Bodil i mitt hjärta

malmsten_bodil_omslag_0

Egentligen handlar Bodil Malmstens loggböcker om absolut ingenting. Samtidigt beskriver de allt som är viktigt och oviktigt i livet. Med sitt fantastiska språk och sin underbara humor vinner hon mitt hjärta.

Bodil Mamlstens sista loggbok har fått den något otympliga titeln Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig och som vanligt kommer titeln från kulturens värld, denna gång från Sjörövar-Jennys sång ur Tolvskillingsoperan av Kurt Weill och Berthold Brecht. Det är sorgligt att denna den femte loggbok också ska vara den sista, men hur underbar den ändå är saknar jag Frankrike. Malmsten i Stockholm är briljant, men inte lika passionerad. Även Malmsten verkar sakna Frankrike ibland och blir lätt nostalgisk på sina ställen. Grannarna får en plats även i denna bok och det är fint. Även i den nya bostadsrätten finns grannar och en av dem lämnar en planta plättar i luft. I övrigt berättas det inte mycket om dem. Dest mer berättas om hon som inte bor, kvinnan som befinner sig utanför Hemköp med sin varuvagn som rymmer hela hennes liv.

Det som imponerar är hur de små sakerna kan bli så viktiga när de beskrivs med Malmstens ord. Kanske är det en fråga om smak, jag minns till exempel när en av mina närmaste vänner avfärdade en av de tidigare böckerna som ointressant pladder och så kan man kanske också se det. För mig är vardagen som beskrivs större än mycket annat. Som den här passagen till exempel:

En dålig dag under den tid den här boken omfattar, jag sitter vid datorn med en bok jag som vanligt inte får ihop, den här boken.

Det är kronologin som gör det extra omöjligt.

Jag har bestämt mig för att i den här sista loggboken ska det inte vara löpande tid, det ska flyta ändå, ha sin egen inre kronologi.

Att det inte går i en loggbok tänkte jag inte på.

Det är mycket som inte borde gå, men som Bodil Malmsten klarar utmärkt. Hon lyckas blanda funderingar kring den nedmonterade välfärden, sopor, teaterpremiärer och varför hon inte lyssnat på musik på flera år och inte heller hängt upp sina tavlor. Detta utan att bli varken högtravande eller banal.

Det som oroar mig mest är egentligen inte att Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig sägs vara Malmstens sista loggbok, utan att det också skulle bli hennes sista bok. Det var allt för länge sedan vi fick en ny roman av henne och den som läste förra loggboken och en månad går fortare nu än ett hjärtslag, vet hur svårt det är att skriva nästa roman. Romanen om Edward som inte riktigt vill bli skriven. Jag hoppas att Malmsten finner inspirationen snart, för hennes roman Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån är en av de bästa böcker jag läst.

Texten publicerades ursprungligen på Litteraturmagazinet.

Läs också:

One comment