Monthly Archives: juni 2014

Hur ska jag tolka det här?

amulett

Jag har läst en bok av Roberto Bolaño och kan lägga till Chile över de länder jag läst böcker från i år. Check. Att skriva om Amulett och vad den egentligen handlar om är svårare. På ytan är det enkelt. Året är 1968 och den filosofiska och litterära institutionen på ett av Mexico Cityd universitet ockuperas. På en av toaletterna sitter Auxilio Lacouture och där stannar hon i tolv dagar. När hon sitter där minns hon sitt tidigare liv och konstigt nog även sitt framtida. Där börjar konstigheterna. Är Auxilio en tandlös dam som fungerar som modersgestalt för de mexikanska poeterna, eller är hon endast en fantasifigur och vår ciceron genom den sydamerikanska och mexikanska litteraturhistorien? Vår Vergilius som leder oss genom kretsar, som ibland gränsar till helvetet.

Jag läser om Bolaño och förstår att sättet att skriva är typiskt för honom. Vi befinner oss mellan dröm och verklighet, mellan det totalt logiska och det absurda. Tiden tänjs och nuet kanske är framtid eller dåtid.

Så här står det på förlagets hemsida:

Den chilenske författaren Roberto Bolaño skapade under sin livstid en romanvärld med helt egna lagar, hallucinatorisk och skrämmande autentisk på en gång, där moståndet mot övergrepp och politiskt våld utgör själva bränslet i prosan.

Och ja, om jag hade ett språk som detta, skulle jag kanske beskrivit Amulett just så. Lite pretentiös beskrivning så klart och det får mig att tro att Bolaño når de mer pretentiösa läsarna.

Mig når han halvt. Jag dras med av det coola språket och alla vändningar som handlingen tar, men ibland vaknar jag upp och undrar vad det egentligen är jag läser. Det är lite galet och definitivt inte logiskt. Faktum är att jag går vilse gång på gång och har därför svårt att förstå författarens storhet. Annorlunda, absolut, men Amulett talar inte riktigt till mig.

Jag reagerade dock på att talet 2666 dyker upp i Amulett och läser mig till att Auxilio finns med i De vilda detektiverna. Kopplingar mellan böcker gillar jag, men jag är osäker på att jag kommer att läsa mer av Bolaño. Detta trots att Gabriella Håkansson i sin recension i DN, hävdar att det är den perfekta boken att börja med för den som vill utforska Bolaños författarskap. Hon kallar honom geni. Jag känner att jag missat något väsentligt.

Ikväll träffades Bokbubblarna för att prata om Amulett. Få tyckte om den. Ännu färre förstod den. Anna gillade språket. Linda avskydde allt. Jag känner mig lite mittemellan.

Läs också:

En lite svagare von Zweigbergk

13055145_O_4

Jag har dragit på det här inlägget ska erkännas. Mest av allt hade jag önskat att jag kunde hylla helhjärtat, utan förbehåll, men det går inte. Helena von Zweigbergks Än klappar hjärtan är helt enkelt inte lika bra som hennes tidigare. Förutsättningarna finns helt klart. Tre systrar, en gammal kärlek, cancer, ekonomiska bekymmer, syskonrivalitet, äktenskap i kris, hemligheter som avslöjas. Men det blir för mycket. För långsamt. Troligen för att varje syster berättar samma historia från sin synvinkel. Ett intressant grepp förvisso, men det gör att historien stannar upp gång på gång.

Det börjar med en studentfest där äldsta systern Astrid fixar och donar för att allt ska bli perfekt. Det är Viktor, hennes äldste, som är studenten. Hans biologiska pappa ska komma med sin nya fru, pappan han vuxit upp med finns där självklart också och så mamma Astrid, som inte riktigt vet hur hon ska bete sig.

Astrid är den jag känner mest med, men kanske den som skrämmer mig mest. Jag är lite för lik henne, i alla fall den dåliga versionen av mig, den stressade och arga. Jag ska gömma henne i sommar och gärna för all framtid, för Astrid är definitivt inte trevlig, men hon har anledning till att bete sig som hon gör. Hon stänger inne och det blir aldrig bra.

Så finns den misslyckade systern, Sandra, vars dansskola håller på att gå i konkurs då hennes make föredrar att supa framför att dansa. Han går över gränsen gång på gång, även under studentfesten och Sandra skäms samtidigt som hon hatar sin stela, ordentliga, perfekta äldre syster som hon tycker ser ner på henne. Och Astrid ser ner på sin högljudda syster, med den hopplösa maken.

Och så lillasyster Lena, hon som aldrig hittat kärleken, i alla fall har hon aldrig sagt något till sina systrar. Nu är hon sjuk. Riktigt sjuk. Hon har inte lång tid kvar. Hennes mamma finns till hands och hennes systrar försöker med mer eller mindre lyckat resultat. Lena gör mig ledsen. Hon har så mycket inom sig, men har aldrig delat med sig till någon i familjen. Vissa av hennes hemligheter kanske mår bra av att förbli hemliga, men jag lider med henne när det blir tydligt hur mycket händelser i det förflutna påverkat hennes liv.

Det är mycket som är bra med Än klappar hjärtan. Von Zweigbergk kan det här med starka känslor och hon skriver mycket bra. Tyvärr är formen, med omtagen och det långsamma tempot inte för mig. Jag tröttnar och suckar istället för att dras med i historien. Nu ser jag fram emot nästa bok, för von Zweigbergk är helt klart en av de stora, svenska författarna idag.

Läs också: