtan till konstskolan, förstod Judes frustration över hur nära Noah och deras mor var och kunde inte sluta läsa.

Så kom jag till delen där tre år gått där Jude blivit CJ, där hon börjat på konstskolan istället för Noah, där mamman är död och blivit ett spöke som förstör CJ:s konstverk. Allt ställs på huvudet och ingenting är som det var förut. Osäkerheten över vad som egentligen hänt är effektfull och långsamt, långsamt ger Jandy Nelson oss ledtråd efter ledtråd till vad som egentligen placerat Noah och Jude där de befinner sig.

Någonstans i bakgrunden finns en pappa, en rökande modell och en galen skulptör träder in på scen och jag blir helt överväldigad. Hur kan jag annat än absolut älskar denna svarta, mustiga och faktiskt också magiska historia, där pusselbitar fogas till varandra på det mest överraskande sett? Jandy Nelson är så skicklig och hennes språk helt fantastiskt. Jag kan inte för mitt liv förstå varför jag inte slukade den i ett svep första gången jag hade chansen. Eller förresten, det vet jag. Jag ger dig solen är ingen bok att skumläsa, utan en bok som förtjänar att varje ord blir sett. Jag var helt enkelt inte redo att ge den all den uppmärksamhet den förtjänade. Jag är glad att jag läste om och att jag gjorde det vid ett bättre tillfälle. Annars hade jag inte fått lära känna Jude och Noah ordentligt. Då hade jag bara träffat dem innan den nya rustningen sattes på, för att sedan tas av.

Jag kan inte nog rekommendera dig att läsa Jag ger dig solen. Det här är en bok du inte får missa. Men läs den när du har tid att verkligen läsa. Gör det.

Läs också:

Varför tillåter vi hatet?

Det är snart två år sedan Maria Sveland släppte sin bok Hatet, där hon tydligt visade hur hatet drabbar henne och andra kvinnor och hur främlingsfientlighet och kvinnohat går hand i hand. Visst diskuterar vi frågan, men ingenting händer. Igår skrev Alexandra Pascalidou ett inlägg på sin blogg med titeln Sparka svartskallen, där hon berättar om den vardag fylld av hat som hon lever i, eller försöker överleva i. Nu överväger hon att sluta som programledare för Ring P1, eller överväger är en underdrift, faktum är att det är glasklart efter att ha läst inlägget, att hon måste ta ett steg tillbaka för att överleva. Hon tvingas ta ett steg tillbaka för att hatare hatar i yttrandefrihetens namn och vi andra står bredvid och försvarar deras rätt att göra det.

Yttrandefrihet är grunden i ett demokratiskt samhälle. Men är det en demokratisk rättighet att skrämma andra till tystnad? Är det en demokratisk rättighet håna, hota och hata de som inte tycker som du? Är det en demokratisk rättighet att kalla någon svartskalle?

Det går inte en dag utan att jag undrar var det här landet är på väg. När alla kan uttrycka sina åsikter, även anonymt, i sociala medier, är hatet större än någonsin. En anledning till att jag har så svårt att acceptera en normalisering av Sverigedemokraterna är att de och deras svans står för en stor del av det hat och de hot som många människor får utstå. Tomas Björklund, projektledare för Ring P1, bekräftar att tonen mot Pascalidou kan bli väldigt hård och att det kan ha att göra med att hon är kvinna och av annan etnisk bakgrun. Det är dock så att alla programledare få stå ut med hat och hot i perioder. Är det verkligen något som ska anses vara normalläge i Sverige 2015? Jag tycker att det är sorgligt. Att ha olika åsikter och att debattera dem är en sak, men de som skickar liknande mail som de Pascalidou fått debatterar inte, de lyssnar inte och jag tvivlar på att de någonsin kommer att ändra sig.

Jag håller helt med Malin Ullgren som i DN beskriver Sverige som ett samhälle där hatet sätter agendan.

Så här skriver hon:

Det går inte längre att säga att det finns en grupp medborgare vars invandringsfientliga åsikter ”förtigs”, ”inte släpps fram”. Deras åsikter fyller redaktionernas mejlkorgar dagligen. Skulle detta passera obemärkt, utan effekt på själva journalistiken? Naturligtvis inte. I stället har bilden etablerats: det finns ett abstrakt ”folk” där ute någonstans, vars åsikter ”måste tas på allvar”. Även om detta folk lika gärna kan vara en organiserad och orkestrerad mejlbombning från en och samma högerextrema lilla grupp. Lik förbannat: bilden etableras. ”Folket” har talat.

Men nej, denna hatande grupp representerar inte folket, inte mitt folk. Det talas om att det inte är tillåtet att säga vad som helst i Sverige idag och jag håller med. Men det är inte hatarna, eller förlåt, de invandrarskeptiska och värdekonservativa, som inte tillåts ha sina åsikter. Utan de som de i bästa fall kallar ”pk-maffian”, eller i andra fall fittor, horor, babbar, blattar eller annat ord i det begränsade vokabulär de här.

Är det verkligen den yttrandefrihet vi vill försvara? Är det en yttrandefrihet som representerar ett demokratiskt samhälle? Mitt svar är nej. Vi måste hitta andra sätt att skapa vettiga samtal och debatter, utan hat.

Läs också:

Böcker jag inte kommer att köpa

Det är bokrea och som vanligt har jag bestämt mig för att inte köpa några böcker. Dels för att även de nya bokhyllorna svämmar över, men kanske främst för att de innehåller alldeles för många olästa böcker.

Trots detta kan jag självklart inte låta bli att surfa runt och leta fynd. Men köpa ska jag inte. Absolut inte. Kanke om det finns någon fantastisk bok som är superbillig och som jag absolut behöver. Eller om det är någon bok som jag verkligen, verkligen längtan efter. Eller om …

Ja, ni förstår …

Jag har tyckt mycket om Khaled Hosseinis två första böcker på svenska och nu finns tredje boken  Och bergen svarade på rea. Inte superbilligt, men billigt.

Simma hem av Deborah Levy har jag redan, annars hade jag nog köpt den. Har länge velat läsa och priset är bra. Vet inte varför den blivit stående i hyllan. Varför blir det så med böcker som jag köper och verkligen vill läsa?

Jag har tänkt läsa något av Kim Leine i evigheter. Profeterna vid Evighetsfjorden, som han tilldelades Nordiska Rådets Litteraturpris 2013 för, finns på rean. Men den ska jag ju självklart inte köpa.

Jenny Leeb skriver rätt charmigt och hennes Ett tunt blått streck finns att köpa för 19 kronor. Om jag inte bestämt att inte köpa något på rean, skulle jag ha köpt den.

Om jag inte redan hade läst dem, skulle jag köpt Mannen som glömde sin fru av John O’Farrell eller Vägen mot Bålberget av Therese Söderling. Men nu ska jag inte köpa dem, det vore ju onödigt.

Jag har länge tänkt läsa första delen av Sigrid Kahles memoarer och faktum är att jag påbörjade den för några år sedan. Som vanligt tröttnade jag dock på barndomsskildringen, jag fattar inte varför memoarer alltid ska skrivas kronologiskt, det blir så otroligt tråkigt. Nu finns andra delen Att vilja sitt öde: trots allt på rean och den handlar om de riktigt spännande delarna i Kahles liv. Kanske funkar det att börja med del två, men jag ska inte köpa den.

Jag ska inte heller köpa Utan titel av Anna Charlotta Gunnarsson, eller någon annan ungdomsbok heller förresten. Hela tiden ska jag tänka på att jag inte ska köpa dem.

 

Läs också:

Te låter trevligt, eller …

Det är fantasyvecka på Kultukollo och det är inte riktigt min genre. Eller jag brukar i alla fall säga det. När jag funderade ett tag på veckans tisdagsutmaning kom jag faktiskt på en hel del böcker jag läst och filmer jag sett, som skulle kunna kallas fantasy.

Veckans frågor är tre:

Vilken fiktiv plats skulle du besöka om du bara kunde?

Carolina föreslår te hos Bilbo och det är jag lite sugen på faktiskt. Innan han blir för gammal och gaggig dock.Men jag är helt ärligt inte jättesugen på att vara en del av äventyren med ringen, möjligen efter den är förstörd, då det mesta kanske är mer frid och fröjd.

Helt klart är att jag inte vill hänga med häxorna i Engelsfors, trots att böckerna om dem är bra. Inte heller är jag speciellt sugen på att gå i skolan med Harry Potter och hans kompisar, inte heller dra till Nangiala. Kanske skulle jag besöka Ronja, Mattis, Lovis och de andra rövarna. Det kunde vara kul.

Om du fick välja en av alla dessa magiska varelser som ditt eget husdjur – vilket skulle du ta? Och varför?

En uggla kanske hade varit trevligt, en fin, vit uggla som Harry Potter har. Om jag inte hade varit lite rädd för fåglar. De har så läbbiga klor och en så vass näbb. När jag var liten ville jag alltid ha en talande docka, som i Mirabell i Astrid Lindgrens berättelse. Eller en egen Nils Karlsson Pyssling eller en liten större minimänniskavariant som i Peter och Petra. Alla tre berättelserna finns i samlingen Nils Karlsson-Pyssling en av mina absoluta böcker av Astrid Lindgren. Nu kanske de inte ska kallas husdjur, men en liten minikompis var alltid en dröm. Nu har jag barn. Det räcker.

Hitta på en egen trollformel! Hur låter den? Vad tänker du använda den till?

Multisimus lästidius strandularus skulle vara formeln som ger mig obegränsat med lästid, utan att jag missar något annat. En slags tidlös läsbubbla, bestående av en solstol på en strand med havet framför mig och självklart ett parasoll ovanför mig, där jag kunde gömma mig och läsa, utan att tiden går. Det vore något.

Läs också:

Häng på i Kulturkollos bloggstafett

alt1-e1424627907451

Åttonde mars är en dag som inte borde behövas, ja det är ju egentligen inte så att jag har något emot just siffran åtta eller ens månaden mars (även om det kan vara en rätt grå månad) men jag tänker på det där att just den dagen är Internationella Kvinnodagen. En dag då vi sätter fokus på de orättvisor som drabbar kvinnor. Något vi borde göra alla dagar om året. Men nu finns Internationella Kvinnodagen och den behövs. Och när den nu finns och dessutom behövs vill vi uppmärksamma den på Kulturkollo.

Vi bjuder därför in just dig att delta i en bloggstafett med kvinnotema på den där dagen som inte borde behövas, men som ändå behövs (men den som säger grattis till mig just den dagen lär ångra det) och då ska våra röster höras, så att den där dagen kanske inte behövs så många år till.

Ungefär så där.

Läs mer om stafetten på Kulturkollo och då klickar du här.

Läs också:

En film jag verkligen vill se

MV5BMjIzNzAxNjY1Nl5BMl5BanBnXkFtZTgwMDg4ODQxMzE@._V1_SY1200_CR90,0,630,1200_AL_

Förr såg jag mycket film, nu blir det mer och mer sällan. Faktum är att jag knappt minns när jag var på bio sist på en film som inte gjorts av Disney eller Pixar. Jag missade till och med årets Filmfestival och det har jag inte gjort mer än en gång de senaste 20 åren. Då hade jag en tre månader gammal bebis, nu har jag bara allt för mycket omkring mig.

Eftersom jag ser allt för lite film har jag också dålig koll på vilka filmer som är aktuella och vilka som är på gång. Först då i natt Julianne Moore tilldelades en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll för sin roll i filmatiseringen av Still Alice, insåg jag att en av mina absoluta favoritböcker blivit film. Den har premiär den 20e mars och jag måste verkligen se den. Bara trailern gör mig starkt berörd. Det är troligen en riktigt jobbig film, men helt säkert också vansinnigt bra.

Still Alice handlar om Alice Howard, som drabbas av altzheimers och försvinner mer och mer. En stark skildring av en sjukdom som föder frustration både hos den drabbade och hens omgivning. Jag är glad att just Julianne More fick rollen som Alice, då hon är en av mina absoluta favoritskådespelare. Det ska också bli spännande att se hur Alec Baldwin funkar som hennes man. Han är mer ojämn, men kan utan tvekan vara grymt bra.

Här kan du läsa mitt inlägg om boken.

Läs också:

Den stumma flickan

13055961_O_1

Tack kära Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt för att ni skrivit en deckare, men flera berättarperspektiv, utan en enda liten kursiverad sida. Tack för att ni litar på era läsare och tack för att jag slapp svära över kursiva mördarkapitel. Tack, tack, tack.

Den stumma flickan är den fjärde boken om gruppen som kallas Riksmord och nu är författarna tillbaka i gammal god form efter Fjällgraven, som var bra, men långt ifrån lika fantastisk som de två första böckerna i serien. Som vanligt avslutades den dock med en rejäl cliffhanger, då Sebastian Bergmans lätt galna flickvän försöker ta död på honom och kollegan Ursula, som äter middag i hans lägenhet. Ursula dog inte, men skadades och är inte så mycket med i utredningen i senaste boken.

Jag var rätt sur över att Sebastian Bergman, deckarvärldens största skitstövel, började bli en riktig mjukis i Fjällgraven och en del av mjukheten finns kvar, blandat med den gamla skitstövelrollen blir han mer och mer komplex. Som alltid är han inblandad i den cliffhanger som vi lämnas med även i slutet av Den stumma flickan och det är än en gång upplagt för en riktigt spännande fortsättning.

Den stumma flickan inleds med ett synnerligen bestialiskt mord, då en hel familj i Torsby mejas ner. Mördaren har tagit sig in i huset och till och med letat upp och skjutit ihjäl ett av barnen som gömt sig på övervåningen. Vad kan en familj ha gjort för att skaffa sig en sådan fiende?

Torkel Bergman och hans team tvingas samarbeta med den lokala polisen och dessutom en åklagare som inte är den mest samarbetsvillige. Dessutom är poliskommisaren Erik Flodin på Värmlandspolisen gift med Torsbys starka kvinna, Pia Flodin, som absolut inte vill att kommunen ska få dålig publicitet.

Det är när det framkommer att det funnits en till i huset då mördaren var där, som utredningen intensifieras. Flickan är dotter till den mördade kvinnans syster och verkar ha tagit sig ut ur huset. Nu gäller det att hitta henne innan mördaren gör det.

Den försvunna flickan väcker minnen hos Sebastian Bergman, som förlorade sin dotter i tsunamin på annandagen 2004. Det är i och med detta som han för första gången blir mänsklig, men jag undrar hur länge det ska hålla.

Jag gillar verkligen Hjorths och Rosenfeldts sätt att skriva. Visserligen är det inte helt oväntat vem mördaren är, men de lyckas ändå ta med mig på en hel del oväntade spår, innan allt är avslöjat. Berättelsen har ett driv, polisernas privatliv tar lagom mycket utrymme och språket är snyggt. Nu hoppas jag bara att det blir fler böcker i serien och att de håller samma klass. Jag tycker att det är Torkels tur att få ta lite plats i nästa bok, i den här är han riktigt eländig. Den stumma flickan var precis vad jag behävde just nu, en välskriven bladvändare.

 

Läs också:

Hur hinner du blogga egentligen?

Veckans bokbloggasjerka hos Annika handlar om hur och var vi författar våra inlägg. Egentligen är det ju meningen att jag ska hålla tre bloggar vid liv, även om jag får hjälp av mina eminenta kollegor på Kulturkollo. Där drar vi en vecka var, men något inlägg varje vecka blir det. Ofta går det ganska lätt att komma på idéer, då det finns ett färdigt tema och dessutom andra att bolla med. Min stackars skolblogg Ordklyverier håller på att tyna bort, men en del av mig skulle verkligen önska att det fanns ork att blogga om skola och utbildning. Nu har jag istället gjort ett och annat skol- och bokrelaterat inlägg här på enligt O och mer kommer det nog inte bli på ett tag. Det skulle vara om jag får en superduperidé, som dessutom går snabbt att skriva ett inlägg om. Det händer ibland.

I den här bloggen publicerar jag inlägg som tagit flera timmar att skriva, men också sådana som jag slängt ihop på någon minut. Jag vill ha en blandning och det gör det också lättare att blogga mer regelbundet. Hade jag ställt krav på mig själv att alla inlägg skulle vara lika genomtänka, skulle jag bloggat mycket mer sällan.

Jag gillar själv att läsa bloggar med varierande inlägg, de som bara innehåller recensionsliknande inlägg måste vara väldigt bra för att jag ska följa dem. Det är roligt att få läsa andra typer av inlägg också tycker jag allt och söker bloggar som har en tydlig röd tråd, men ändå en variation av texter.

Ibland ägnar jag mycket tid åt att blogga, men ibland får bloggandet stå tillbaka för andra aktiviteter. Just nu är de andra aktiviteterna lådupppackning och läroboksförfattande. Just annat skrivande är förödande för bloggandet. Det är svårt att varva ner med att skriva, när du ägnat timmar åt det redan. Jag har också varit för trött för att läsa, såväl böcker, som kultursidor och andra bloggar. Då är det svårare att hitta inspiration och inläggsidéerna blir färre.

Men om några veckor. Då.

Läs också:

« Older Entries