Monthly Archives: januari 2015

Genrebyte med blandat resultat

71-bTOBkzvL._SL1417_

Idag kan du läsa min recension av Tony Parsons färska deckare The Murder BagKulturkollo.

Det är den första delen i en planerad serie om kriminalpolis Max Wolfe och redan i maj kommer andra delen The Slaughter Man. Murder bag behåller sin titel även på svenska och ges ut i mars av EA förlag.

Läs också:

Behöver vi läsa?

Idag startade jag ett nytt arbetsområde i Svenska 3 där eleverna ska göra litterära analyser. Jag inledde med att läsa en text om synen på skönlitteratur under olika tider och bad dem i grupp koppla texten till dagens syn på läsning och läsförståelse. Enligt PISA läser svenska ungdomar sämre, är det sant och vad beror det i så fall på? Måste en läsa böcker? Vad ska en egentligen ha skönlitteratur till? Räcker det kanske med tidningar för att bli allmänbildad?

Visst kom klassiska repliker som  ”det är så jobbigt att läsa”, men det pågick också en hel del intressanta samtal. Någon menade att bara vissa jobb krävde läsning av mycket text och att de som inte tänker studera vidare klarar sig utan att läsa tjocka böcker. Andra menade att läsning av skönlitteratur är viktigt för att lära känna sig själv, förstå andra människor och bli kreativ. Det räcker med facklitteratur, sa någon och en intressant åsikt som flera delade var att det är lättare att läsa på engelska än på svenska. Flera läste uteslutande på engelska och ansåg sig ha ett bredare ordförråd på engelska än på svenska.

Att skönlitteratur är viktigt för att lära sig mer om andra och även om sig själv kunde ändå de flesta hålla med om, men medan vissa tyckte att det går lika bra med film, ansåg andra att det är nödvändigt med böcker för att lära sig att skapa egna, inre bilder. Huruvida det går att klara sig utan att läsa skönlitteratur delade dock båda de klasser som diskuterade frågan. För vissa är den som läser en bättre och mer lärd människa, medan andra tyckte att kunskap och skönlitteratur inte alls behöver hänga ihop. Tänk på de som läser ”farlig” litteratur, till exempel Anders Behring Breivik, som verkar ha blivit lite väl inspirerad av det han läste. Borde vi kanske censurera böcker som kan anses farliga, undrade jag självklart då, men nej det tyckte ingen. Däremot är det viktigt att läsa många olika sorters böcker och dessutom prata om det lästa, för att kunna stå emot böcker som snarare är propaganda än något annat.

Någon lista lik den som finns in USA, med böcker som ungdomar inte bör läsa, behöver vi absolut inte i Sverige, enligt mina elever. Inte heller behövs diskussioner om bra och dålig litteratur. ”Läs vad du vill, men tänk till och köp inte allt”, var budskapet.

Den som läser är inte automatiskt smartare och den som inte läser är inte automatiskt dum, sa en elev och hänvisade till att dyslektiker kanske undviker att läsa. Det går ju att lyssna på böcker, påpekade då en elev som har dyslexi och visst går det minst lika bra att lyssna som att läsa för att kunna utveckla sitt språk.

Ungdomar läser mer idag än någonsin, vi läser varje dag men inte så långa texter. Snart kommer filmer och spel ses som lika bra. Vi kommer inte se läsning av böcker som något nödvändigt i en framtid där annan läsning får högre status. Precis som läsningen förr ansågs skadlig, kan den tappa i status igen. Håller ni med?

Läs också:

Colleen McCullough är död

9471b

Foto: Louise Donald

Oj vad jag älskade Törnfåglarna, både boken och tv-serien. Jag läste boken säkert tio gånger och såg tv-serien minst lika många gånger. Idag fick jag reda på att författaren Colleen McCullough avlidit 77 år gammal. De senaste 40 åren har hon bott på den lilla ön Norfolk Island, som ligger utanför Australien i Stilla Havet. Hon avled på det lokala sjukhuset i torsdags.

När jag läser om Colleen McCulloughs böcker inser jag att jag faktiskt bara läst tre av dem. Förutom Törnfåglarna läste jag Tim som barn/ung och sedan Damerna i Missalonghi när jag var lite äldre. Hon har dock alltid varit en aktuell författare i mitt sinne, tack vare sina mest kända böcker.

McColloughs sista svenska förlag var Forum och där gav hon senast ut Miss Mary Bennets självständighet som är en fortsättning på klassikern Stolthet och fördom. Den tar vid 20 år efter den ursprungliga historiens slut och fokuserar på mellansystern Mary.

McColloughs sista bok blev dock Bittersweet, som bekrivs som hennes första episka roman sedan Törnfåglarna. Den handlar om fyra systrar, två tvillingpar, och deras liv. De går alla på sjuksköterskeskola och vi får sedan följa deras karriär och kärlekshistorier. Bittersweet utspelar sig i Australien under depressionen.

Läs också:

Klassikerläsning

Mina elever i tvåan läser klassiker. Uppgiften är sedan att göra en analys där de kopplar verket till epoken den skrevs under och författaren som skrev den. Själv läser jag Barabbas, mellan frågorna ska tilläggas. Lite svårt då den är så otroligt kompakt och därmed svår att göra pauser i. Än så länge är det en fascinerande bok. Läs bara det här citatet:

— Kände du honom väl? sporde Barabbas.—Visst. Visst gjorde jag det. Jag var med honom ända från det han började där uppe hos oss.— Jasså, var han från din hemtrakt? — Och sen har jag följt honom hela tiden, vart han än gått. — Varför det? — Varför, det var då en fråga. Det märks väl att du inte känner honom. — Vad menar du? — Jo ser du, han hade makt över en. En märklig makt. Han sade bara till en: följ mig! Och så måste man följa. Då hade man inget annat att göra. En sådan makt hade han. Om du hade känt honom så skulle du ha erfarit det. Då hade du också bara följt efter honom.

 

Läs också:

Brott jag gillar

Nu brukar jag ju inte begå brott så klart, men jag tänkte sprida lite olagligheter genom att vara med i Kulturkollos tisdagsutmaning. Den här veckan är temat deckare och frågan lyder:

Om du måste välja en bok, en film och TV-serie som alla deckarälskare bör läsa/se – vilka skulle du välja och varför? 

En bok? Alltid lika svårt. Vad är det för fel på plural?

Jag är ett fan av Michael Connelly och även om jag tröttnat lite på Harry Bosch, måste jag lyfta fram en av de starkaste böckerna i serien, A darkness more than night. I denna den sjunde boken om Harry Bosch, låter Connelly honom möta en annan av sina huvudpersoner, Terry McCaleb, som har huvudrollen i Blood Work. Jag älskar då fiktiva världar möts och tycker att det borde ske oftare.

En annan författare som är bra på just det är Tana French, som aldrig har samma huvudperson i sina böcker, utan plockar upp birollsfigurer från tidigare böcker som blir huvudpersoner i någon annan historia. Det är kul att perspektivet byts och att personer ibland finns med i periferin, för att sedan stå i centrum. Hennes böcker bör därför läsas i ordning, men är samtidigt fristående.

TV-serier då? Jag gillar att läsa deckare och jag gillar TV-serier, men jag kombinerar sällan de två. Efter mycket funderande väljer jag den danska klassikern Mordkommissionen, där Mads Mikkelsen fick sitt genombrott. Den sändes mellan 2000 och 2004 (ganska nyss i min värld) och fick till och med internationella priser.

Filmer är ännu svårare måste jag säga. En riktigt bra film om ett brott är dock The Usual Suspects, men det är väl inte riktigt en regelrätt deckare. Det får bli mitt tips i vilket fall. En av få filmer jag sett två gånger på raken, för att räkna ut vad jag egentligen hade missat.

 

Läs också:

Legenden om Sally Jones

9789163859298

När Jakob Wegelius tilldelades Augustpriset för sin bok Mördarens apa, lånade jag hem Legenden om Sally Jones, första boken om den speciella apan, som fick priset 2008. Under några kvällar fick jag och grabbarna O följa med henne på äventyr och vilka äventyr det var. Sally tas av tjuvjägare som liten och säljs på basar till en kvinna som lär upp henne till rånare. Sally flyr sedan, träffar kärleken, reser till Borneo och vidare runt haven där hon jobbar som maskinist. Bilderna är inte direkt vackra, men passar historien väl och förstärker äventyret. Vi har verkligen kul i Sally Jones sällskap. Visst är det en riktig skröna och visst blir det lite mycket ibland, men det är en både spännande och underhållande historia. Slutet bjuder dessutom på en riktigt rolig twist.

Frågan är nu om grabbarna O är för små för Mördarens apa, som rekommenderas från 12 år, eller om vi ska försöka oss på den. Frågan är dock också huruvida den ömma modern orkar läsa mer än 600 sidor högt.

Läs också:

Kära Astrid

Sist av alla (?) började jag så titta på Astrid -dokumentären om Astrid Lindgren. Fascinerad som alla andra självklart och glad över att jag tog mig tid att se den. Vilken cool och egensinnig kvinna. Jag älskar bilden av henne då bästa vännen Madicken fyllde 17. Hon har attityd.

