Att leva

AttLeva

För länge sedan såg jag filmen Att leva på Göteborgs filmfestival och jag vet att jag älskade den. Jag kommer också ihåg att jag grät floder, vilket inte ärkonstigt då det här är en av de mest tragiska historier jag tagit del av. Boken Att leva är skriven av Yu Hua och vi får där träffa den gamle mannen Fugui med oxen som bär hans namn, som berättar historien om sitt liv.

Att leva är en grym berättelse om en familj där sorgen inte vet några gränser. Fugui spelar som ung bort familjens förmögenhet, men i det Kina som skapas är det kanske bättre att inte äga något. Han är inledningsvis elak och våldsam mot frun Jiazhen, men blir som fattig en bättre man. Paret får två barn, en dotter och en son och bor i ett litet hus på mark de förr ägde, men nu arrenderar. En period tvingar Jiazhens far henne att flytta hem, då han anser att hennes nya, fattiga liv är under dotterns värdighet.

I det nya Kina går allt emot familjen, förutom under en kort period då folkkommunen står för maten. Det kommer jag ihåg från filmen och då skymtar faktiskt lyckan. När byns alla djur är slaktade är det dock svält som väntar. Det absurda i att förstöra allas grytor, för att de ska äga tillsammans och dela lika, men sedan lämna dem åt sitt öde, utan grytor och stekpannor, då maten tar slut berör mig.

Historien tar oss med från det att Fugui är ung och nygift. Via barnen, dottern  Fengxia, som är vacker och duktig, men både döv och stum och sonen Youqing, som är bra på att springa och älskar sina får och så slutligen barnbarnet Kugen. En familjeskildring och en historisk skildring att drabbas av helt klart och en bok jag varmt rekommenderar.

Läs också: