Att återvända

George_Elizabeth_10

foto: Magnus Liam Karlsson

Faktum är att Elizabeth George var en av de första deckarförfattare jag stiftade bekantskap med. Visst hade jag läst någon bok av Agatha Cristie, men deckare var inte riktigt min grej. Så mötte jag Thomas Lynley eller kanske framför allt Deborah och kärlek uppstod.

En sommar, jag tror det var 1997 eller möjligen 1998, läste jag de nio första böckerna i serien om Lynley och hans buttra kollega Barbara Havers. Helt plötsligt verkade det faktiskt som om deckare var min grej och jag fortsatte med Minette Walters, vars Iskällaren och Skulptrisen kommit ut på svenska. Och på den vägen är det.

De senaste åren har jag nästan gjort slut med Elizabeth George. Det började med att böckerna blev tjockare, men inte på ett bra sätt. Det kliade i fingrarna på mig, jag ville stryka hur många sidor som helst, men det var uppenbart att George redaktör inte tyckte detsamma. Så kom då den hemska boken där Lynley drabbas av katastrofen med stort K. Innan döden kom, boken som förklarar varför det blev som det blev, läste jag aldrig.

Jag bestämde mig dock för att ge George en ny chans och med Stråk av rött blev jag nästan lite nyförälskad. En Elizaberh George i toppform är en grym deckarförfattare. Äntligen var hon tillbaka.

Trodde jag.

Istället fick jag ännu en seg tegelsten, som hade mått bra av att förkortas rejält. Denna dödens kropp verkade bli mitt sista möte med Lynley och Havers.

Men så igår började jag sakna dem och utan att jag egentligen fattade hur, landade En lögn att lita på i min padda. Kanske blir det en dejt med mina gamla favoriter på påsklovet.

 

Läs också:

9 comments