Kvinnor ritar bara serier om mens

mens

Det angav en manlig serietecknare som anledning till att han inte läste serier av kvinnor. Han talade då med Liv Strömquist, hyfsat framgångsrik serietecknare, som berättade om incidenten i sitt sommarprogram från 2013. Ett sommarprogram där hon talade om just mens.

Inspirerad av detta program har en rad andra serietecknare gjort en antologi som bär titeln Kvinnor ritar bara serier om mens. Idén till boken föddes i en Facebook-tråd, där även Sara Olausson, redaktör, berättade att hon fått samma kommentar. Sanningen är dock att det inte fanns några serier om mens alls, det behövdes alltså en. På Kulturkollo kan du läsa en intervju med Elin Lucassi, en av tecknarna som för övrigt kommer ut med Jag är den som är den i januari.

Så hur bra är då serier om mens? Allt från väldigt bra, till mindre bra skulle jag säga. Mest handlar det om smak, precis som det brukar vara i en antologi. Det handlar också självklart om vilken typ av humor jag som läsare har och troligen också vilket erfarenhet jag själv har av mens.

Sara Olausson inleder själv med en serie om hur stress kan påverka mensen och hur orättvist det är att män inte oväntat kan få mens under ett viktigt möte. Hennes förslag är att alla män borde ha mens under ett år, lite som lumpen. Och ja, det hade kanske varit nyttigt. Även Wendel Strömbeck funderar kring män och mens. För som Matilda Ruta berättar är ju mens något helt normalt och trots att det gör skitont är det inget att skylla på. Lite mens ska en kvinna tåla.

Andra favoriter är Anneli Furmarks mörka serie om det kluvna med mens. Att vissa längtar efter att den ska dyka upp varje månad, medan andra hoppas att den inte ska göra det. Det handlar om att få barn eller inte och jag har prövat båda känslorna. Det har säkert många andra också. Susanne Fredelius illusterar istället mensvärken från helvetet och vad som verkar pågå i kroppen. Hanna Gustavssons serie om en försvunnen menskopp är också riktigt charmig, eller charmig kanske är fel ord. Bra då. Stina Hjelm kör på det mer explicita och lite läskiga, men lyckas på ett bra om än brutalt sätt visa hur illa det kan vara. Ovan nämnda Lucassi är för övrigt klockren i sina två enrutesbidrag.

Idén med en antologi är rolig, mest för att läsaren får en chans att bekanta sig med flera serieskapare. Nackdelen är att det går snabbt och jag hinner inte riktigt få grepp om en serie innan den tar slut. Det handlar mer om min tröghet än om boken märk väl. Jag skulle vilja säga att det här är en bra bok för många, oavsett kön och bäst är den kanske på högstadiet eller gymnasiet för att att skapa lite debatt. Vi talar helt klart för lite om mens.

Läs också: