Monthly Archives: januari 2014

Möt Emanuel Kent

9789163877377

Om man döper en bok till Konsten att ha sjukt låga förväntningar, har man en garanterad läsare hos mig. Jag älskar nämligen långa titlar och den här gillar jag extra mycket. Oundvikligt är att många kommer att skämta om förväntningarna och jag kan inte låta bli att erkänna att jag hade sjukt höga förväntningar. En bok med en fyndig titel lovar ett fyndigt innehåll.

Konsten att ha sjukt låga förväntningar är Åsa Asptjärns debut och det är en riktigt charmig sådan. Vi får möta Emanuel Kent, en ganska misslyckad kille, som försöker överleva i en hård och ensam värld. Han går i nian och alla som gått i nian vet hur tufft det är. Den enda vän han har är Tore. Den kufiska Tore som alltid går omkring i gummistövlar och med en fiskehatt på huvudet. Tore som han ärligt talat skäms lite för.

När Tore är frånvarande under en period börjar Emanuel få kontakt med Bianchi, ny på skolan och supersnygg, cool, i Emanuels ögon perfekt. En mycket trevande kontakt ska sägas, men trots alla pinsamheter vågar han bjuda hem henne till sig, med nallegardinerna kvar, men mycket annat gömt under sängen.

Det är inte mycket som går rätt för Emanuel. Kanske är det tur att hans förväntningar på livet är så låga, för att ställer ofta till det för sig själv. Som när Bianchi och skolans drottning Ammis bjuder med honom på en fest. Han blir för full, grodorna hoppar okontrollerat ur hans mun och han lyckas bjuda in en massa värstingar utan att veta om det.

Det går inte att tycka illa om Emanuel Kent, men jag blir väldigt irriterad på honom ibland. I de desperata försöken att passa in gör han bort sig så gruvligt. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till En komikers uppväxt och Juhas svårighet att vara lojal med Jenny och Tomas. Hur han inte kan låta bli att snacka skit när han får chansen, i hopp om att få tillhöra de coola. Nu är Konsten att ha sjukt låga förväntningar inte alls lika svart och tragisk som Gardells bok, men det finns ändå likheter.

Jag gillar verkligen Asptjärns debut. Jag tycker om den humoristiska tonen, kasten mellan hopp och förtvivlan och inte minst alla underbara karaktärer. Jag tycker verkligen om hur Asptjärn låter sina karaktärer växa och att de alla, in i minsta lilla biroll, får en personlighet och ett djup. Emanuel tönten som inte riktigt vet hur han ska vara, till skillnad från Tore som är en tönt med självförtroende. Jag tycker om Bianchis självförtroende och faktiskt även Ammis lite undanglidande stil. Kanske tycker jag ändå bäst om Emanuels syster Vanja.

Jag hoppas att jag får fler svenskkurser nästa år, för då kommer jag definitivt att läsa Konsten att ha sjukt låga förväntningar med mina elever. Det här är nämligen en bok som lämpar sig väl att diskutera och dessutom en lättläst sådan med stort innehåll.

Följ Åsa Asptjärn på Debutantbloggen. Här berättar hon om vikten av karaktärens namn och titeln som inte blev.

Läs också:

En litterär rockstjärna

Jag och Bea från bokklubben Bokbubblarna var på plats nästan en timme i förväg, men vi var långt ifrån först och långt ifrån ensamma om att vilja se Chimamanda Ngozi Adichie på Folkets Hus i Göteborg. Lokalen var knökfull, alla fick inte sittplats och andra fick vända i dörren.

Och så kom hon, men håret trådat i en krona och med en pondus som är få förunnad. Moderatorn Jannike Åhlund var märkbart nervös, snubblade på orden och snurrade in sig i sina omtändliga formuleringar. I sin iver att inte trampa någon på tårna gjorde hon det ounvikligen gång på gång. Var kolonialismen skuld till allt elände i Afrika? Var Chimamanda Ngozi Adichie mest afrikan, nigerian, kvinna eller författare? Gång på gång ställde hon frågor som var omöjliga att förstå och ibland är frågorna visserligen begripliga, men snudd på plumpa. Tyvärr drog Åhlunds snurrighet ner betyget på upplevelsen, men hon kunde inte förstöra den fantastiska utstrålning och karisma som en av de coolaste författare jag vet besitter.

Att Adichie skulle bli författare visste hon tidigt, eller i alla fall önskade hon det. Som den duktiga student hon var hamnade hon på läkarutbildningen och hann läsa ett år på psykologutbildningen innan hon hoppade av. Föräldrarna var inte nöjda, men som tur var hade de redan fått en läkare i hennes äldre syster.