Skärmklipp 2015-01-11 20.00.25

Och ja, jag visste att Madicken var hennes vän, men inte att det fanns en amerikansk föregångare till Pippi eller att farbror Melkers uttryck ”denna dagen ett liv” kom från Ellen Key, liksom Båtsman även om Keys hudn säkert hette något annat. Och trots att jag visste att hon fick en son, visste jag inte att det var med redaktören för tidningen i Vimmerby där hon arbetade. Hon blev gravid som 18-åring och det blev en skandal. Ett oäkta barn var knappast accepterat. Hon ville hellre dö än att gifta sig med mannen i fråga, som förresten redan var gift, ändå skyddade hon honom då han riskerade rättegång.

Historien om Eva Andén, Sveriges första advokat är intressant. Andén som råder Astrid att föda barnet i hemlighet i Danmark. Mitt hjärta brister då hon berättar om hur hon lämnar sin son, utan att ens amma honom, för att hinna hem till jul. Hade hon inte gjort det, skulle hennes föräldrar haft svårt att förklara det. Ytan, den så viktiga ytan. Så blir hon sedan gift och redan innan fick hon hem sonen Lars. Senare kommer dottern Karin.

Berättelsen om Astrid Lindgren är också en historisk exposé över ett samhälle i förändring. När första delen är slut anar vi hennes författarskap och jag är glad över att människan Astrid fick presenteras före författaren. Ska försöka att snart hinna se del 2, trots riktigt sunkigt internet just nu.

Läs också:

Nostalgi i hyllan

Äntligen får jag plocka upp böcker som varit nedpackade i flera år. Jag hittade bland annat Närmare dig, en bok jag läste om och om igen som barn. Jag gick igång på socialrealismen och eländet. Läs bara baksidestexten så förstår ni.

IMG_2850.JPG

IMG_2851

 

Läs också:

Dagens projekt

 

IMG_2845-1.JPG

IMG_2847-1.JPG

Hyllorna ska fyllas av böcker och jag körde en ganska så spontan sortering. Genre, språk och känsla blev utgångspunkten, vilket resulterade i gubb- och tanthyllor, nobelprishyllor, favorithyllor, deckarhyllor, några hyllplan lyrik, andra med nyare ungdomsböcker och mina egna ungdomsfavoriter, en engelsk sektion och en förvisso översatt, men ändock fransk avdelning.

Det är kul att fixa med böcker och snart har jag fått upp de flesta. Har hittat en hel del pärlor, vissa olästa, som varit nedpackade ett tag. Nu ska jag bara skaka fram lite lästid.

Hur sorterar du dina böcker?

Läs också:

Om baksidestexter

Mina tvåor ska läsa klassiker under de närmaste veckorna. De får själva välja en bok som skrevs någon gång från Antiken fram till 1950. Självklart har de fått en lista att utgå ifrån och självklart försöker jag hjälpa dem att hitta den perfekta boken. De flesta har en idé om vad de vill läsa och de har också lånat böcker själva. Andra behöver mer vägledning.

Idag tog jag med mig ett gäng böcker till lektionen och eleverna började läsa på baksidan av dem. I många fall var baksidestexterna helt meningslösa, som den till Jane Eyre, som inte berättade något om boken utan bara fokuserade på vilken älskad bok det var. Eleven som funderade på att läsa den hade redan fattat det och ville istället ha ett kort innehållsreferat.

Påfallande ofta säger baksidestexter absolut ingenting om bokens handling, utan består istället av blurbar från olika recensioner. Rätt meningslöst, men bättre än de baksidestexter som berättar så mycket att viktiga saker i boken spoilas. Hur kan förlaget godkänna en text full av spoilers?

Själv läser jag sällan baksidestexter längre, dels för att jag ofta läser e-böcker och då inte har någon baksida att läsa, men också för att jag allt för många gånger fått veta allt för mycket om bokens handling.

I Sydsvenskan skriver Filip Yifter-Svensson om den viktiga baksidestexten som påfallande ofta skapar ångest hos förläggare. Stephen Farran-Lee, förläggare menar att ett innehållsreferat är det sämsta att placera på en boks baksida. Att baksidestexten istället ska förmedla en känsla av hur läsupplevelsen kommer att bli. Det ska vara som en ingress som väcker nyfikenhet. För mig väcks nyfikenheten av ett referat. Jag vill veta handlingen, men inte för mycket. Detta kan gärna kombineras av en kort beskrivning av bokens genre och stil, samt kanske några korta rader om författaren. Gärna bred information alltså, men absolut inte något som förstör läsningen.

Veckans bokbloggsjerka handlar passande nog just om baksidestexter.

Läser du baksidestexter? Vad vill du att de ska innehålla?

Läs också:

« Older Entries