Monthly Archives: maj 2014

En söndagssmakbit av New York

29678130_O_1

Jag läser ungdomsböcker i maj och håller just nu på med den femte, en bok av favoritförfattaren David Levithan, som jag tänkt läsa länge. Veckans smakbit kommer från En bit av mig fattas, som utspelar sig från 11 september 2001 och en tid framåt. En av huvudpersonerna Jasper går med sin kompis Amanda för att lämna blod. Det blir dock inte riktigt som han tänkt sig. Jasper är nämligen homosexuell och hans blod duger inte.

 

Nu började jag bli riktigt förbannad. Det enda jag kunde göra för att hjälpa till var att ge blod, och nu fick jag inte ens göra det på grund av den här sjuka idiotanledningen.

”Så du menar alltså att om min vän Amanda här hade haft oskyddat sex med hundratals killar, och jag hade haft skyddat sex med två killar så skulle hon fortfarande få ge blod och inte jag?”

Nu var det helt uppenbart att folk tjuvlyssnade på oss. Skitsamma, tänkte jag.

”Tyvärr är lagen sån Vi håller inte med om att det är rättvist, men vi får ändå inte låta dig ge blod.”

Sån är lagen. Självklart är lagen sån! Vem skulle vilja ge en döende person bögblod.
Spela roll om det är testat för HIV och aids och allt annat — vem vet vad som skulle hända om en person fick bögblod i sig? Bättre att vara utan blod, va, än att få det från en bög?
Vilken jättebra lag. Det måste vara Amerikas bästa lag nånsin. Jag är så jävla glad att jag lever i det här landet!”

 

 

Idén ”en smakebit på søndag” kommer från bloggen Flukten fra virkeligheten.

Läs också:

En av dom andra

yarden

Att hamna på samhällets botten är enligt Kristian Lundberg alldeles för lätt. Tyvärr tror jag att han har rätt. I Yarden skriver han om sin tid i Malmös hamn, där han arbetar med dem som inte räknas. De som har tillfälliga anställning och är näst intill livegna. De som har räkningar att betala, men som knappt får pengar nog att leva på trots hårt arbete. De flesta har ett namn som antyder att de inte är riktiga svenskar. De tillhör ”dom andra”, de som Sverigedemokraterna och deras anhängare säger tar våra jobb. I bakhuvudet rör sig Jakten på svenskheten av Quaisar Mahmood och jag skäms.

Kristian Lundberg skyller inte på någon annan. Han hamnar på Yarden för att han behöver, men självföraktet gör att han tar allt ansvar själv. Som författare förstår jag dock att han känner behöver av att dokumentera sitt liv just där och då och ta läsaren med till ett Sverige i alla fall jag önskar inte fanns. Inte för att jag reagerar på jobbet Lundberg och hans kollegor gör, utan för beskrivningen av hur de utnyttjas av arbetsgivaren. Jag mår dåligt av osäkerheten och utbytbarheten. De ska vara tacksamma för att de har ett jobb och vara väldigt medvetna om att de inte räknas, utan kan ersättas när som helst.

Lundberg har länge tillhört gruppen ”författare jag inte läst, men nog skulle gilla”och nu är han helt enkelt en författare jag gillar. Hans språk är fantastiskt och jag imponeras av att han lyckas få med en så komplex historia på de få sidor Yarden innehåller. Vi tas med på en resa genom hans liv, från Yarden till hans barndom och tillbaka. Det handlar om klass och klassresor, men också om det faktum att vissa aldrig kommer att göra en sådan. En fascinerande resa fylld av ett sådant självförakt att jag blir riktigt oroad för författarens mående. Den som läser Yarden och även efteråt hävdar att Sverige inte är ett klassamhälle blir jag dock ännu mer oroad över.

Läs också: