Monthly Archives: december 2014

Gott nytt år

704428_471341732960914_986382588_o(1)

Gott nytt år till er alla. Jag hoppas och tror att 2015 blir ett riktigt bra år. Ge mig några veckor bara, tills vi flyttat, så ska jag njuta. Mina kulturella löften i år är att läsa mer och att läsa bredare. Jag ska också se mer film, vilket inte blir svårt, då typ alla filmer jag sett i år är filmer jag sett med mina barn. Det kan alltså bara bli bättre.

Hoppas ni alla får ett bra 2015!

Läs också:

8 saker du aldrig skulle våga

atn1024_Cover_8saker

Jamila, Lisa, Vick och Kay är huvudpersonerna i Eva Sussos och Moa Eriksson Sandbergs gemensamma bok 8 saker du aldrig skulle våga. Jamila är rik och snygg, Lisa sminkad, retro och huslig, Vick sportig och osminkad och Kay queer och annorlunda. De har färdiga roller och trots att författarna till viss del problematiserar dem hinner de aldrig utvecklas riktigt. Hur som helst är de vänner och de har bestämt sig för att utmana varandra och sig själva. De skriver alla en utmaning på en lapp, alla drar sedan en och så ska de genomföra det pinsamma uppdrag de får. Någon ska köpa kondomer, en annan sno en killes kalsonger. Det är sex som är temat. Småroligt, pinsamt och än så länge ganska oskyldigt. Det är under den andra omgången utmaningar som det går lite långt och nu är det meningen att tjejerna ska inse att det finns en gräns för hur långt de får gå.

Jag är riktigt kluven till 8 saker du aldrig skulle våga. Å ena sidan är det en bok som bryter mot heteronormativiteten och vithetsnormen som råder idag, men på samma gång är det en ganska stereotyp bok. Hur går det ihop? Trots att en av huvudpersonerna är homosexuell och flera har annan bakgrund än den helt svenska förenklas deras roller och de blir inte sällan karikatyrer mer än de komplexa karaktärer jag hade önskat att de fått bli. Författarna vill helt klart mycket och lyckas till viss del. Tyvärr räcker det inte ända fram. I en tävling på julavslutningen vann en av mina elever den här boken. Jag är nyfiken på vad hen tycker, om den nu blivit läst. Det kan vara så att jag är för gammal för 8 saker du aldrig skulle våga, men tycker samtidigt att man som författare ska ställa höga krav på sina läsare, istället för att förenkla verkligheten för mycket. Budskapet att ett förhållande är det viktigaste känns inte heller klockrent.

Som ung läsare kan du säkert dras med i den fartfyllda, roliga och många gånger spännande berättelsen. Det gjorde jag också. Tyvärr lämnade historien en lite fadd eftersmak, trots att den började så bra. Att frigöra sig från normer är bra och fokus borde ha legat där. Synd att stereotyperna vann.

Läs också:

Det som borde botas är livet

Det_finns_ingenting_att_vara_r-dd_f-r

Det finns ingenting att vara rädd för av Johan Heltne handlar om Jonathan och Nina, men kanske mest om Livets Ord och predikanternas tro på att sexualitet ska kvävas och att böner kan bota allt, om man bara tror tillräckligt mycket. Att huvudpersonen Jonathan då plågas av epileptiska anfall, som ingen hittar orsaken till och dessutom drömmer om Nina och sex, gör honom utan tvekan till en sämre människa. Lösningen är hårdare regler och fler böner. Att han lever i en ganska isolerad värld, med en familj som är aktiv i församlingen och dessutom går på Livets Ords Kristna Gymnasium gör honom än mer sårbar. Hela tiden får han höra att han kan bli frisk bara han vill. Jesus har tagit på sig även hans sjukdom och därför kan Jonathan botas om han tror tillräckligt mycket.

Psykologen han träffar vill skylla allt på Livets Ord, vilket självklart inte heller är sant. Det bidrar snarare till att Jonathan känner ännu mer skam och skuld. Jonathan lever sitt liv genom Livets Ord, eller vill i alla fall göra det. Han spelar visserligen fotboll och är rktigt duktig, men han umgås bara med personer som befinner sig inom församlingen.När han ligger på sjukhus för sina anfall får han kontakt med Nina, en ganska ny medlem i Livets Ord, som går på församlingens grundskola.

Under en resa till Israel utvecklas Jonathans och Ninas förhållande. Det hela är mycket oskyldigt, men inte i allas ögon. Just konflikten mellan det som känns naturligt och det som anses vara naturligt är genomgående i boken. Jonathan är så fylld av skuld att det gör ont i mig då jag läser. Skammen över att hans anfall fortsätter, trots att han ber och predikanternas ord om att han kan bli frisk bara han vill och tror tillräckligt mycket gör mig illa till mods. Att Livets Ord är att likna vid en sekt är glasklar och det är en viktig bok Heltne skrivit som ger oss läsare en bild från insidan. Jag var självklart tvungen att läsa lite om Livets Ords skolor och funderar lite över hur det egentligen kan vara tillåtet med religiösa friskolor. Om 10% av det som sägs i boken stämmer och dessutom lärs ut i församlingens skolor är det djupt problematiskt. Att grundskoleelever kan utsättas för detta är utan tvekan skrämmande.

Under årets Bokmässa deltog Heltne i ett seminarium med titeln Religionens och traditionens makt, tillsammans med Arkan Asaad. Det var ett intressant samtal som mycket kom att handla om heder och stolthet, samt bristen på val inom den bokstavstroende kretsen, oavsett religion. Han menar att det måste gå att välja kärlek, men att Jonathan i hans bok inte fick den chansen. Självklart fick han frågan av Andreas Ekström, som modererade seminariet, om Det finns ingenting att vara rädd för är självbiografisk. ”Till sju procent”, svarade då Heltne blixtsnabbt, men visst finns det paralleller till hans egna liv, trots att han inte nödvändigtvis är Jonathan. Han har varit medlem i Livets Ord, har blivit misshandlad för sin tro och han har epilepsi. Kanske är det vad de sju procenten består av.

Nog om innehållet, jag måste skriva om språket också. Språket som är fantastiskt. Det är ingen lättsmält bok, varje ord är verkligen vägt på den berömda guldvågen och de ganska få sidorna tar lång tid att läsa. Formuleringarna är inte sällan riktigt snygga, men lämnar en hel del till läsaren att tolka. Tidsperspektivet är på ytan kronologiskt, men det är inte riktigt sant. Resan till Israel, som är central, inleder berättelsen, men är inte början. Det finns ingenting att vara rädd för är Johan Heltnes debutroman och jag är mäkta imponerad. Jag hoppas att hans namn finns bland de nominerade, då Borås Tidning ska utse debutantpriset för 2014, för det här är en riktigt bra bok.

 

 

 

Läs också:

En riktigt bra och underhållande bok

bestfriendsforever350

Jennifer Weiner är ett av årets återseenden. Jag gillade inte alls hennes Good in bed och roades visserligen av In her shoes, men hade placerat henne i facket ”medioker underhållningsförfattare”. Efter att ha läst ett antal inlägg på Bokhora av JoL bestämde jag mig i somras för att ge henne en ny chans och läste då Fly away home, som var helt okej, men inte wow. Det var i alla fall tillräcklligt trevligt för att jag inför julledigheten skulle klicka hem Best friends forever av samma författare.

Boken inleds med en hämnd. En kvinna lurar med sig en man till en parkeringsplats, får honom att ta av sig kläderna i tron att det vankas sex och drar sedan från platsen i sin bil. Tyvärr vill det sig inte bättre än att hon kör på mannen, som ramlar. Ändå åker hon därifrån i panik. Snart knackar det på Addies Downs dörr och där står hennes barndomsvän Val, som hon inte sett sedan High School. Hon har varit på deras reunion, en fest Addie självklart inte gick på och det var hon som körde på mannen. Nu vill hon ha Addies hjälp.

Själva spåret med brottet är egentligen det mest ointressanta i Best friends forever, istället är det barndomsskildringen av Addies och Vals vänskap och berättelsen om Addies många gånger tuffa liv, som får mig att vilja läsa vidare. Här visar Weiner att hon är en riktigt bra författare. Att Val drar med sig Addie för att fly från polisen är lite smålustigt, den trevliga polisen nödvändig för handlingen (även om det är ett lite väl smörigt sidospår) och när vi får veta vem mannen hon kört på är och vad han gjort fyller händelsen helt klart en funktion. Visst finns det stereotypa motiv och en del platta karaktärer, men det är ändå en välskriven och bra bok.

Jag gillar känslan i Weiners berättelse. Hur hon låter sina karaktärer vara mänskliga. Helt klart bryr jag mig mer om Addie än Val, men det är roligt att följa dem båda. Best friends forever är en bok fylld av känslor, som bjöd på perfekt jullovsläsning. Rekommenderas helt klart.

 

Läs också:

Tredje och sista utmaningen 2015

I alla fall den sista av de läsutmaningar jag tänker ge mig på 2015. Andra utmaningar blir det med säkerhet under, med eller utan litterär anknytning.

Idag lanserar vi Kulturkollos utmaning för 2015, som handlar om att bryta gränser och normer, samt att vidga sina vyer, eller läsa utanför lådan om man så vill. Vi begränsar oss inte vid böcker, utan filmer, tv-serier och andra kulturella företeelser får självklart plats. Det kan handla om att personerna i verken bryter regler eller normer, eller att vi som kulturella mottagare ändrar vår kost lite. Upptäcka nya genrer eller geografiska platser till exempel.

Läs mer om utmaningen här.

Läs också:

En bok jag ser fram emot

2adc44228185abc45b9af4a6ab87abb4

Jag har bläddrat igenom katalogen om vårens böcker och vikt ett rejält gäng hundöron. Någon gång ganska snart, tänker jag göra listor på alla böcker jag ser fram emot att läsa i vår. En av dem är utan tvekan Olivia Bergdahls Efter ekot, som ges ut av Ordfront Förlag i februari. Jag har sett Bergdahl i sin roll som estradpoet, både då hon framför dikter själv och tillsammans med sin poesiorkester. Hon är verkligen grymt bra. Har därför höga förväntningar på hennes skönlitterära debut.

Läs också:

Boktolvan 2015

Jag kör en Boktolva i år igen trots allt. Tanken är att 12 böcker av lika många författare ska läsas under 2015. 2014 stannade det vid 5, så det kan bara bli bättre. Helt ärligt har vissa namn stått på den här listan i flera år, men jag hyser ändå en tanke om att läsa något av dem. De är trots allt författare jag vill läsa något av. Några namn är nya för i år, andra har försvunnit (de är då de brukar bli lästa) och det de har gemensamt är att de är författare jag tycker att jag borde läsa, eller helt enkelt vill läsa. Vill går före borde i många fall. I år vill jag läsa kvinnor som fått Women’s Prize for Fiction (märk väl att kärt barn har många namn, mest känt är priset som Orange Prize for Fiction, nu är det Bailey’s som sponsrar) och en dessutom rad klassiska, svenska författare som jag tidigare missat. Även bland dem finns flest kvinnor. Jag ämnar totalt negligera det faktum att jag läser främst böcker av kvinnor, i år läser jag det jag vill oavsett författarens kön.

 

Agnes von Krusenstjerna

A.M. Homes

Ann Patchett

Barbara Kingsolver

Catherine Mavrikakis

Clarice Lispector

Colm Tóibín

Elif Shafak

Elin Olofsson

Evelyn Waugh

George Orwell

Helen Dunmore

Jenny Diski

Jhumpa Lahiri

Joan Didion

Kim Leine

Lars Saabye Christensen

Leif GW Persson

Linda Grant

Malin Kivelä

Monica Ali

Muriel Spark

Nawal El Saadawi

Patrick Modiano

Salim Bachi

Sara Stridsberg

Sigrid Undset

Sonya Hartnett

Stephen King

Tahmima Ahnan

Victoria Benedictsson

Vilka författare vill du upptäcka nästa år?

Läs också:

Same, same, but different

9789186969646_200 doktor-somn

Läs också:

Kvinnor ritar bara serier om mens

mens

Det angav en manlig serietecknare som anledning till att han inte läste serier av kvinnor. Han talade då med Liv Strömquist, hyfsat framgångsrik serietecknare, som berättade om incidenten i sitt sommarprogram från 2013. Ett sommarprogram där hon talade om just mens.

Inspirerad av detta program har en rad andra serietecknare gjort en antologi som bär titeln Kvinnor ritar bara serier om mens. Idén till boken föddes i en Facebook-tråd, där även Sara Olausson, redaktör, berättade att hon fått samma kommentar. Sanningen är dock att det inte fanns några serier om mens alls, det behövdes alltså en. På Kulturkollo kan du läsa en intervju med Elin Lucassi, en av tecknarna som för övrigt kommer ut med Jag är den som är den i januari.

Så hur bra är då serier om mens? Allt från väldigt bra, till mindre bra skulle jag säga. Mest handlar det om smak, precis som det brukar vara i en antologi. Det handlar också självklart om vilken typ av humor jag som läsare har och troligen också vilket erfarenhet jag själv har av mens.

Sara Olausson inleder själv med en serie om hur stress kan påverka mensen och hur orättvist det är att män inte oväntat kan få mens under ett viktigt möte. Hennes förslag är att alla män borde ha mens under ett år, lite som lumpen. Och ja, det hade kanske varit nyttigt. Även Wendel Strömbeck funderar kring män och mens. För som Matilda Ruta berättar är ju mens något helt normalt och trots att det gör skitont är det inget att skylla på. Lite mens ska en kvinna tåla.

Andra favoriter är Anneli Furmarks mörka serie om det kluvna med mens. Att vissa längtar efter att den ska dyka upp varje månad, medan andra hoppas att den inte ska göra det. Det handlar om att få barn eller inte och jag har prövat båda känslorna. Det har säkert många andra också. Susanne Fredelius illusterar istället mensvärken från helvetet och vad som verkar pågå i kroppen. Hanna Gustavssons serie om en försvunnen menskopp är också riktigt charmig, eller charmig kanske är fel ord. Bra då. Stina Hjelm kör på det mer explicita och lite läskiga, men lyckas på ett bra om än brutalt sätt visa hur illa det kan vara. Ovan nämnda Lucassi är för övrigt klockren i sina två enrutesbidrag.

Idén med en antologi är rolig, mest för att läsaren får en chans att bekanta sig med flera serieskapare. Nackdelen är att det går snabbt och jag hinner inte riktigt få grepp om en serie innan den tar slut. Det handlar mer om min tröghet än om boken märk väl. Jag skulle vilja säga att det här är en bra bok för många, oavsett kön och bäst är den kanske på högstadiet eller gymnasiet för att att skapa lite debatt. Vi talar helt klart för lite om mens.

Läs också:

Att läsa bredare

Det blev inte böcker från så många länder som jag hade hoppats 2014. Även om året inte är slut ännu blir det svårt att slå några rekord. Tanken är dock att jag ska fortsätta att försöka läsa böcker från litteraturländer som inte är de mest vanliga även under 2015. Eftersom jag trots allt helst läser från Sverige, Storbritannien, USA och Frankrike sätter jag som vanligt ett ganska modest mål. 2015 vill jag läsa böcker av författare från fler än 25 länder.

Jag har uppdaterat min lista med böcker jag tror skulle kunna vara något för mig. Jag kallar den En bredare lista. Är det några riktiga guldkorn du tycker att jag har glömt, får du mer än gärna säga det.

Läs också:

« Older Entries