Nthikeng Mohlele och Elisabeth Hjort

Nu sitter jag bänkad, strategiskt bredvid utgången för att jag ska kunna smita direkt till Carol Ann Duffys läsning, för att lyssna till Nthikeng Mohlele från Sydafrika. Han har skrivit Joburg Blues, ännu en festivalbok som jag inte läst, men vill läsa. En kort bok, som trots detta verkar innehålla något stort. Han samtalar med Elisabeth Hjort, författare och teolog.

Hjort berättar att deras samtal som inleddes för en månad sedan, som handlade om boken självklart, men också mycket annat. Delar av mailkonversationen finns publicerad i Svenska Dagbladet. Måste läsa.

Mohlele berättar att han växte upp med apartheid, men var glad att han var liten och inte då förstod allt. Han förstod först då han läst böcker om andra länder, för att kunna lägga ett pussel om sitt eget hemland. Att ge sig ut på en resa genom litteraturen och sedan komma hem.

Den engelska titeln är Small things och jag undrar lite över varför titeln blivit en helt annan på svenska. Huvudpersonen har varit med om stora händelser, men fokuserar på de små detaljerna. I historien är det ofta små detaljer som har betydelse och vi förstår den kanske inte förrän vi brutit ner den till mindre delar. Hos människor är det detsamma. De små tingen är det som skiljer oss åt.

Mohlele talar om sin vilja att skriva något eget, inte duplicera någon annan författares verk. Det är för jobbigt och krävande att skriva för att nöja sig med det. Vissa saker är universella säger han, vilket gör det svårt att skapa något nytt. Det universella håller oss samman, politik, religion, vetenskap, alla är de försök att försöka bryta ner de stora frågorna och göra dem gripbara. Vi använder olika sätt att skapa mening. Vissa lyssnar på hög musik, andra tar droger, säger Mohlele. Med hjälp av kulturen kan man göra detsamma. Vissa delar av boken är väldigt sydafrikanska, men annat är universellt. Krig är universellt, liksom barnets naivitet och oskyldighet.

Har Du hittat sin litterära röst?, undrar Hjort och Mohlele svarar att han hoppas och tror det. Hans poetiska och personliga språk märks även då han talar och han berättar om hur musik och poesi påverkat honom, liksom hans modersmål. I det samhälle han växte upp i var språket och sättet du använder dig av det, mycket viktigt. Varje ord uttalades med försiktighet och precision. För Mohlele är det viktigt att den kultur han möter och upplever ska vara vacker och tala till honom med skönhet. Vad det är finns inget objektivt svar på. Han strävar dock efter att det fula och hemska ska beskrivas på ett vackert sätt.

Många berättelser från Sydafrika skrivs av vita, Mohlele skriver om både svarta och vita personer och han menar att varje bok är en del av en stor, gemensam berättelse. Han påpekar, liksom Forna talade om tidigare, att författare inte ska begränsas till att skriva om det hen upplevt. En författare måste vara modig nog att skriva ner berättelser som kommer till dem.

Mohlele talar om litterära och musikaliska perioder, med specifikt innehåll. Även i politiken finns perioder, som påverkas av personen som styr just då. Konstnärens ansvar är komplex, då konsten inte har att eget liv, utan påverkas av sin omvärld. Du kan inte ha konst för konstens skull, utan att politik och samhälle påverkar den. Kritiker, konsthandlare och annan publik påverkar också konsten. Allt handlar om människans jakt på mening.

Mohlele och Hjort diskuterar hjälten i Joburg Blues och Mohlele menar att hjältar är de som har principer och följer dem. Han talar om Mandela, som kunde ha dragit sig tillbaka då han blev fri, men istället fortsatte sin kamp för sina principer. Desiree, som är den kvinnliga huvudpersonen i Joburg Blues är galen, menar Hjort och Mohlele blir lite oroad över att kvinnor kallas galna och vill hellre säga att de två karaktärerna är galna. De flesta galna personer i historien, de som gör riktigt galna saker, är dessutom män. Eftersom världen är och har varit patriarkal så länge är det lätt att tro att kvinnor inte kan vara självständiga, men kvinnor är lika mycket människor som män. En kvinnlig huvudperson måste vara lika komplex som en man, utan att avfärdas som galna. Mohlele kallar Desiree för stark, snarare än galen, men är säker på att han kommer att skriva om andra kvinnor som agerar på andra sätt. Däremot påpekar han att han inte är kvinna och därför har svårt att helt förstå hur det är. Trots detta måste han skapa runda karaktärer, även då han skriver om kvinnor.

Det som kan störa är exemplet han ger, med kvinnor som långrandiga shoppar, medan män är snabba. Då är jag man och även Hjort påpekar, väldigt finkänsligt, att hon inte heller håller med. Synd att det blir plattityder, men också ett tydligt exempel på att även den som vill vara öppen och fritänkande, lätt hamnar i mönster och stereotyper.

Mohlele talar slutligen om att omvandla länder, vilket sker i Sydafrika och under arabiska våren. Det är en chans till nystart, men man måste också behålla visst av det gamla. De gråhåriga har mycket att berätta, konstaterar han. En pianist på 74 år, spelar på ett annat sätt än en talangfull 17-åring, men inte sämre. Det handlar inte om att inte utvecklas, men att inte ta bort allt gammalt. Samexistens och balans är nödvändig. Det är å andra sidan också viktigt att ändra synen på kolonialmakter som civiliserade och kulturella, som motsats till afrikaner. Det är en mycket förenklad bild av en komplex verklighet. Vad är egentligen civiliserat? Vilka är civiliserade? Civilisation är ett relativt begrepp avslutar han.

IMG_2562.JPG

Läs också:

One comment