Monthly Archives: juli 2014

20 viktiga böcker

Bailey’s Women Prize of Fiction bad, under hashtaggen #ThisBook, om böcker av kvinnor som deras följare anser ha påverkat dem och samhället mest. Så här ser den slutgiltiga listan ut:

 

  1. To Kill a Mockingbird – Harper Lee
  2. The Handmaid’s Tale Margaret Atwood (vill läsa)
    3. Jane Eyre – Charlotte Bronte
    4. Harry Potter – J.K Rowling
    5. Wuthering Heights – Emily Bronte
    6. Pride and Prejudice – Jane Austen
    7. Rebecca – Daphne Du Maurier (inte så sugen på att läsa)
    8. Little Women – Louisa May Alcott
    9. The Secret History – Donna Tartt
    10. I Capture The Castle – Dodie Smith (har faktiskt inte hört talas om)
    11. The Bell Jar – Sylvia Plath (vill läsa)
    12. Beloved – Toni Morrison
    13. Gone With The Wind – Margaret Mitchell (har påbörjat, men gett upp)
    14. We Need To Talk About Kevin – Lionel Shriver
    15. The Time Traveller’s Wife – Audrey Niffenegger
    16. Middlemarch – George Eliot (vill möjligen läsa , men inte jättesugen)
    17. I Know Why The Caged Bird Sings – Maya Angelou
    18. The Golden Notebook – Doris Lessing (vill läsa)
    19. The Colour Purple – Alice Walker (vill läsa)
    20. The Women’s Room – Marilyn French (vill läsa)

Jag har läst 11 av böckerna och ytterligare två författare. Fem böcker till vill jag definitivt läsa. Vilka har du läst?

Läs också:

Vem talar sanning?

Omslag_Garden_TomRobSmith-667x1024

Nystartade förlaget Stimpla Publishing har tagit över utgivningen av Tom Rob Smiths böcker, en författare jag länge tänkt läsa något av, men aldrig fått tummen ur. Hans fjärde bok heter Gården och utspelar sig delvis i Sverige.

Tänk dig att din pappa ringer och meddelar att din mamma drabbats av en psykos och att din mamma senare kontaktar dig och menar att din pappa är inblandad i en konspiration mot henne och att hon har bevis. Detta händer Daniel. Hans föräldrar har lämnat London för att bosätta sig på en gård utanför Falkenberg, i mammans hemland. Daniel har inte hälsat på dem, trots att de bott där ett bra tag. Han vill inte riktigt berätta för sina föräldrar om sitt förhållande och sin sambo, men nu känner han att han måste resa.

Innan han hinner iväg dyker modern Tilde upp i London och hon är verkligen rädd, eller paranoid beroende på vem du frågar. Hon berättar sin historia kronologiskt, utifrån dagboksanteckningar och är hela tiden noga med att berätta på rätt sät, så att Daniel inte ska missuppfatta något. Hon är rädd att han ska förråda henne och istället ta sin pappa Chris parti. Vi får höra en historia om ett litet samhälle, där Tilde blir utfryst och förnedrad av byns invånare, speciellt av den informelle ledaren Håkan. Samma man blir Chris vän och att de har så olika uppfattning om honom är helt klart intressant.

Gården är en spännande bok där det är svårt att veta vem som talar sanning. Jag känner mig engagerad i Tildes öde, men har ibland svårt att tro på henne, medan jag ibland litar på henne till 100%. Just tveksamheten gör Gården, trots det lite plötsliga slutet, till perfekt semesterläsning.

 

Läs också:

Lite pinsamt är det allt …

Åter till tv-seriernas värld och fråga 7 som lyder så här:

Nämn en tv-serie som du brukar nynna introsången till?

Det är nu det blir lite pinsamt, för när jag läser frågan är den första signaturmelodi som dyker upp faktiskt den till Dallas. En klassisk serie som familjen samlades kring på fredagar, trots att vi egentligen inte tyckte att den var speciellt bra. Det fanns liksom inte så mycket att välja på. Dessutom har Larry Hagman alltid varit speciell i år familj, då vi delar efternamn. Som ogift hette jag alltså Hagman och skämten om Larry tycktes aldrig ta slut. När jag sedan gifte mig och bytte till Odén hoppades jag att skämtens tid skulle vara över. Så blev det inte. I tullen i Miami några dagar efter bröllopet kläckte tulltjänstemannen följande kommentar: ”Oh Oden, and where is Thor?” Ridå.

 

Läs också:

Att leva

AttLeva

För länge sedan såg jag filmen Att leva på Göteborgs filmfestival och jag vet att jag älskade den. Jag kommer också ihåg att jag grät floder, vilket inte ärkonstigt då det här är en av de mest tragiska historier jag tagit del av. Boken Att leva är skriven av Yu Hua och vi får där träffa den gamle mannen Fugui med oxen som bär hans namn, som berättar historien om sitt liv.

Att leva är en grym berättelse om en familj där sorgen inte vet några gränser. Fugui spelar som ung bort familjens förmögenhet, men i det Kina som skapas är det kanske bättre att inte äga något. Han är inledningsvis elak och våldsam mot frun Jiazhen, men blir som fattig en bättre man. Paret får två barn, en dotter och en son och bor i ett litet hus på mark de förr ägde, men nu arrenderar. En period tvingar Jiazhens far henne att flytta hem, då han anser att hennes nya, fattiga liv är under dotterns värdighet.

I det nya Kina går allt emot familjen, förutom under en kort period då folkkommunen står för maten. Det kommer jag ihåg från filmen och då skymtar faktiskt lyckan. När byns alla djur är slaktade är det dock svält som väntar. Det absurda i att förstöra allas grytor, för att de ska äga tillsammans och dela lika, men sedan lämna dem åt sitt öde, utan grytor och stekpannor, då maten tar slut berör mig.

Historien tar oss med från det att Fugui är ung och nygift. Via barnen, dottern  Fengxia, som är vacker och duktig, men både döv och stum och sonen Youqing, som är bra på att springa och älskar sina får och så slutligen barnbarnet Kugen. En familjeskildring och en historisk skildring att drabbas av helt klart och en bok jag varmt rekommenderar.

Läs också:

Äntligen fick jag läst …

https://i2.wp.com/media.bonnierforlagen.se/bokbilder/b/9789100134952.jpg?w=960

Hägring 38 av Kjell Westö som vunnit pris efter pris. Är den så bra? Ja absolut många stunder, men inte alltid wow. Det är liksom lite för långsamt för det. Jag blir dock sugen på att läsa mer av Westö helt klart, han är en intressant person.

Skildringen av ett Finland och ett Europa på väg mot krig i Hägring 38 är intressant och parallellerna till dagens situation allt för många. Normaliseringen av rasismen är en. Utan att skriva någon på näsan lyckas Westö kritisera dagens politiska läge och han låter huvudpersonen Thune vara den som står emot nationalism och nazism, något han får betala dyrt för.

Thune är advokat med egen byrå. En medelmåtta enligt sig själv och en typisk antihjälte. Westö har dock gjort honom såväl berest som välformulerad och jag anar att medelmåttan är mer av hans självbild än något annat. Det faktum att hans fru Gabi lämnat honom för vännen Robi Lindemark, en av medlemmarna i Onsdagsklubben, vars möten är centrala för handlingen. Det är där det samtida politiska läget diskuteras och också där Westö visar hur lika de argument som då fanns för Hitler är dagens argument för partier som Sannfinländarna och Sverigedemokraterna. Hur deras anhängare anser att alla andra är naiva och inte förstår vilka fiender som de överlägsna nationerna har. Då kallades motståndarna för naiva idealister eller ännu värre kommunister. Nu kallas vi PK och vänsterextremister. Juden Jogi Jary får symbolisera den paranoide, som inbillar sig att samhället är emot honom, men inte kan få andra att lyssna. Att judarna är utsatta handlar om att de tagit för mycket plats och varit för framgångsrika. Inte konstigt att det föder avundsjuka. Så lyder argumenten och att offentligt visa hat börjar bli rumsrent. Rädslan och rasismen normaliserad. De måste ju få lov att diskutera problemen i samhället, inte för att de är judehatare, absolut inte, men för att de tar allt för mycket plats. Känns det igen?

