Monthly Archives: juni 2014

Klart vuxna ska läsa YA

DARE-ME-cover

Jag brukar hävda med bestämdhet att även vuxna kan och ska läsa böcker skriva för ungdomar och unga vuxna. Jag är långt ifrån ensam om det tack och lov, tänk bara på att The Fault in our stars utsågs till årets bok 2012 av Time Magazine. Via Book Riot hittade jag en lista med 5 YA-böcker som vuxna borde läsa, sammanställda av Kareem Abdul-Jabbar, före detta professionell basketspelare, skådespelare och kolumnist i Los Angeles Register.

Hans boktips är nya för mig, trots att flera av dem har ganska många år på nacken.

This is what I did av Ann Dee Ellis

Monster av Walter Dean Myers

Slave day av Rob Thomas

Dare me av Megan Abbott

Au Revoir, Crazy European Chick av Joe Schreiber

 

Mest sugen blir jag på Meg Abbotts bok måste jag säga.

 

Läs också:

En överraskande favorit

3300193_2048_1152

Foto: Micke Grönberg/Sveriges Radio

När årets Sommarvärdar presenterades, skrev jag att Fredrik Wikingsson möjligen kunde vara intressant att lyssna till om han vågade vara personlig och lämnade sin roll. Efter att ha lyssnat på hans sommarprogram, som sändes från hans farmors 90-årskalas på ett äldreboende i Trollhättan. Han vågar vara personlig och förklarar också varför han måste gå in i en roll för att våga vara det. Han passar på att berätta för farmor hur viktig hon varit och är för honom, nu när han har en mikrofon framför sig och känslorna kan kallas innehåll. Det lärde mig lite om hur Wikingsson fungerar. Han klarar det inte riktigt, utan blir ibland så rörd att han glömmer bort manuset.

Mycket är fint i detta sommarprogram om varför det kan vara nyttigt att nå Finspång och varför gamla människor är mer intressanta än andra. Liksom Wikingsson lärde jag mig tidigt att alltid hälsa glatt på gamla människor och berättelsen om när farmor var glad en hel dag efter att en ung kille med hårdrockströja hälsat på henne i Trollhättan gör att jag definitivt kommer att fortsätta med det. Det hade jag förvisso gjort ändå, men det är viktigt att tänka på hur ett enkelt hej och ett leende kan göra skillnad.

Jag har också bilder i huvudet av släktingar som inte finns längre, eller i alla fall är väldigt gamla. Mormor Rut, min mormors mamma som aldrig kände sig gammal nog att kallas gammelmormor, steker alltid pannkakor och nynnar för sig själv. Sedan hör jag hennes skratt och det gör mig alltid lika glad. Hon skrattade när jag som liten påpekade att hon hade en fot i botten när hon låtsades simma. Ibland kan jag framkalla hennes skratt när jag känner mig nere.

Liksom Wikingsson gillade jag farmors krämer. Jag lånade ofta hennes Oil of Ulay och den luktade farmor. När jag blundar och tänker på henne hör jag en sång, en sång från hennes ungdom i Dalarna och som vi sjöng på hennes begravning. Ibland sjunger hon också om de små fåglarna i skogen. Och dansar runt med en liten Linda i köket. Jag minns hur otroligt snäll och omtänksam hon var och hur generös hon var mot alla utom sig själv.

Mormor och morfar finns kvar, still going strong. I lördags hämtade jag dem och mina föräldrar på Landvetter efter en vecka på Korsika. Om jag blundar och tänker på dem dem ser jag morfar i trädgården, där han gräver och gräver. Jag tror inte att han skulle klara sig utan trädgården, trots att han svär lite över den numera. Och så minns jag hur jag som liten fick dansa vals med honom, ståendes på hans fötter.

Och mormor ser jag konstigt nog på hennes jobb, trots att det var många år sedan hon slutade jobba . Det var viktigt för henne att vara självständig och jag brukar alltid kalla henne för min feministiska förebild. Även hon sjunger, det är märkligt vad mycket musik som finns med i mina minnen.

Ring dina gamla släktingar uppmanar Wikingsson. Mormor och morfar, jag ringer senare. Inte för att ni är gamla, för det skulle ni aldrig kalla er själva, utan för att jag vill.

Fredrik Wikingssons program är bäst hittills i sommar menar många, men trots att jag bara lyssnat till några få, måste jag säga att han bara når en tredje eller möjligen en andraplats. Utan tvekan ett bra program, inte bäst, men mycket, mycket bättre än jag räknat med.

Läs också:

En styck bra uppföljare

Bol_Hita_hemCMYK_10308(1)

Jag tyckte om Det enda rätta, men önskade att Helmi skulle fått ta mer plats. I Susanne Bolls andra bok Hitta hem är det hon som är huvudperson, eller i alla fall en av dem. Helmi, som tyckte att hon gjorde det enda rätta då hon hemlighöll cancerdiagnoser för sina patienter, som dragit från Sverige och nu söker sig tillbaka igen. Visserligen är hon rädd för att polisen ska hitta henne, men hon har bestämt sig för att hitta sin dotter, som hon lämnade med hennes pappa och inte haft någon kontakt med sedan dess.

Helmi är en annorlunda huvudperson. Det är mycket hos henne som jag inte tycker om, men samtidigt är hon svår att tycka illa om. Hon är cool, målmedveten och hon tar det hon vill ha. Det är hennes styrka och hennes svaghet.

Helmis plan är att hitta sin gamle kärlek och flickans pappa, men det har gått 30 år och hon finner honom inte. Istället söker hon upp hans syster Yvonne, en nu medelålders och gravt alkoholiserad kvinna, som har en del information.

Vänskapen mellan Helmi och Yvonne hör till de delar av boken jag tycker mest om. Yvonne är riktigt misslyckad, men Boll skildrar henne med respekt och låter det finnas en gnutta självrespekt under ytan som lyckas komma fram.

Vi får också återse Dina som var förälskad och mer eller mindre besatt av Maria i Det enda rätta. Tyvärr får vi inte träffa de andra personerna från boken och det kan jag tycka är lite synd. Dina tillhörde dock mina favoriter och jag är glad att få fortsätta följa henne. Vardagen för Dina kretsar kring rehabilitering och hon har en lång väg kvar innan hon kan klara sig själv. Det är tungt och hårt, men blir aldrig helt nattsvart.

Hitta hem är en bra bok, mer sammanhållen än de tidigare böcker jag läst av Susanne Boll, men med ett lika stort driv. Just drivet och tempot är Bolls styrka och jag tycker att hon utvecklats ännu lite som skribent. Jag tycket absolut att du ska läsa Hitta hem, men läst Det enda rätta först. Visserligen funkar Hitta hem troligen även som fristående roman, men det är synd att inte få bakgrunden.

Läs också:

Några skådisfavoriter

Tredje frågan i tv-serieutmaningen lyder så här:

Nämn en skådespelare som skulle kunna få dig att vilja titta på en tv-serie?

Och den tål att kluras på ska jag säga. En av anledningarna till att jag började titta på Grey’s Anatomy var utan tvekan Patrick Demsey och jag har följt Peter Krause från fantastiska Six feet under, via mediokra Dirty sexy money till superserien Parenthood.

Om en skådespelare från en favoritserie dyker upp i någon annan serie blir det lätt så att jag tittar, men det är inte alltid jag fastnar. Det spelar inte heller någon roll att jag tycker att Andrew Lincoln, jag kommer ändå inte att titta på The Walking Dead.

Några skådespelare jag gärna ser i framtida serier är Jennifer Aniston, min favorit i Vänner, Sandra Oh, som just lämnat Grey’s Anatomy, Chyler Leigh, som är en annan favorit från samma serie och definitivt Dan Stevens från Downton Abbey.

En funkar inte på mig som ni märker och om jag funderat lite till, skulle jag säkert kommit på ännu fler …

 

Läs också:

En styck glad mamma

Grabbarna O kommer hem efter några dagars segeltur med farmor och farfar. Lillebror O börjar berätta om boken han läser, som är fantastiskt rolig.

”Jag måste läsa högt mamma, får jag det? Det är en så rolig bok!”

OM han får!

Och boken? Berättelsen om Matt Surrington av Andy Stanton.

Om jag googlat efter fler böcker av författaren? Självklart!

S_Ber__ttelsen_om__4df38a87ac9db

Läs också:

Med språket i fokus

207184_1860381856.jpg_510

En av mina favoritgenrer är prosalyrik, dvs böcker som består av ett stort antal dikter som bildar en helhet. Nu har jag läst Shark girl av Kelly Bingham, som trots det fruktansvärda omslaget är en riktig höjdare.

Det är den 21 juni, en härlig sommardag i Kalifornien, som för alltid ska stanna i 15-åriga Janes minne. Hon är på stranden tillsammans med sin mamma och brorsan Michael. Hon har bråttom ner i vattnet, men väl i anfaller en haj henne. Michael lyckas få henne ur vattnet, men hennes högra arm är förlorad. I tio dagar ligger hon i koma och när hon sedan vaknar upp plågas hon av fantomsmärtor, men också av insikten att hon aldrig mer kommer att kunna använda sin högerarm. Innan olyckan vann hon en rad teckningstävlingar. Hur ska hon kunna måla nu?

Någon filmar attacken och snart blir Jane ”shark girl” med hela det amerikanska folket. Något hon knappast uppskattar. Det kommer brev från människor som säger att de älskar henne, något som gör Jane mer förbannad än glad, men också från människor som också varit med om svåra saker. På sjukhuset träffar hon Justin, en liten kille som förlorat sitt ben och han blir en av de få människor hon kan vara naturlig med.

En sommarmånad ligger Jane på sjukhuset och när hon kommer hem närmar sig skolstarten med stormsteg. Hon mår minst sagt dåligt över att vandra in i skolan utan armen och vet att alla kommer att anstränga sig för att inte glo och sedan behandla henne märkligt. Mycket av hennes farhågor blir verklighet, men det händer också saker som överraskar henne.

Shark girl är Kelly Binghams debut och det är verkligen en fantastisk sådan. Till större del består boken av dikter, men också av brev, telefonsamtal och tidningsnotiser får hjälpa till att berätta Janes historia. Jag absolut älskar flytet i språket och hur Bingham lyckas samla tillräckligt med viktiga detaljer för att bilda en helhet. Janes ångest, hennes funderingar, identitetskrisen och de små stunderna av lycka skildras på ett riktigt fint sätt. Jag tycker också om skildringen av mamman och hur hon verkligen försöker stötta sin dotter, men inte riktigt vet hur. Just det perspektivet gör Shark girl till en bok som definitivt passar inte bara för unga, utan också för deras föräldrar. Mammans ångest över att hon inte lyckats skydda sitt barn berör mig starkt.

Jag funderar på om jag ska läsa Shark girl högt för mina elever. Det skulle vara en bra högläsningsbok tror jag, en fin bok att lyssna till. Faktum är att jag läste boken högt för mig själv i huvudet, då det krävdes en röst för att känslan skulle komma fram ordentligt. Till min glädje upptäckte jag också att det kommit en andra bok om Jane som heter Formerly Shark girl och den vill jag helt klart läsa, gärna snart.

 

Inlägget publicerades ursprungligen på Litteraturmagazinet. Jag prövade faktiskt att läsa Shark Girl för mina sjuor i vår, men den var lite för svår. I dikter är varje ord så mycket mer viktigt och mycket står skrivet mellan raderna. Får testa med äldre elever istället.

Läs också:

Jorden runt på 62 dagar

bokgeografi

Jag tänker försöka bredda min läsning geografiskt under juli och augusti, då jag faktiskt har tid att läsa riktigt mycket. Jorden runt blir det kanske inte, men målet är att läsa böcker från tio länder som jag ännu inte läst något från i år.

Efter en titt i bokhyllan hittade jag följande tänkbara länder, mer eller mindre exotiska ska tilläggas:

 

Algeriet

Nigeria

Norge

Schweiz

Irland

Brasilien

Japan

Zimbabwe

Marocko

Israel

 

Men om jag känner mig själv rätt kan det mycket väl bli något helt annat.

Vad säger du, hänger du på?

 

Läs också:

Sugen på sommarläsning?

erbjudande_enligto

Jag läser massor på sommaren och gärna e-böcker för att slippa begränsa mig då resväskan ska packas. Nu har ni läsare chansen att få pröva E2GO gratis i en månad och läsa och lyssna så mycket ni bara kan. Klicka här, ange koden ENLIGTO, välj bland över 10 000 titlar och börja läsa. Ingen bindningstid. Det blir inte enklare än så.

 

Jag vill också passa på att tipsa om några bra böcker jag läst, som finns i utbudet:

Sophies historia och Livet efter dig av Jojo Moyes är riktigt gripande böcker. Varning för tårar utfärdas.

Kvinnan på övervåning av Claire Messud, som är en av de bästa böcker jag läst i år.

Fågelburen av Lisa Jewell, som är en gripande familjesaga.

Grejen med verb av Sara Lövestam, som är en vansinnigt rolig grammatikbok. (Ja, det går!)

Den osynlige mannen från Salem av Christoffer Carlsson, en av de bästa deckarna jag läst.

Kommer aldrig mer igen av Hans Koppel, en riktigt obehaglig historia.

 

Och så några jag själv är sugen på att läsa:

Svarthuset av Peter May, som jag tror är en bra deckare.

Stoner av John Williams, nyutgiven bok som är sommarens snackis.

Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson, för att så många läst och älskat.

 

Vad är du sugen på?

Läs också:

Som en mysig filt

OUTCAST DEAD HARDBACK COVER VISUAL

Att läsa om Ruth Galloway är som att krypa in under en mjuk och varm filt i favoritfåtöljen. Hemtrevligt och mysigt. Kanske ett konstigt sätt att beskriva en bok om ond bråd död, men faktum är att Elly Griffiths lyckas med just det, att kombinera det trevliga och det brutala. För mig är det den bästa sortens deckare. Jag läste igenom mina inlägg om Griffiths böcker och nästan varje gång skriver jag att just den här boken är bäst hittills. Jag gör det igen, för The Outcast Dead är helt klart bäst hittills. Balansen mellan vardagsliv och yrkesliv är bra och fallen, både de i nutid och de historiska, engagerar. Lite sörjer jag att Cathbad flyttat och inte finns med längre, men han dyker upp och det är jag riktigt glad över. Han är nämligen min favorit!

I The Outcast Dead bjuds Ruth in att vara med i den amerikanska tv-produktionen Women who kill. Ett populärvetenskapligt program, vars programledare Corinna Lewis helst vill göra sensations-tv, medan den nya producenten Dani Phil, Ruths chef, vill mer än gärna stå i centrum, men Dani vill ha Ruth till hjälp för att bevisa att Jemima Green, aka Mother Hook, en ökänd barnamördare, kan ha varit oskyldig. Den historiska biten är mer intressant än vanligt och jag dras med i historien om Jemima Green.

Och så nutiden där Liz Donaldsons son oväntat dör. Hon menar att det handlar om plötslig spädbarnsdöd, men Nelson misstänker henne direkt för mord. Det som talar mot henne är att även hennes två tidigare söner dött som spädbarn. Samuel var sex månader gammal när han dog, Isac hade just fyllt ett och nu är det David, åtta månader, som dött. En ofattbar tragedi oavsett om barnen dött en naturlig död eller mördats tänker jag. Det Griffiths är så bra på är att lyfta det svåra och svarta, utan att för den skull sänka läsaren totalt. Det är omöjligt att inte engagera sig och när fallen har paralleller till poliserna, som att Judy och även Ruth för den delen, har små barn, blir känslorna ännu mer trovärdiga. När barn börjar rövas bort är spänningen total. Kanske ingen bok att läsa för nyblivna föräldrar alltså …

Ruths och Nelsons förhållande är mer än märkligt. De umgås tillsammans med hans fru och Kate står visserligen i centrum, men utan att veta vem hennes pappa egentligen är. Visserligen kallar hon Nelson för pappa, men det kallar hon å andra sidan fler män. Ruth funderar en hel del på hur hon ska svara när Kate frågar om sin pappa. Ruth träffar dessutom en ny man i denna bok. Deras möte är helt klart såväl intensivt som våldsamt.

För första gången får vi också träffa någon ur Ruths familj ordentligt, då hennes bror Simon kommer och bor hos henne tillsammans med sina två barn. Simon funderar över sitt äktenskap och kusinerna lär Kate att sjunga ”Glory Glory Man United”, sådant måste gillas. Det är också trevligt att få se en ny sida av Ruth och kanske är det det faktum att hon hela tiden utvecklas gör att böckerna om henne hela tiden blir bättre. Bara hon kan sluta viktnoja så förbannat. Å andra sidan är det kanske inte en helt ovanlig sysselsättning för kvinnor, men det blir ändå tröttsamt.

Flrutom det är The Outcast Dead riktigt bra läsning. Har du ännu inte läst något av Elly Griffiths måste du verkligen göra det i sommar. Och läs för allt i världen böckerna i ordning och gärna på originalspråk.

Läs också:

Trevligt i brevlådan

Jag minns när Piratförlaget startade och Guillou och Marklund tänkte sig ett förlag för författaren, inte för alla andra. Att just dessa två var inblandade från starten gjorde att jag länge såg Piratförlaget endast som ett mediokert deckarförlag, något jag fått omvärdera. Fortfarande ligger fokus på underhållning, men mediokert är det knappast. Att de ger ut en bok som Grejen med verb visar också att det finns en bredd. Jag gillar också att förlaget fått en lillasyster, där kvaliteten definitivt är hög.

Nu fyller Piratförlaget 15 år och då landade ett trevligt paket i lådan, med en pocketbok som jag faktiskt fingrade på så sent som igår.

Tack för det och grattis på födelsedagen Piratförlaget.

bild(38)bild(37)

Läs också:

« Older Entries