Monthly Archives: januari 2015

Är det fusk att lyssna?

477943_jpg_2702742b

Jag har under helgerna haft svårt att sova och då börjat lyssna på Staffan Göthes uppläsning av Patrick Modianos Nätternas gräs, som gått som radioföljetong på P1. Fortfarande är jag ingen övertygad ljudboksläsare, men det har faktiskt varit en riktigt njutbar upplevelse. Bra också att avsnitten är korta, så att jag inte behövt lyssna om så mycket när jag somnat, eller tappat koncentrationen. Bra också att varje avsnitt började med en kort sammanfattning, som hjälpte minnet, trots att den inför många avsnitt var snarlik. Jag tyckte om Göthes uppläsning, gillade Modianos språk, men tyckte ibland att det var lite svårt att få grepp om personernas namn när jag inte läste själv. Att lyssna innebär att lämna över ansvaret till något annan och det ger också, likt tv eller film, viss begränsning i de egna, inre bilderna. Uppläsarens sätt att uttala namn och platser, samt hens intonation påverkar stämningen och därmed läsupplevelsen. Fördelarna var dock helt klart fler än nackdelarna.

I Nätternas gräs får vi träffa Jean, en äldre författare som tänker tillbaka till sin ungdom, då han var kär i den mystiska Dannie, som senare försvinner spårlöst. Långsamt, långsamt får vi veta mer om henne och männen på hotell Unic där hon bodde. Till sin hjälp har han en svart anteckningsbok och en dossier han fått av en polis angående ett brott där Dannie tycks vara inblandad. Det händer massor och absolut ingenting. Medan Jean vandrar runt på Paris gator, främst i Montparnasse, vrider sig hans berättelse i tid och rum. Visst är det vackert och visst är det skickligt skrivet, men ibland blir det nästan för grått och melankoliskt som om det låg en dimma över hela historien.

Jag läste ett antal recensioner och i SvD hyllar Mats Gellerfeldt Nätternas gräs förbehållslöst. Han kallar boken för ett mästerverk och jag förstår att mycket av hans kärlek handlar om att han och Jean älskar samma kvarter. För den som vandrat på samma gator är läsupplevelsen troligen större än min, som trots att jag tycker om boken känner att något fattas. Det finns ingen tempoväxling, allt går runt i cirklar och återvänder alltid till den svarta anteckningsboken. Samtidigt är det bristen på tempo som gör läsningen njutbar. Kommer jag läsa mer av Patrick Modiano? Troligen. De flesta av hans böcker verkar vara ganska lika dock om man får tro Aftonbladets recensent Jens Christian Brandt, som visserligen tycker mycket om Nätternas gräs, men känner att han läst boken förut.

Trots att jag faktiskt gillade att lyssna på Nätternas gräs kan jag inte hjälpa att det känns lite som om jag fuskar när jag lägger till den på läslistan. Har en verkligen läst en bok en lyssnat på?

Läs också: