Han är inte Gus

fault-in-our-stars-movie-poster-full-copy

Äntligen fick jag tummen ur att se filmatiseringen av den fantastiska boken The Fault in our stars av John Greenoch den första känsla som väcktes var visserligen nyfikenhet, men ganska snart kom ilskan. En totalt oprovocerad, men väldigt intensiv ilska. Vad har de gjort av min Gus? Den här dryga typen är inte Gus, verkligen inte, han liknar honom inte det minsta. Ansel Elgort må se hyfsat ut som Gus på bild, men det sätt på vilket han (och regissören förvisso) tolkar Gus är helt fel. Var är charmen? Jag ser bara en ganska så otrevlig och överlägsen Gus och honom tycker jag inte alls om.

Hazel, som jag varit tveksam till då jag sett bilderna på Shailene Woodley, funkade dock över förväntan. Hon är visserligen inte helt som min inre bild av Hazel, men bilderna krockar i alla fall inte brutalt och kan därför smältas samman.

Faktum är dock att jag var tvungen att stänga av filmen efter lite drygt 40 minuter. Jag klarade inte av att se eländet. Fortfarande något irriterad diskuterade jag filmatiseringen med några av mina elever som både läst och sett, men de förstod inte alls min irritation. ”Men Linda, han är ju bara lite speciell, inte alls otrevlig, han är precis som han ska vara”, sa en av eleverna i ett försök att lugna mig. De var också överens om att jag absolut måste se klart filmen trots allt. Så det gjorde jag och på flygplanet på väg till Holland slutade jag i alla fall att avsky Gus, men jag irriterade mig fortfarande på honom och hans jäkla cigarett. Var den verkligen så central i boken?

Mest drevs jag av nyfikenheten att få se Willem Dafoe som Van Houten, men vägen dit är lång. Inte ens en timme av filmen har gått, då jag är så trött på den att jag för andra gången känner för att ge upp. Sedan dyker Van Houten upp och visst är det okej och visst är det kul med svensk hiphop, men det räcker liksom inte. Visserligen är Gus och Hazels besvikelse lika stor som min, poetisk rättvisa måhända. Men visst växer han lite Gus, visst vänjer jag mig lite, visst gråter jag en skvätt på den fiktiva begravningen och en rejäl då allt var över, det gör jag.  Musiken var också bra, den tillförde något som boken inte gav. Och Nat Wolff var fantastisk som Isaac, det var han faktiskt. Så ja, jag är glad att jag trots allt såg filmen till slutet, men i det här fallet är boken utan tvekan miljoner gånger bättre än filmen. Miljoners miljoner.

Läs också:

5 comments