Thunes nya kontorist, fru Wiik, är en central person i Hägring 38. Redan i prologen anar vi att  något hänt henne och därefter förflyttas vi åtta månader tillbaka till den 16 mars 1938, då hon börjar jobba hos Claes Thune. Hon är kompetent och duktig, vilket gör att Thune uppskattar henne mycket. Vi som får se andra sidor hos henne anar en mer komplex person.

I sina bästa stunder påminner Westös prosa om Per Anders Fogelströms, men ibland går det allt för långsamt. Hägring 38 är dock värd sina priser, mest för inlägget i dagens politiska debatt.  Ännu mer förtjust blev jag i Westö då jag lyssnade på hans sommarprogram. Ett trevligt program som också anknyter en del till de teman som tas upp i Hägring 38. Egentligen skulle jag också vilja lyssna på hans program från 2001, där han tydligen talade mest  om Finlands historia.

Läs också:

Augustiböcker

13058016_O_1

Här kommer en lista på böcker jag är nyfiken på som kommer ut i augusti:

 

I skymningen sjunger koltrasten, Linda Olsson, Brombergs

Jaktmark, Helene Tursten, Kabusa

De andra kvinnan, Therese Bohman, Norstedts

Sirener, Gabriella Ahlström, Norstedts

Norrut åker man för att dö, Ida Linde, Norstedts

Jag duger inte åt lycka, Märta Fohlin, Norstedts

Liv till varje pris, Kristina Sandberg, Norstedts

Den lysande världen, Siri Husvedt, Norstedts

Du försvinner, Christian Jungersen, Norstedts

Vassa föremål, Gillian Flynn, Modernista

Doktor Nasser har ingen bil, Tina Thunander, Leopard

Malcolm X, Manning Marable, Leopard

Vi var alltid beredda, Annika Koldenius, Weyler förlag

Vasakärven och järnröret, Per Svensson, Weyler förlag

Folk av en främmande stam, Louise Boije af Gennäs, Albert Bonniers Förlag

Fallen ur tiden, David Grossman, Albert Bonniers Förlag

Skuggorna, Katarina Wennstam, Albert Bonniers förlag

Erik och Margot, Per Wästberg, Wahlström & Widstrand

Till flickorna i sjön, Elin Olofsson, Wahlström & Widstrand

Vi är de döda, nu snart, Kristian Lundberg, Wahlström & Widstrand

Låt mig ta din hand, Tove Alsterdal, Lind & co

Mrs Sinclairs resväska, Louise Walters, Lind & co

Under Vintergatans alla stjärnor, Camilla Davidsson, Bladh by Bladh

Det här är vår tid, Fanny Härgestam, Natur & Kultur

De fallande detektiven, Christoffer Carlsson, Piratförlaget.

Ett bindande löfte, Erin Kelly, Damm förlag.

Läxfritt, Pernilla Alm, Hoi

Beast Quest, En värld i lågor 1, Adam Blade, Berghs

Lite mer än en kram, Mårten Melin, Rabén & Sjögren

Vill ha dig så illa, Gunnar Ardenius, Rabén & Sjögren

Villig, Christina Wahldén, Rabén & Sjögren

Avblattefieringsprocessen, Zulmir Becevic, Alfabeta

Ramona, Marta Söderberg, Gilla Böcker

Rävsång, Christine Ljungqvist, Gilla Böcker

 

Läs också:

Alternativet

alternativet

Karolina Bångs Alternativet är en frispråkig och rolig grafisk roman, men som vanligt när det gäller genren finns en mycket allvarlig underton. Det handlar om alternativet till självhjälpsböcker, till heteronormen och till många andra regler som finns i samhället, uttalade eller oskrivna. När är det till exempel läge att prutta? Något grabbarna O tyckte var vansinnigt underhållande. Jag passade också på att diskutera heteronormen med dem och självklarheten i att alla inte är en del av dem. ”Vi veeeet mamma”, var reaktionen och jag hoppas att de fortsätter ha ett så okomplicerat förhållande till rätt och fel utifrån det system vi alla försöker passa in i.

Bång gör egna alternativ till böcker som går ut på att kvinnor ska finna den perfekta mannen, för ja, det handlar om just det trots att författarna möjligen byter kön någon gång och låter en man söka efter en kvinna, men att någon skulle vara homo, bi, trans eller queer är självklart otänkbart.

Jag har aldrig läst något av Karolina Bång tidigare, men jag gillar det jag läser. Texten är viktig, tonen personlig och illustrationerna är varierade. Jag tycker om de gammaldags bokmärkena som ibland fungerar som delar av illustrationerna. Jag tycker också om tuschpennorna som används när hon textar, riktig nostalgi. Och så ibland är bilderna porträttlika och den illustrerade Bång går i dialog med den illustrerade författaren. Det handlar då till exempel om syskon och platsen i syskonskaran. Alternativet är helt klart en intressant bok, som är såväl underhållande som tänkvärd.

Läs också:

Jordens rekordbok

9789163878381

Jag och grabbarna O läste just Jordens Rekordbok av Jens Hansegård och Anders Nyberg. En rolig och lärorik bok, där vi faktiskt lärde oss en del alla tre. Visste ni till exempel att rundmaskar är världens vanligaste djur, att grönlandsvalar kan bli 200 år gamla och att det finns en svamp under jorden i Oregon som är ungefär lika stor som 1 400 fotbollsplaner.

Jag gillar hur författarna hela tiden jämför med t.ex. fotbollsplaner, för att storleken ska bli konkret. Ofta jämförs internationella rekord med svenska. Bilderna av Anders Nyberg är både roliga och informativa. Det här är helt enkelt en riktigt underhållande bok för den vetgirige nybörjarläsaren. Den passar att läsa själv, men det var också riktigt roligt att läsa den tillsammans och diskutera de olika fantastiska rekorden. Läraren i mig använde världskartan i slutet, där de olika platserna är utmärkta, för att låta ungarna repetera vad vi läst.

Storebror O har just fyllt nio och han tyckte att det var en cool bok. Den stora svampen var det bästa.

Lillebror O fyller åtta i höst och han gillade också Jordens rekordbok. Han tyckte att det var roligt att lära sig om allting.

Vi rekommenderar alla tre den här boken varmt! Jordens rekordbok ingår i serien Lätt att Läsa Fakta och författarna har tidigare skrivit Jordens tuffaste djur och Jordens försvunna skatter. De ska vi definitivt läsa!

 

Läs också:

En gubbig lista

”Måste du alltid vara fixerad vid att det ska vara 50/50?”

Jo, just så är det och därför är jag lite extra sur över årets långa lista till Man Booker Prize, där 4 män och 2 kvinnor i juryn har utsett 10 mäns och 3 kvinnors böcker till listan. Dessutom är det en mycket vit lista, vilket gör mig minst lika upprörd.

Vi är så himla vana vid den här ojämlikheten att allt för få reagerar och många av de som reagerar gör det som i kommentaren ovan. Är det verkligen så himla noga att långa listor till bokpris inte består av mest män? Jag tycker definitivt det.

Nobelpriset i litteratur har gått till tretton kvinnor sedan 1901. Tretton. Inom de andra priskategorierna är det ännu värre, i fysik, kemi och medicin har femton kvinnor prisats, mot 539 män. I vissa fall har kvinnornas chefer fått priset, inte de kvinnor som faktiskt gjort upptäckten. Men visst, gällande vetenskap kanske det går att skylla på bristen på kvinnliga kandidater, även om det är ett kasst argument, men inom litteraturen går det knappast.

Men i Sverige är vi väl ändå jämställda? Jag hittade en artikel ur SvD, visserligen från 2009 men inga under har mig veterligen skett sedan dess. Då hade 28% av priserna i den skönlitterära klassen gått till kvinnor. En möjlig förklaring ger Stefan Eklund:

”En förklaring kan vara att Augustpriset gärna går till breda epiker – en genre som oftast företräds av män.”

 

Så det gäller alltså att skriva i en speciell (manlig) genre för att få ett pris? Så kan det vara, men det gör det inte desto mindre fel. Snarare tvärtom. Jag tror dock att det ligger en del i det. Jag läste Främlingens barn av Alan Hollinghurst, som fick Man Booker Prize 2004. En mycket bra bok, men en bok som om den vore skriven av en kvinna aldrig skulle fått ett pris. En familjesaga blir episk skriven av en man och känslosam skriven av en kvinna.

Någonting säger mig att Anders Cullhed har mer rätt:

”Jag tror att utfallet vad gäller vinnarna beror på vanlig genusblindhet, att man av gammal tradition förknippar högklassig litteratur med litteratur som skrivs av män.”

Män vinner alltså fler litterära priser av gammal och ohejdad vana. Det är en förklaring jag kan tycka är rimlig. Men en jury bestående av flest män är det inte heller konstigt att just Man Bookers långa lista ser ut som den gör. Män väljer män. Med det sagt låter jag ingen skugga falla över de författare som finns med på listan. Deras böcker är säkert fantastiska. Det är urvalet jag reagerar på. För ett urval görs alltid.

 

Vilka är då nominerade?

To rise again at a decent hour av Joshua Ferris

Joshua Ferris är från llinois, bor i New York och har tidigare släppt två kritikerhyllade böcker. Han fanns också med på The New Yorker‘s ’20 Under 40’ list of fiction writers. To rise again at a decent hour handlar om Paul, 40 år precis som jag och Joshua Ferris, tandläkare och inne i en livskris. Låter som en bra bok.

The Narrow road to the Deep North av Richard Flanagan

Richard Flanagan är från Australien och hans bok, som lånat titeln från en känd japansk bok, utspelar sig i ett japanskt läger för krigsfångar under andra världskriget. En läkare och fånge tänker tillbaka på en kärlekshistoria. Det kan vara en bok för mig.

We Are All Completely Beside Ourself av Karen Joy Fowler

Karen Joy Fowler är amerikanska och beskrivs som Science-Fiction-författare, men har på senare år skrivit annat. Det här är en bok jag haft ögonen på, men inte läst. Jag försökte med Fowlers största succé The Jane Austen Bookclub, men fastnade inte och gav upp. We Are All Completely Beside Ourself verkar dock vara en typisk Linda-bok med en familjetragedi som långsamt avslöjas.

The Blazing Word av Siri Hustvedt

Jag har ett komplicerat förhållande till Hustvedt, jag har inte gillat allt jag läst, men älskade till exempel Vad jag älskade. Till hösten kommer denna litterära gigant till Bokmässan och jag vill definitivt läsa The Blazing Word.

J av Howard Jacobson

Howard Jacobson är från Manchester och en riktigt bokprisförfattare. Han vann Man Booker Prize 2010 med The Finkler Question. J är en kärlekshistoria som utspelar sig i framtiden och jag vill gärna att någon annan läser innan jag ger mig på den …

The Wake av Paul Kingsnorth

Paul Kingsnorth är från Storbritannien och har tidigare skrivit facklitteratur och poesi. The Wake är hans första roman. Den utspelar sig några år efter slaget vid Hastings och låter på pappret definitivt inte som en bok för mig.

The Bone Clocks av David Mitchell

David Mitchell är en brittisk författare som återfinns på en rad långa och korta listor för tidigare Man Booker Prizes. Detta skulle kunna göra att han tjänat ihop till ett pris. The Bone Clocks utspelar sig 1984 och handlar om Holly Sykes som rymt hemifrån. Vi får sedan följa henne under hela livet och det skulle kunna vara spännande.

The Lives of Others av Neel Mukherjee

Neel Mukherjee föddes i Calcutta, men utbildade sig i Oxford och Cambridge och bor nu i London. Han är litteraturkritiker och skriver recensioner i en rad dagstidningar. The Lives of Others utspelar sig i Calcutta 1967, handlar om Supratik som engagerar sig i en extrem politisk grupp och verkar riktigt spännande.

Us, David Nicholls

David Nicholls är från Stprbritannien och hans förra bok En dag var en formidabel succé. Us handlar om ett äktenskap på upphällning, en man som försöker vinna tillbaka sin fru och en resa runt Europa. Jag har bara läst En dag av David Nicholls och tyckte om den. Den tillhör knappast de episka romaner som påstås vinna priser, något jag visserligen tycker är rätt trevligt. Det finns andra genrer som är minst lika bra, eller bättre om du frågar mig.

Orfeo av Richard Powers

Richard Powers bor i Los Angeles och har fått en del litterära priser tidigare. Dock inte Man Booker Prize. Orfeo låter som en riktigt udda bok om en kompositör som i sitt microlabb söker efter musikaliska mönster i DNA, något som polisen börjar undersöka. Mycket svårt att veta vad det här är för bok, skulle kunna vara fantastisk eller bara riktigt konstig.

How to be Both av Ali Smith

Ali Smith är en brittisk författare som skriver annorlunda romaner, inte sällan där det dyker upp en främling som förändrar livet för huvudpersonerna. Hon har tagit plats på Man Booker Prize korta och långa lista ett antal gånger och jag hoppas att hon vinner denna gång. How to be Both handlar om konst, men beskrivs på ett lite snurrigt sätt minst sagt. Omslaget är dessutom märkligt feelgood, men jag kommer definitivt att läsa.

History of the Rain av Niall Williams

Niall Williams är en irländsk författare som tidigare skrivit åtta romaner. History of the Rain handlar om Ruth som är dotter till en poet. Hon letar efter information om honom genom hans böcker, både de han skrivit och de han äger. Kan vara något kanske.

 

Den korta listan presenteras nionde september.

Läs också:

Jag är sjukt imponerad

9780670919864H

Ghana must go är Taiye Selasi debutbok. Jag är så vansinnigt imponerad av henne. Egentligen var jag det utan att ha läst ett enda ord av henne, bara av att ha sett henne, lyssnat till henne  berätta om sin bok och läsa ut den på Stockholm Literature i höstas. Hon var en uppenbarelse, så full av energi och så lätt att falla för.

Taiye Selasi läste ett stycke från sin bok, som också finns på svenska med titeln Komma och gå. Hon berättade att hon fick idén till boken då hon befann sig på ett yoga-ställe i märkaste Småland. En upplevelse som förutom detta var allt annat än fantastisk. Debutboken har hyllats och i magasinet Grantas lista över 20 begåvade författare under 40 finns hon med, trots att hon då bara precis släppt Ghana must go. Hon jämförs med Zadie Smith och Chimamanda Ngozi Adichie och spås en lysande framtid.

I Ghana must go berättar hon en familjs historia. En splittrad familj, som ska begrava fadern de inte träffat på länge. Kweku Sai, den begåvade läkaren, som lämnade dem och återvände till sitt hemland Ghana. Han som de alla saknar, trots att han inte varit en del av deras liv på mycket länge. Det är äldste sonen Olu, som blivit läkare som son far, tvillingarna Kehinde och Taiwo, de som varit ett och nu inte setts på länge och slutligen Baby Sai, Sadie, som snart fyller 20. Fyra individer som råkat få samma föräldrar, eller finns det mer än så mellan dem? Han lämnade också Fola, sitt livs kärlek, och hon levde vidare så gott det gick. Tog hand om de fyra barnen, misslyckades i mycket, men gjorde alltid sitt bästa. Mycket pratar de aldrig om, men tystnaden är långt ifrån harmonisk. Vissa saker måste sägas.

Historien börjar precis innan Kweku dör, eller långt tidigare. Selasi berättar snyggt, en pusselbit i taget, om familjemedlemmarnas öde. En efter en träder de fram ur skuggorna och  häller ut sina öden framför mig. Jag översköljs och lider med dem. Därmed inte sagt att Selasi på något sätt skrivit en vräkigt känslosam historia, tvärtom är känslorna återhållsamma och språket återhållsamt. Varje ord förmedlar precis det författaren vill förmedla, ingenting är onödigt. Starka känslor kan helt klart förmedlas på ett mycket stillsamt sätt. Det var länge sedan jag greps så av människor i en bok.

Jag är som sagt galet imponerad och mycket förväntansfull på vad Selasi ska hitta på i framtiden. Språket i Ghana must go är helt otroligt bra, innehållet viktigt och sättet hon skriver är komplext utan att bli för komplicerat. Det här är helt enkelt en sjukt bra bok.

Här kan du lyssna på utdrag ur boken.

 

Läs också:

« Older Entries