Monthly Archives: september 2014

Slank in …

… på bloggambassadörernas spänningsmingel. Intressant att lyssna på Emelie Schepp, vars bok jag inte läst, men jag imponeras av hennes drivkraft.

IMG_2432.JPG

Anders Fager är nästa person ut och han underhåller med en kort berättelse om sitt skrivande. Skräck i svensk miljö fanns knappt och Fager hyllar Sam J Lundvall, som krattade åt andra. Där tog JAL över och sedan följde Fager.

Hur kommer man på idén att skriva svenskt sexuellt övervåld med skräcktendenser? En gammal idé som bottnar i ett skämt om Borås, som Fager menar var Paradise Hotell i verkligheten, men på 50-talet.

Manisk och fascinerande är mitt intryck av Fager. Rolig med brutala uttryck. Ännu en författare att upptäcka. En man av stil och smak är senaste boken.

IMG_2434.JPG

Det var länge sedan jag läste något av Sofie Sarenbrant, men efter att hon berättat om sin senaste bok tänker jag att jag ska göra det, eller med tanke på vad vi håller på med just nu, kanske inte. Där säljer någon sitt hus och en person gömmer sig i huset efter visningen och väntar på säljarna.

Sarenbrant verkar riktigt bra på att fantisera ihop hemska situationer. Energin hon utstrålar gör att jag känner mig sugen på att läsa fler böcker av henne i vilket fall.

IMG_2437.JPG

Läs också:

2 x Tutu

IMG_2429.JPG

Giganter på scen, Desmond och Mpho Tutu, intervjuas av KG Hammar. Temat är förlåtelse och försoning. Det är meningen att vi ska vara guds avbild säger Desmond Tutu och då måste vi kunna förlåta. Det är viktigt att se det som en process, säger Mpho Tutu, ty att förlåta tar lång tid. I boken beskrivs en process i fyra steg, först att beskriva vad som har hänt, sätta ord på känslorna, det som sårat, det handlar sedan om att acceptera och kunna fortsätta leva, kanske i en annan situation, på ett annat sätt, men det går ändå.

Är det samma process i ett land eller ett personligt förhållande?, undrar Hammar och går det lika bra med eller utan gud? Gör som du vill, skrattar Desmond Tutu, gud blir inte upprörd. Det är människor som gör förändringen, som såras eller dödas och som måste förlåta och leva vidare, påpekar Desmond Tutu, istället för att välja ”an eye for an eye”. Men visst har Hammar en poäng, vi talar sällan om gud, det är inte bekvämt för oss. Desmond Tutu återkommer dock till gud och skrattar gott när han gör det.

Människor är ansvariga för de mest fruktansvärda saker, säger Desmond Tut, men kan också vara otroligt generösa. Mpho Tutu påpekar att vi aldrig kan förändra det förflutna, men se till att framtiden blir annorlunda.

Men är det inte att sätta press på offret att kräva förlåtelse?, frågar Hammar. Mpho Tutu påpekar att det handlar om att sluta vara ett offer och istället bli en överlevare, att själv forma sitt liv, istället för att låta förövarna göra det. Att inte låta någon annan definiera ens person, utan att själv göra det. Att förlåta är något man gör för sig själv, inte för någon annan. Desmond Tutu påpekar också att det är viktigt att den som inte kan förlåta ska behöva känna sig skyldiga.

Viktigt är dock att komma ihåg att vi behöver varandra, att vi kompletterar varandra. Att leva nära sin fiende känns dock främmande, men väldigt naturligt för de två författarna. De kallar det ubuntu, en filosofi om medmänsklighet och att leva i gemenskap.

Ibland kan förlåtelse leda till att någons liv räddas. Desmond Tutu talar om Amy Biehl, en amerikanska som dödades i Sydafrika och om hennes föräldrar som inte bara förlät gärningsmännen, utan också stödde deras amnesti och anställde dem i sin nya organisation the Amy Biehl Foundation.

Om vi inte lär oss leva som bröder och systrar, får vi leva som dårar. Förlåtelse är nödvändigt för att försoning, inte enkelt men något som måste ske. Trots smärtan. Det handlar inte om att glömma, utan om att gå vidare trots det som har hänt. Vad hade till exempel hänt om Nelson Mandela hade kommit ut från fängelset och krävt hämnd?, frågar sig Desmond Tutu och svarar själv att det hade varit en katastrof för Sydafrika.

Läs också:

Beckomberga -Ode till min familj

Jag har egentligen ingen relation till Sara Stridsberg, men att få lyssna till henne lockade ändå. Nya boken bär namnet av ett mentalsjukhus, Beckomberga som stängdes 1995 och Stridsberg talar om hur psykiatrireformen gav de före detta patienterna frihet men också att de kastades ut i total ensamhet.

Stridsberg berättar att det här var en svår bok att skriva. Hade hon rätt att berätta om de gamla mentalsjukhusen och det som faktiskt var en historia även om hennes familj. Hur blir det om sjukdomen och de sjuka beskrivs av de friska med ett friskt språk. Det behövdes ett annat språk, ett som inte existerade. Stridsberg som författare var och kunde inte bli något annat än en betraktare utanför stängslet. Hennes pappa befann sig på Beckomberga en kort period, men Jackie är inte Stridsberg och pappan är inte hennes. Det är en roman som nu har ersatt hennes minne av platsen. Hon var rädd när hon var där, men i romanen hade hon möjlighet att möta rädslan.

Det är verkligen fascinerande hur Stridsberg talar om sitt skrivande, som något som kullkastar hennes liv och hur hon förändras efter varje bok. Beckomberga – Ode till min familj är en naken bok och hon känner sig mer sårbar efter den. Skrivandet är ett sätt att tänka under väldigt lång tid, det handlar om att genomleva en rad moraliska dilemman och försöka svara på frågor. Romanen tränger in i läsaren som en genomskinlig, skimrande vätska, säger hon. Att få skriva romaner, något som har och ger en så enorm kraft borde inte vara tillåtet säger Stridsberg, då romaner kan förändra så mycket. Hon berättar också om allt material som funnits och strukits. Om boken är 350 sidor, fanns det säkert 1000 eller i alla fall 800 sidor till. Att skriva dramatik har lärt henne att lyssna efter röster och att renodla dem. Rösten är det enda som finns kvar. Dramaturgin blir som den blir. Aldrig från A till Ö på det sätt som andra ser det som, men helt klart enligt hennes alfabet. Många röster, tider och platser finns alltid närvarande.

Eklund talar om epitet och att Stridsberg kallas för en feministisk författare. Hon säger sig ogilla epitet och känner ett stort behov av att göra tvärt om. Att bli någon annan. Man försöker alltid stänga in konsten och kategorisera den. Bra böcker är större än ett epitet säger Stridsberg och jag fascineras över hur hon talar, ibland som en bok och ibland extremt vardaglig. Hon ser sig som sårbar och att hennes utgångspunkt alltid är att hon är dålig och misslyckad. Om rädslan för monstret som ska vända succén till misslyckande. Det är en sårbar position att skriva och att kritiseras.

Stridsberg talar, liksom Roxberg gjorde igår, om familjen som en myt som lätt blir upphöjd. Roxberg var övertygad om att hennes familj var felfri och utan hemligheter. Stridsberg om hur idealiserandet blir ett sätt att hantera verkligheten. Hon talar också om svårigheten att göra sig av med de val som tidigare generationer gjort och hur mörkret ärvs. Innebär en fars fall även en dotters fall, eller är det möjligt att välja ett eget liv? Föräldrar vill att deras barn ska göra det de vill och önskar att deras barn ska få möjlighet att välja själva. En välsignelse om att få göra just detta kan räcka långt, säger Stridsberg. Kan och får en förälder ge sina barn så mycket frihet att de blir ensamma? Jimmie kan inte ge något annat menar Stridsberg.

Förutom familjen är det institutionen Beckomberga som står i centrum. Dess tid sammanföll med välfärdsstaten skriver Stridsberg, som forskat en del om svensk. Hon önskar att hennes roman ska vara ett slags appendix till svensk mentalvård, ett paradis och ett fängelse, en paradox. Vi vill att det ska finnas en omsorg som vi inte kan ge, men i denna omsorg finns ett mått av våld. Att stänga in någon av omsorg går inte utan tvång.

Är konstnärer överrepresenterade på Beckomberga?, undrar Stefan Eklund och räknar upp ett antal kända personer, som Jussi Björling och Nelly Sachs är några. Svaret finns självklart inte, men Stridsberg konstaterar att för vissa var Beckomberga en förutsättning för konstnärsskapet, medan det för andra förstör.

Stridsberg läser ur sin bok. Slutet. Det hon själv alltid läser först. Språket är vackert, jag blir berörd, men undrar om det fortsätter att vara briljant en hel bok, eller om språket står i vägen för historien. Det finns bara ett sätt att ta reda på det. Jag måste läsa.

Det finns också en pjäs färdig om Beckomberga, om det som inte fick rum. Ett sätt att utöka romanen och få plats med mer. Fascinerande!

Läs också: