Monthly Archives: februari 2014

Mina reafynd

Jag skulle inte köpa något på rean, men det gjorde jag ändå. Mest glad är jag över den illustrerade utgåvan av Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusma, som var betydligt billigare än i fullpris. Den ser jag fram emot att läsa.

Dessutom hittade jag billiga, engelska pocket av flera favoritförfattare som Tony Parsons och Roddy Doyle. Dessutom köpte jag ett par böcker av Andrea Levy, en författare jag gärna upptäcker mer av.

Egentligen behöver jag verkligen inte fler böcker, men jag är glad åt mina fynd ändå.

Vad har du fyndat?

Läs också:

Vem var Joss Moody?

bild(25)

På årets näst sista dag läste jag ut en av de vackraste böcker jag läst under hela 2013. Den bubblar strax utanför årets topplista och är skriven av en författare jag gärna återvänder till.

Trumpet är skriven av Jackie Kay, skotsk poet och författare som jag förut inte stiftat bekantskap med. Hennes bok handlar om en annorlunda och mycket stark kärlek mellan jazztrumpetaren Joss Moody och hans hustru Millie. Hur annorlunda och hur stark den är förstår vi och andra inte förrän Joss dör. Då avslöjas nämligen att Joss är en kvinna som levt som man under större delen av livet. Ingen vet om det förutom hans fru. Inte ens deras adopterade son Colman, som av en slump får reda på faderns stora hemlighet då han besöker begravningsbyrån.

I Trumpet får vi i små fragment veta sanningen. Colman kontaktas av en journalist som vill spökskriva hans historia om den berömde fadern som visade sig vara någon helt annan. Personer som stått Joss nära får säga sitt och de reagerar väldigt olika. Millie funderar till exempel kring om andra kommer att se henne som lesbisk när hon i själva verket i hela sitt liv älskat en man som råkade ha en kvinnas kropp.

Jackie Kay var själv adopterad och tänkte självklart en hel del på sina biologiska föräldrar. Fadern blev i hennes inre en blandning mellan Sidney Poitier och Nelson Mandela, men visade sig sedan vara en liten man med en fanatisk syn på religion. Colman genomgår självklart en kris då hans inser att han inte känt fadern, men vi anar också att han ofta känt sig utanför i familjen. Föräldrarnas kärlek var stark, men den lämnade lite plats till honom. Kanske var det hemligheten som gjorde det. Colmans ilska och frustration, men också hans kärlek, genomsyrar boken.

Det var en slump att jag läste Trumpet och jag är glad att jag gjorde det. Det är en fantastisk bok med kärlek och identitet som teman. En stillsamt berättad historia som rymmer starka känslor.

 

Inlägget publicerades ursprungligen på Litteraturmagazinet

Läs också:

I mars blir det läsmaraton

Bokmoster står värd för Läsmaraton 2014, som innebär att det ska läsas tio böcker under en månad. En pigg och glad Linda fixar det lätt, men nu var det grymt längesedan jag läste tio böcker under en månad, vilket gör att det känns passande att hänga på utmaningen.

Men start på lördag då. Heja, heja!

Läs också:

100 sidor Pappersstäder

9789163877360

Nu har vi, Linda och Helena, kommit 100 sidor in i Pappersstäder och det är dags att diskutera. Vi börjar från allra första början:

 

Helena: Jag brukar oerhört sällan läsa prologer (för att inte tala om förord men det är ju en helt annan historia) för att de sjukt ofta avslöjar lite för mycket av berättelsen i förväg alternativt säger absolut noll och intet. I Pappersstäder tycker jag att prologen är en finfin inledning i berättelsen och karaktärerna, och mystiken. En egen liten historia till skillnad mot exempelvis Eleanor & Park där jag i och för sig tycker att prologen väcker nyfikenheten och förebådar det som ska komma på ett snyggt sätt men samtidigt hade historien funkar precis lika bra utan. I Pappersstäder hade den nog inte det…

Hur ser ditt förhållande till prologer ut och vad tyckte du om  prologen i Pappersstäder?

Linda: Jag brukar ofta gilla prologer, men sällan förord. Just den här prologen gillade jag verkligen då den ger oss en bakgrund som, oavsett om den blir viktig senare, förklarar Quentins och Margos speciella förhållande. Den gör också att jag fastnar direkt i boken faktiskt och detta trots att läsningen går sjukt trögt just nu. Det är ett bra betyg.

Och sedan börjar historien. Inledningsvis känns det som en ganska vanlig ungdomsroman om en ganska vanlig (och tyvärr vanligt obehaglig) skola som befolkas av en del rötägg. Jag gillar dock beskrivningen av Q och de andra musiknördarna som bara hänger en bra stund innan skolan egentligen börjar.

Vad tycker du om personerna?

Helena: Jag tycker också att det är lite väl mycket av det vanliga upplägget med underdogs och rötägg men jag älskar hur personerna blir levande så snart de blir beskrivna. Q är ju den som vi lärt känna bäst än så länge så jag gillar honom bäst men jag har en känsla av att jag kommer få andra favoriter längre fram. Det jag tycker allra bäst om är jargongen mellan Q och hans kompisar, lite så som jag verkligen gillade hur de talade med varandra i The fault in our stars och Looking for Alaska.

Linda: Själv gillar jag också Q bäst, men irriterar mig lite på att han verkar vara så osjälvständig. Det blir mer och mer tydligt under de första 100 sidorna. Margo bestämmer ju allt under deras helt hysteriska natt. Vad har hon egentligen för hållhake på Q, förutom att han är totalt förälskad i henne? Jag skulle vilja veta lite mer om vad som hänt mellan prologen och nutiden.

Helena: Så kände jag också. Jag förstår att Q är väldigt kär i henne, men varför? Förhoppningsvis kan vi få lite mer om deras förhållande mellan då och nu i nästa del av boken. Margo är ju också en väldigt enigmatisk person som vi får träffa mitt i ett väldigt dramatiskt skede, vi märker att hon är väldigt passionerad (och sjukt uppfinningsrik när det kommer till att hämnas) men jag hoppas och räknar med att vi får veta mer om henne snart. Hon fascinerar mig eftersom hon verkar befinna sig så mitt emellan välplanerad och totalt impulsiv (hon är än så länge mycket lik den hemlighetsfulla Alaska i Looking for Alaska)

Hur känner du för Margo?

Linda: Hon är rätt cool ändå måste jag säga, trots att hon också verkar rätt labil. Att tänka ut allt som sker under hämndnatten är imponerande och att sedan faktiskt genomföra det är nästan lite skrämmande. Men hon är en gåta samtidigt och vi vet ganska lite om henne. Jag hoppas att vi får veta mer, men tyvärr läste jag baksidestexten, något jag sällan gör och hjälp vilken spoiler som finns där. Hur kan man avslöja så mycket som man gör i detta fall? Vi får ju veta saker som faktiskt händer efter den första tredjedelen av boken. Inte okej.

Hur är din relation  till baksidestexter?

Helena: Mycket komplicerad. En bra baksidestext kan vara avgörande för att jag läser en bok och en dålig kan få mig att låta bli. Det är lite som en filmtrailer, känner jag att jag vet vad som händer i filmen efter att ha sett den så struntar jag i att se filmen. Jag tycker inte att baksidestexten på min engelskspråkiga upplaga avslöjar särskilt mycket och ingenting utöver de första hundra sidorna så jag gissar på att den svenska utgåvan har en annan baksidestext. Mycket tråkigt med spoilers på själva boken hur som helst, inte alls ok.

Linda: Dumt, dumt, dumt, men bra att den engelska inte spoilar lika mycket. Jag är på väg att överge den svenska versionen för den engelska som jag hittade i min Kindle-app (fråga inte) inte för att jag inte gillar den svenska översättningen, för det gör jag, men för att jag nästan helt gått över till e-böcker.

 

Har du läst de första 100 sidorna (eller hela boken kanske)? Vad tyckte du – om Q, Margo, prologen och baksidestexten? Har du något annat du tycker att vi borde prata om i bokens inledning? Diskussionen fortsätter i kommentarerna! Och om ett par veckor, den 12e mars, kommer en ny rapport, från sidan  200.

Det här inlägget publiceras också på Fiktiviteter.

Läs också:

Många bäckar små …

Jag skulle inte köpa något på Bokrean. Bara Expeditionen till mig och två delar av Beast Quest till grabbarna O. (tror jag lämnar över läsningen av dem till min käre make) Sedan råkade jag få veta att det fanns billiga och bra engelska pocketböcker som lockade, till exempel The long song och Catching the sun. De fick sällskap av några böcker till bland annat En bit av mig fattasOch några fler. Fyra paket dök upp idag. Mycket märkligt.

Klickklicketiklick …

Läs också:

Bokgeografi Kanada

frimärke2

Kanada vann hockeyguld i OS och det har varit en massa rabalder kring matchen, inte främst på grund av den svenska förlusten, utan gällande ett dopingprov som inte visade vad det borde. Kanske kan litteratur och annan kultur lugna ner våra sinnen lite.

1. Berätta om en bok eller flera böcker du läst som utspelar sig i Kanada eller är skriven av en författare med anknytning dit.

Jag har alltid velat resa till Prince Edward Island, eller inte riktigt alltid, men sedan jag läste om Anne Shirley första gången då jag var sisådär sju-åtta år. Jag hade de två första böckerna, ett arv från mamma, som i sin tur ärvt dem från sin faster Bertha. Jag läste dem om och om igen och sedan sprang jag till biblioteket och lånade de andra delarna. Någon gång frågade bibliotekarien mig om jag visste att jag läst böckerna flera gånger redan och jag förstod ärligt talat inte frågan. Bra böcker var till för att läsas om tyckte jag då. Det var innan jag plöjde SvB:s kataloger och stressade upp mig över det faktum att jag aldrig kommer hinna läsa de böcker jag vill läsa.

Anne slog Gilbert rejält i huvudet och de blev bittra fiender. Jag inspirerades och drog en sko i huvudet på den som kallade mig glasögonorm. Det hände aldrig igen. Att jag blev lärare kan jag inte beskylla just Anne för, men kärleken till det skrivna ordet fick jag faktiskt till stor del genom L M Montgomerys andra skapelse Emily. Emilys ord ”glimten” som beskrivning av det tillfälle då man plötsligt känner sig fullständigt tillfreds och lycklig bär jag också med mig. Dags för den att dyka upp igen efter den mörka vintern.

Jag har läst böckerna om Anne och Emily vansinnigt många gånger och de har helt klart format mig.

2. Berätta om en eller flera författare som på något sätt har anknytning till Kanada. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.

En nobelpristagare och en kandidat blir omskrivna denna vecka. Alice Munro tilldelades priset i höstas och hon var verkligen väl värd det. Det är väl förvisso alla som får det kan tyckas, men mitt hjärta klappar lite extra för denna dam som är så bra på att lyfta fram det lilla i tillvaron. Hon ger en röst till de bortglömda och hon gör det på ett synnerligen vackert sätt. Hittills har jag läst två böcker av henne, Kärlek, vänskap, hat och Brinnande livet.

Och så Margaret Atwood som var snabb att gratulera Munro, trots att kvoten för kanadensiska kvinnor nu kanske är fylld för ett bra tag framöver. Nu menar ju Englund att det inte finns någon kvot, utan att kön och nationalitet är underordnat kvalitet, men det tror jag så mycket jag vill på. Hursomhelst är Atwood en bra författare som jag gärna vill läsa mer om. Hittills har jag läst Den blinde mördaren och Kattöga.

 

3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Kanada, som du inte läst, men är nyfiken på.

Och så det jag inte läst. Det finns självklart många. Jag väljer att lyfta fram författaren Malcolm Gladwell, som jag finner fascinerande. Hans senaste bok heter David och Goliat, men jag är egentligen mest sugen på Vad hunden såg och andra äventyr.

 

4. Om du vill kan du också berätta om andra kulturella inslag från Kanada.

Det går inte att gå förbi Leonard Cohen, mannen min äldste son är döpt efter. Egentligen är väl Cohen ingen hysteriskt stor idol, men jag gillar musiken, rösten och hans poesi. Jag minns att jag blev helt förälskad i honom då Stina Dabrowski intervjuade honom i det buddhistiska kloster där han bodde under en period.

En annan kanadensisk musiker jag gillar är Alanis Morissette, trots att ingen av hennes senare skivor slår debuten Jagged little pill från 1994. Helt säkert ska jag dock inte uttala mig, då jag tappat bort henne på vägen och mycket väl kan ha missat några guldkorn.

 

Dela gärna med dig av tips på litteratur och annan kultur med anknytning till Kanada.

 

 

Läs också:

En trio deckare

mannen-utan-hjartaskuggpojkenstenhjartat

I slutet av förra året läste jag i rask takt tre deckare. De får ett gemensamt inlägg.

Jag tycker mycket om systrarna Grebe och Träffs böcker om psykologen Siri Bergman och när lässvackan var som djupast kändes det smart att läsa en bok i en redan påbörjad serie. Mannen utan hjärta är den fjärde, fristående boken om Siri och hon har fått ett nytt jobb inom polisen. Skönt, då det började bli väldigt märkligt att hon alltid hamnade mitt i utredningar.  Grebe och Träff har bytt förlag och kanske är det därför Mannen utan hjärta verkligen känns som en nystart.

I förra boken kunde Siri äntligen släppa sin döda man efter att ha rotat i hans död och med ett nytt jobb börjar hon om på många sätt. Jag gillar den nya Siri, men tycker att det är synd att hon lyckats trassla till sitt privatliv så mycket. Igen. Förvisso står det privata lite mer i bakgrunden är det brukar göra och det mesta koncentreras på fallet som utredningsgruppen försöker lösa.

En homosexuell man hittas brutalt mördad i sin lägenhet. Hans hjärta är uttaget och placerat i en skål. Senare skjuts en liten pojke och det visar sig att de båda mördats med samma vapen. Det är en spännande och välskriven intrig helt klart. Många pusselbitar och bra tempo.

Den andra deckaren blev Skuggpojken av Lucifer, aka Carl-Johan Vallgren. En bok som börjar med att en pojke rövas bort. Året är 1970 och vi förflyttas sedan till nutiden där vi får sedan lära känna en familj som inte är som andra. En ganska vanlig kriminalroman, som börjar bra men blir vansinnigt seg från mitten och framåt. Vi får tidigt veta nästan allt och upplösningen är rätt tråkig ärligt talat.

Vallgren använder också irriterande fraser som ”plötsligt kom hon att tänka på…” och mycket få sin lösning på lite väl slumpartade sätt. Ingen höjdare alltså, men jag gillade verkligen huvudpersonen Danny Katz och kan tänka mig att läsa fler böcker i serien av den anledningen.

Sedan läste jag slutligen Stenhjärtat av Katarina Wennstam och återsåg då en annan favorit, målsägarbiträde Shirin Sundin som utses att föra en sexmånaders bebis talan. Flickans föräldrar tar henne till akuten på Astrid Lindgrens barnsjukhus då hon slutat andas och snart misstänker läkarna shaken baby syndrom. En otroligt obehaglig bok som det gör nästan för ont att läsa. Mycket vikt läggs också på Sundins privatliv och även kommissarie Charlotta Lugn får stort utrymme. Kanske blir det lite väl mycket privatliv, men det är absolut en bra bok.

Nu är det svårt att rekommendera böcker mitt i en serie, men av de här tre böckerna tycker jag ändå att Mannen utan hjärta är klart bäst, följd av Stenhjärtat och slutligen Skuggpojken. Det märks att Vallgren är en ovan deckarförfattare. Han har inte riktigt hittat sin egen stil utan följer istället en ganska vanlig standardmall, förutom att han verkar ha glömt den spännande avslutningen.

 

Inlägget publicerades ursprungligen på Litteraturmagazinet

Läs också:

En bok? Skojar du?

Maken till omöjlig fråga ges i veckans bokbloggsjerka, men jag gör ett försök.

Om du bara fick läsa en bok för resten av ditt liv, vilken skulle det vara?

Det skulle kunna vara bilden av helvetet för boknördar, endast en bok i resten av livet. Genast börjar jag fundera hur jag gör det här valet taktiskt riktigt och kommer osökt att tänka på The Norton Anthology of English Literature, som står i hyllan. Långt över tusen bibeltunna sidor som räcker länge. Jag har en amerikansk version också. Den innehåller mer modern litteratur och vore kanske ett bättre val. Det visade sig finnas en massa spännande antologier utgivna av Norton.

Men jag förstår ju att det egentligen är ett fuskval och om jag skulle vara tvungen att läsa en enda bok, ett verk och inte ett i flera delar (annars hade jag gjort som Carolina och valt på spaning efter den tid som flytt, eller förresten det hade jag nog inte gjort i vilket fall då första delen Swann’s värld var sanslöst tråkig. Jag hade snarare valt Per Anders Fogelströms Stad-serie, för den hade jag troligen kunnat läsa resten av livet utan att lida det minsta). En bok alltså, en jäkla bok.

Det hade ju varit smart att välja en oläst bok, men det verkar lite riskfyllt att köpa grisen i säcken just denna gång. Tänk att vara fast med en kass bok resten av livet. Annars hade James Joyce Ulysseus legat nära till hands. En lämplig ung man av Vikram Seth är den tjockaste bok jag äger och jag minns den som bra. Får jag inte välja en maffig antologi eller en serie böcker blir den alltså mitt val.

Läs också:

Är det ett mirakel?

mirakelverkstaden

Mirakelverkstaden av Valérie Tong Cuong handlar om tre misslyckade figurer som träffas på Verkstaden, där Jean hjälper de som hamnat fel att hitta en bättre plats i tillvaron. Mariette, läraren som tappat allt och slutligen gått över gränsen är kanske min favorit. Jag kan förstå hennes frustration över att ha ett jobb som inte respekteras, men att örfila en unge så att han flyger ner för en trappa är kanske inte så lyckat. Att hon flyr ifrån sin odräglige make och lika hemska söner är dessutom helt förståeligt. På Verkstaden träffar hon Monsiour Mike, före detta militär och på senare år uteliggare, som nu blivit Jeans säkerhetsansvarige och Millie, som efter en olycka påstår sig ha tappat minnet. Dessa tre turas om att berätta historien om sina liv på Verkstaden och de mirakel som vid första anblick skapas där.

Mirakelverkstaden beskrivs som feelgood och det är det på många sätt, men svart, fransk sådan, inte amerikanskt glättig. Mycket av innehållet ger bra känslor, men jag får också lite magknip. Visst får många hjälp, men till vilket pris? Det är knappast av ren välgörenhet som Jean agerar som han gör. Jag kommer att tänka på ett avsnitt ur Friends där de diskuterar huruvida det finns goda handlingar som är helt osjälviska och funderar mycket på detta under läsningen.

Jag tycker om Mirakelverkstaden, men jag tycker inte att det är en alltigenom trevlig läsupplevelse. Den fick mig dock att fundera över livsval och livsglädje. Det är ett bra betyg.

 

Läs också:

Bubblat om skumma tvillingar

9789100124113

Gårdagens (något decimerade) bokklubb bubblade om Själens osaliga längtan av Audrey Niffenegger. En bok där två tvillingpar finns bland huvudpersonerna, vilket gör att jag egentligen tycker mer om den engelska titeln Her fearful symmetry. Däremot tycker jag mer om omslaget till den svenska, inbundna utgåvan, som jag tycker speglar innehållet bättre.

Edie och Elspeth är tvillingsystrarna som inte setts på 21 år, faktiskt inte sedan Edies tvillingdöttrar var fyra månader. Nu är flickorna Valentina och Julia vuxna och när Elspeth dör i cancer testamenterar hon sina ägodelar till dem. Villkoret är att de reser till London och bor i hennes lägenhet i ett år och att deras föräldrar inte får sätta sin fot där. Märkligt kan tyckas och trots att vi ganska tidigt får veta att något hänt mellan Edie och Elspeth känns det lite överdrivet.

Elspeths lägenhet ligger i ett hus granne med Highgate Cemetary och det är kyrkogården som ger romanen mycket av dess mystik och stämning. Vilken fantastisk plats det verkar vara. I lägenheten under bor Robert, Elspeths särbo och meningen är att han ska ta hand om tvillingarna när de anländer. Han smyger dock mest runt och spionerar på dem de första veckorna istället för att ta kontakt. De är först då de dyker upp på en av de runtvandringar kring kyrkogården som han leder, som de möts på riktigt för första gången.

I lägenheten ovanför bor Martin, en korsordsmakare och översättare som lider av svåra tvångssyndrom. Hans fru sedan många år har lämnat honom och flyttat tillbaka till Amsterdam. Hon är beredd att ge honom en ny chans, men då måste han ta sig till henne. Då Martin inte ens vågar lämna lägenheten syns detta som en oöverstiglig handling.

Det är kanske om Martin och Marijke som jag tycker mest om att läsa. Scenen där de äter middag tillsammans via telefon, Marijke i Amsterdam och Martin i sitt kök, är rörande.

Julia får kontakt med Martin, medan Valentina träffar Robert. I det första fallet handlar det helt om vänskap, medan Robert och Valentina utvecklar något annat. Hela tiden iakttar Elspeth de som rör sig i lägenheten. Hon finns nämligen kvar, i alla fall hennes själ, och hon är inte beredd att lämna jordelivet ännu.

Just spökbiten har jag lite svårare att smälta. Inledningsvis är det fascinerande, men efter ett tag blir det lite för mycket. Jag fattade grejen kände jag och tröttnade lite mitt i boken. Sedan tyckte jag den tog sig igen och gillade ändå det jag läste.

Valentina och Julia är ett av de mest mystiska tvillingpar jag läst om. De är spegeltvillingar och Valentinas alla inre organ sitter på fel sida. Jag har googlat och hittat uttrycket, men då handlar det t.ex. om att en tvilling är högerhänt och den andra vänsterhänt. Den här sortens spegeltvillingar torde vara osannolika. Osannolikt är mycket i den här boken, men precis som i Tidsresenärens hustru går det utmärkt att tro på det mesta och kanske är det också en förutsättning för att kunna uppskatta boken alls. Det jag reagerade mest på var inte heller att Själens osaliga längtan innehåller övernaturliga drag, utan att vissa andra saker känns mindre trovärdiga. Ingenting jag vill gå in på just nu dock, för att undvika spoilers. Robert är kanske den karaktär som jag har svårast att förstå.

Det här är helt klart en bra bokcirkelsbok, då det finns mycket att prata om. Rekommenderas alltså för gemensam läsning.

Läs också:

« Older Entries