Monthly Archives: maj 2014

Utmaning som startar imorgon

Egentligen tänkte jag ta det lugnt på bloggfronten, men det här låter som en kul utmaning. Kommer dock inte pressa mig själv att göra detta just i juni, men för andra kanske det kan vara ett kul tips?!

Kan alltså garantera att jag inte skriver på just precis rätt dag, inte heller att jag svarar på allt och definitivt inte att jag twittrar om inläggen. Blogginspiration är dock alltid välkommen. Så någon gång den närmaste tiden kanske jag bloggar om någon av dessa punkter.

Screenshot 2014-05-30 22.13.22

 

Läs också:

Sommartid

Jag går ner på sommartempo de närmaste veckorna och lovar inlägg, men inte varje dag. Jag lägger också Bokgeografi på is. Nu ligger mitt fokus på skolavslutningen, sedan blir det en tur till Frankrike och därefter hoppas jag ägna böcker bra mycket mer tid än datorn. Tänkte bara förvarna. Trevlig läsning önskar jag er alla!

DSCN4583

Läs också:

Vem är normal?

40constantreader_inb_low

Jag läser Linda Skugges 40 – constant reader och slås av hur mycket rädsla och ilska många av oss döljer inombords. Jag känner igen osäkerheten i tonåren, men inte den utsatthet som Skugge kände och känner. Mest är jag förvånad över hur den i mina ögon så starka kvinna inte alls känner sig sådan. Visst blir jag förbannad över att hennes tonår var kämpiga och att alla hakat upp sig på att hon en gångs skrivit att hon är (var?) Kristdemokrat, men mest blir jag jäkligt förbannad över hur hon som yrkeskvinna behandlas just nu. Att det finns en förväntan att hon ska jobba gratis, eller i alla fall inte ta så mycket betalt, för sina uppdrag. Det tar ju henne bara fem minuter att sprida reklam för någon eller något till sina kontakter.

Jag minns när jag läste krönikesamlingen Akta er killar här kommer gud och hon är jävligt förbannad och hur jag där och då förstod Skugges storhet. Visst hade jag läst hennes krönikor sporadiskt innan och visst hade jag koll på vem hon var, men aldrig tidigare hade hon talat till mig. Fortfarande tycker jag att Skugge är en bra förebild, trots att vi i mångt och mycket är väldigt olika.

I 40 – constant reader återkommer Skugge till sitt förslag på hur en svensk version av Konsten att vara kvinna hade kunnat se ut. Boken som det stora förlaget inte vill ha, för att tjejkompisarna inte kände igen sig. Skugge talar om att hon kanske inte är lika charmig som Moran. Hon dricker inte, har svårt att gå upp i vikt och drivs av en perfektionism som kanske är svår att identifiera sig med. Eller så är det precis en sådan bok som behövs. Skugge är orädd, men på samma gång livrädd och båda sidor visas tydligt i det hon skriver. Ibland blir hon bitter och det känns faktiskt befogat. Hon lider av att alla krönikor hon skrivit tycks slå tillbaka på henne närhelst det passar och önskar kanske mer än annat att blir älskad och respekterad för den hon verkligen är. Inte bara hatad och ifrågasatt för någon enstaka krönika som aldrig tycks försvinna.

Och så böckerna. Mitt läsande är ingenting mot Skugges. Kanske är det vad som imponerar mest på mig, boknörd som jag är. Hon läser verkligen hur mycket som helst och verkar kunna minst lika mycket. Tänk er en ganska så arg och väldigt rak Linda Skugge som programledare för ett litteraturprogram. Det vore något det.

 

Läs också:

Litterära miljöer som är mina

Johanna L på Bokhora skriver om sin svårighet att läsa böcker som utspelar sig i Storbritannien och jag vill minnas att hon även sågat det franska. Två av mina absoluta favoritmiljöer när det kommer till litteratur.

Jag läste ganska nyss Blood Harvest av S J Bolton och njöt av att läsa om den lite inskränka byn. Ett samhälle som är helt annat än sin amerikanska motsvarighet, som kanske bara Gilian Flynn och Elizabeth Hand kan mäta sig med. Söderns USA är för mig helt främmande, jag har svårt för de episka och storslagna som så ofta präglar amerikansk litteratur. I bokklubben bokbubblarna läste vi Gilead av Marilynne Robinson och det är en av de få bokklubbsböcker jag inte läst ut. Miljön den utspelar sig i gjorde ingenting för mig. Jag läser med glädje om New York eller någon av universitetsstäderna. Kan uppskatta miljöerna i böcker av Sarah Dessen eller Jenny Han, men annars undviker jag det mesta.

Ge mig istället Tana Frenchs ruffiga Dublin, Denise Minas Glasgow eller Peter james Brighton. Och London. Alltid London. Jag läser också mer än gärna om överklassen i början av förra seklet, den mijö där även Downton Abbey utspelar sig. Ge mig internatskolor, undertryckt homosexualitet, storslagna hus och tjänstefolk. Eller varför inte Nick Hornbys kluriga humor och ständiga musikreferenser, då känner jag mig hemma. Liksom i Roddy Doyles lite mustigare irländska humor.

Eller ta med mig till Paris. Låt mig skratta och gråta till de annorlunda människoöden som ofta skildras i fransk litteratur. Det babbliga och ofta långsamma som talar direkt till mitt hjärta. Jag tar också gärna en tur till de före detta franska kolonierna i norra Afrika, eller till Nigeria där motsättningar präglar vardagen. Jag absolut älskar nakenheten i Nina Bouraouis och Justine Lévys självbiografier, dras med i Anna Gavaldas innerliga skildringar av ensamhet, imponeras av Grégoire Delacourts sätt att skildra det svarta på ett roligt sätt. Det franska lynnet verkar passa mig, men författarna representerar definitivt inte den fjärdedel som gillar Front National. När kommer de franska böckerna som skildrar det Frankrike där ett sådant parti vinner mark? Eller för den delen ett Storbritannien som går samma väg, även om det skildras mer.

Vilka litterära miljöer föredrar du?

 

Läs också:

Bokgeografi Israel

frimärke2

Europa verkar ha glömt andra världskriget och de främlingsfientliga, rasistiska och, i vissa fall rent nazistiska partierna, gick framåt i EU-valet. Jag känner därför att det är dags för oss att bege oss till Israel.

1. Berätta om en bok eller flera böcker du läst som utspelar sig i Israel eller är skriven av en författare med anknytning dit.

Jag läste Exodus av Leon Uris när jag var ganska ung och lärde mig mycket om staten Israels bildande. Intressant är också Mila 18, som ger en annan sida av historien liksom Morgon i Jenin av Susan Abulhawa.

Efter attentatet av Yasmina Khadra är också en spännande bok om en man vars fru dör i en självmordsattack i Tel Aviv.

2. Berätta om en eller flera författare som på något sätt har anknytning till Israel. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.

Varför kom du inte före kriget och En mors tystnad av Lizzie Doron handlar om hennes uppväxt i Israel och i synnerhet om hennes föräldar. Meningen är att det ska komma en tredje, avslutande del.

Jag tycker också mycket om Amos Oz Hur man botar en fanatiker, en liten bok med stort innehåll och vill gärna läsa mer av honom.

3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Israel, som du inte läst, men är nyfiken på.

Jag har ännu inte läst något av Etgar Keret. Som vanligt skrämmer novellformen mig lite, men jag är tämligen säker på att det här är en läsvärd författare.

4. Om du vill kan du också berätta om andra kulturella inslag från Israel.

När det gäller Eurovision, så finns det ett israeliskt bidrag som sitter kvar.

 

Vad har du för israelisk kultur att bjuda på?

Läs också:

Snart dags för nummer 2

OmslagNr2www

Nu kommer snart andra numret av Fyrahundrafemtio, Sveriges nya litterära magasin. Det är bäst att kalla det så, då ViLäser på senaste framsidan hävdar att de är Sveriges enda riktiga bokmagasin. Kanske kan vi kalla Fyrahundrafemtio för Sveriges enda riktiga litterära magasin, men varför förhäva sig.

Även i nummer två tipsar jag om bra bokcirkelsböcker och precis som Nils Pennlert lovar kommer en överraskning om något riktigt kul på Götaplatsen att avslöjas. Kanske är Fyrahundrafemtio precis det som det litterära Göteborg behöver. Jag hoppas det, så att jag slipper vara avundsjuk på alla i Stockholm 361 dagar om året. När det gäller litterära event allså.

Måste också tillägga att jag även denna gång absolut älskar omslaget. Det mystiska, anti-glassiga är precis i min smak. Länge sedan jag läste något av Val McDermid dock. Det måste åtgärdas.

Läs också:

Lite sommarplaner

Hittade en enkät som snurrat runt, men troligen har sitt ursprung hos Bokhora. Ungefär vad jag orkar idag.

1. Vilka 5 böcker bara MÅSTE hinna läsas i sommar?

Vågar egentligen inte göra en sådan här lista, då böcker på listor så sällan blir lästa. Men jag vill gärna läsa de här damernas böcker.

1. Instructions for a heathwave, Maggie O´Farrell

2. Jakarandaträdets barn, Sahar Delijani

3. Sankmark, Jhumpa Lahiri

4. Steglitsan, Donna Tartt

5. Americanah, Chimamda Ngozi Adichie

 

2. Vilken bok är du egentligen inte så sugen på men känner att det är dags att ta tag i?

Alltså jag vill ju läsa Hilary Mantel egentligen. Så många priser gör att jag känner mig manad. Men Wolf Hall är 650 sidor historisk roman och det känns inte alls som min grej.

3. Var är bästa stället att läsa i sommar?

Utomhus i en solstol helt klart. Gärna på stranden i Spanien.

4. Handen på hjärtat, var tror du att du faktiskt kommer att läsa någonstans?

Tja, det beror ju på vädret, men jag hoppas att jag får rätt.

5. Vilken bok tror du kommer bli sommarens bästa?

Oj, svårt, har höga förhoppningar för mina fem utvalda. Gissar på Americanah dock.

6. Vilken bok borde ALLA läsa i sommar?

Stopptid av Juli Zeh är den bästa boken jag läst i år, den borde alla läsa. Eller Åren i Paris  av Paula McLain som är riktigt fin.

7. Strand eller hängmatta?

Strand definitivt, förutsatt att det finns skugga att tillgå.

8. Deckare eller roman?

Båda, men om jag måste välja vinner romanen.

9. Favoritgenre?

Samtidsromaner, gärna skrivna av kvinnor.

 

 

Läs också:

Jag är försiktigt optimistiskt

blood-harvest

Jag vet inte riktigt varför det tog tre försök innan jag tog mig igenom Blood Harvest, min första bok av S J Bolton. När jag nu läste den för tredje gången tyckte jag inte alls att inledningen var seg, inte heller hade jag svårt att hålla koll på de många personerna och alla försvunna ungar. Istället föll jag handlöst för kyrkoherden Harry och tyckte mycket om att följa hans något ovanliga kärlekshistoria, om man ens kan kalla det så. Evi är en arg psykolog med ett dåligt ben och kanske inte direkt den enklaste person att varken tycka om eller ha ett förhållande med. Jag kan dock inte låta bli att absolut älska henne.

Och så miljön, den engelska byn där kyrkan står i centrum och där traditioner och invanda mönster är starka. Lägg där till ett spöke och några döda spädbarn, som kanske blivit mördade, en galen mamma som hävdar att hennes dotter inte alls dött på det sätt som polisen trott, elaka mobbare och du får en spänningsroman helt i min smak.

Familjen Fletcher är också nya i byn och de har tre barn. Den lilla flickan Millie verkar ligga i farozonen, då någon lockar upp henne på en farlig plats i kyrkan varifrån flera barn ramlat handlöst. Hennes ena bror menar att någon försöker ta sig in i deras hus och talar om att han sett en liten spökflicka. Självklart är det ingen som tror honom.

Blood Harvest är en läskig och klaustrofobisk bok som gör mig lätt panikslagen på sina ställen. Jag kommer definitivt att läsa mer om Bolton, då jag tror att jag kan ha hittat en ny favoritförfattare. Jag är i alla fall försiktigt optimistiskt. Vad ska jag fortsätta med tycker ni?

Läs också:

En bok att dras med i

forfattaren_i_familjen

Édouard blir redan som barn sedd som författaren i familjen. En kort dikt ger honom stående ovationer och kanske är det där hans dröm om att skriva en bok väcks. Vi får följa honom som barn, möta hans två syskon, hans vackra mamma och hans deprimerade pappa. Édouard skickas till internatskola, genomlider skoltiden i en närmast total ensamhet och det blir mer och mer tydligt att han är en riktigt udda person.

Monique blir hans första flickvän, men knappast hans första kärlek. Kärlek är inte riktigt en del i deras mycket annorlunda förhållande. Faktum är att kärleken visserligen genomsyrar Författaren i familjen, men samtidigt i princip saknas helt. I alla fall saknas ärligheten och många är de som nöjer sig med det som råkar finnas till hands, istället för at faktiskt söka efter det rätta. I Édouards gäller det inte bara kärlek, utan också karrär.

Monique vill gärna vara tillsammans med en författare och hon uppmanar, i det närmaste tvingar, Édouard att skriva en bok. Det går sådär. Snart väljer han istället reklambranschen och trots att det är en nödlösning gör valet honom rik både på pengar och framgång. Édouard låter livet välja åt honom och det är ibland frustrerande att läsa om hans passiva inställning.

Författaren i familjen är en av de bästa böcker jag läst i år. Den är absurd och rolig, men har också en allvarlig underton som jag tycker mycket om. Väldigt fransk, väldigt intensiv och väldigt bra. Lite av en Amélie från Montmartre i bokform, komplett med udda personer och annorlunda livsval.

Jag måste också säga att jag absolut älskar Grégoire Delacourts språk och imponeras mycket av Sofia Strängbergs översättning. Delacourt leker med orden, använder dess ljud, vrider och vänder på dem och resultatet blir riktigt snyggt, men säkerligen också enormt svåröversatt.

Författaren i familjen är Grégoire Delacourts debut, men den andra av hans böcker som ges ut på svenska. Även Allt jag önskar mig är bra, men långt ifrån lika bra som Författaren i familjen.

Läs också:

Bra och osentimentalt om en mamma

29690637_O_1

Lilian kallas Lillan av alla, men hon gillar det inte. Hennes syskon har coola namn på T och det önskar hon att hon också hade. Det är Tintin som flyttat och går på konstskola och Tanja som är fjorton år och skitsur. Och så finns mamma, som inte riktigt går att lite på. Allt för ofta dricker hon allt för mycket och Lilian gör allt för att dölja det för omvärlden.

Självklart undrar läraren Victor över Lilians humör som går upp och ner och han undrar också över mamman som alltid tycks vara sjuk när det är dags för utvecklingssamtal. Troligtvis anar han och det är tydligt att han bryr sig, samtidigt beskrivs han lite sådär vagt som lärare i böcker brukar beskrivas. Är vi sådana i verkligheten? Kanske, men bättre att luska och försöka, än att inte se alls tänker jag.

Lilian gör allt för att dölja sin mammas drickande och är väldigt oroad över lucifirandet dit hon självklart hoppas att mamma kan komma, men inte i vilket tillstånd som helst. Det går liksom inte att lita på mamma, ibland bara försvinner hon in i ruset i flera dagar och då får Lilian och Tanja klara sig själva.

Det finaste i Imorgon är allt som vanligt är skildringen av syskonrelationen. Den äldre brodern Tintin tar med sig Lilian och Tanja till sin lilla lägenhet när allt är riktigt illa och hans flickvän finns med som stöd. Jag blir så glad över hans omtänksamhet och det är just syskonens kärlek och gemenskap som gör att det här inte blir nattsvart läsning, utan en ganska hoppfull sådan. Jag tror att Imorgon är allt som vanligt passar utmärkt i år 6 eller möjligen år 5. Så ung som nio år är jag tveksam till om läsaren ska vara. Möjlighet om hen behöver stöd i en situation som liknar Lilians, men kanske inte ens då.

Jag är imponerad av att Lina Stoltz vågar skildra ett så här tungt och svart ämne på ett så varmt och osentimentalt sätt. Det som stannar kvar i mig efter läsningen är visserligen en liten klump i magen, men också en glädje över att Lilian inte behöver vara ensam. Så är det tyvärr inte för alla i hennes situation.

Läs också:

« Older Entries