Johanna L på Bokhora ondgör sig över fransk litteratur, som hon inte alls tilltalas av. Rent objektivt kan jag förstå vad hon menar, men det hon avskyr älskar jag.

Jag började bokgeografi 2.0 på Litteraturmagazinet precis innan jag flyttade tillbaka hit. Att Frankrike belv första landet ut är ganska så naturligt, då franska böcker och filmer är kanske det bästa jag vet.

Nu var jag tvungen att fundera på Bokhoras fredagsfråga som lyder ”Vilka språkliga kynnen passar dig?” och försöka sätta ord på vad det är som tilltalar mig så med det franska.

Ta franska filmer till exempel, ofta med lite handling och mycket prat. Långa samtal, inte sällan hetsiga, om viktiga saker i livet. Det lilla blir stort. Orden viktigare än handlingen.

På samma sätt är det de små nyanserna som gör de franska böcker jag älskar så bra. Många ord, många tankar, inte sällan ett väldigt långsamt tempo och ett vackert, slingrande, härligt språk. Det är i babblet det händer, i orden, inte i några dramatiska eller speciellt stora händelser. För mig finns det inget blekt med det, snarare en sobert värld målad i svaga, men utsökta, färger.

Brittisk litteratur påminner ibland om det franska, men är ofta lite brutalare, lite yvigare och inte sällan lite lustigare. Jag gillar det brittiska också. Många gånger känner jag mig hemma både i det svarta och skitiga, som i det mer humoristiska. Det irländska ännu mörkare och ännu roligare funkar också utmärkt.

Och så finns det kynnen som inte passar mig på samma sätt. Jag har svårt för den magiska realismen som är så populär i Sydamerika. Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez var definitivt ingenting för mig och jag känner mig sällan lockad av titlar från Sydamerika. Om man nu kan klumpa ihop en hel världel, vilket egentligen är såväl okunnigt som nonchalant. Än så länge har jag inte lyckats hitta något bättre än en okej bok av Isabelle Allende, men Brasilien måste bli ett litteraturland jag försöker upptäcka i år. Konstigt nog funkar Murakamis version av magisk realism bra. Fråga mig inte varför.

Jag har lärt mig att all tyskspråkig litteratur inte är jobbiga skrönor, men fortfarande drar jag mig för att läsa tyskt. För mig har det varit väldigt nyttigt att försöka bredda min läsning rent geografiskt, för att i alla fall i viss mån läsa utanför min bekvämlighetszon.

Vilka länder läser du helst från och vilka undviker du?