Drömmen om att skriva Biafras historia växte och Adichie började samla historier av sina släktingar, deras vänner och bekanta som varit med om kriget. Hon läste också allt hon kom åt om Biafra och berättelsen om Olanna och Kainene började ta form. Hon valde att göra sina huvudpersoner till tvillingar för att endast deras personlighet, inte deras ålder skulle ha påverkat deras val.

Samtalet kom att handla mycket om filmen Half of a yellow sun, som premiärvisades under festivalen tidigare denna söndag. Var det inte läskigt att släppa kontrollen till en filmregissör, undrade Åhlund och visst var det så erkänner Adichie. Det handlar om att någon ska ta ens bebis och göra om den. Hon lade sig dock inte i regissören Biye Bandeles jobb. Efter att ha grillat honom under en sju timmar lång bilfärd lämnade hon allt som rörde filmen till honom och hon är nöjd med resultatet. Filmen är till skillnad från boken kronologisk och fokus ligger på de två systrarna. Imorgon ska jag själv få se filmen och det ser jag verkligen fram emot.

Flera gånger under kvällen framgick hur kontroversiellt valet av Thandie Newton som Olanna verkligen är. Hon är inte nigeriansk, inte svart nog. Det handlar inte om att den som har mörkast skinn är mest afrikan, säger Adichie och påpekar att hennes bror är långt vitare än Newton är. En nigeriansk man i publiken ifrågasätter valet igen i slutet av samtalet och får frågan om han sett filmen. Om inte ska han vänta med att kritisera Newton, menar en mycket bestämd Adichie.

Lite bestämd är hon när samma man skakar på huvudet då hon säger att alla måste vara feminister. Adichie är övertygad feminist och för detta får hon rungande applåder från många, men inte alla. Det är ingen idé att kämpa för mänskliga rättigheter om man inte inser att kvinnor är underordnade männen i samhället, säger hon, män har ett val, men kvinnor har det inte. Hon ger exemel på hur redan pojkar och flickor behandlas olika och att systrarna förväntas passa upp sina bröder, oavsett om bröderna är äldre eller yngre. Det kan kanske vara bekvämt, men också ett fängelse för män, påpekar hon. Samtidigt är hon trött på frågor om kvinnors situation i Nigeria och den europeiska synen att vi minsann är så mycket mer utvecklade och jämställda. Riktigt så enkelt är det inte.

Inte heller är det så enkelt att Europas grymhet har ersatts av Europas godhet, trots att många europeer gärna vill lyfta fram det senare. Demokratin är fortfarande ny i Afrika och det är inte konstigt att det inte flyter smärtfritt, menar Adichie.

Det är fascinerande att lyssna till Chimamanda Ngozi Adichie och jag blir än en gång sugen på att ge mig på tegelstenen Americanah, en bok som för övrigt inte alls är självbiografiskt säger Adichie, utan huvudpersonen lever ett långt mer spännande liv. Vill du läsa mer om denna fantastiska författare kan du klicka dig vidare till inlägget jag skrev under Stockholm Literature i höstas, här.

 

 

Läs också:

Att vara i minoritet

Det är tidig lördagmorgon och jag vandrar i den göteborgska blåsten mot Stadsmuseet. Det är nio minusgrader, men känns mycket kallare. Utanför den ännu låsta dörren samlas en liten grupp människor. Vi ler lite mot varandra, pratar om hur kallt det är och att vi hoppas att vi snart får komma in. De flesta är män.

Vi ska se på film, en film baserad på en av de bästa böckerna jag läste förra året. En bok skriven av Abdellah Taïa, den förste öppet homosexuella arabiska författaren.

Jag är i minoritet i biosalongen och inser att det är ovanligt i kulturella sammanhang. Ofta består publiken av kvinnor, men nu är jag nästan ensam kvinna vilket troligen beror på att Frälsningsarmén handlar om en pojke, som sedan blir man. En pojke och man som älskar andra pojkar och män. Han är också i minoritet, en utsatthet som jag inte kan förstå, men ändå leva mig in i.

Frälsningsarmén är en vacker bok. Taïas språk är något av det mest utsäkta jag läst. Som film försvinner det vackra och den tysta filmen blir nästan obehaglig. Huvudpersonen Abdellah är utsatt och ensam på så många sätt. Inte bara för att han är homosexuell, utan för att han är pojke i en familj som nästa uteslutande består av kvinnor. En familj där det handlar om att välja sida och där han snart inte tillåts välja sin mamma längre, då han inte längre är en liten pojke.

Storebrodern Slimane är den som alla älskar. Han har liksom fadern ett eget rum, medan resten av familjen sover på varandra i ett annat. Rummet symboliserar hans status och Abdellah smyger ofta in där när rummet är tomt. Han känner sig närmare brodern då än när han fysiskt är i rummet.

De som inte läst Abdellah Taïas böcker får väldigt lite av historien i filmen. Ögonblicksbilderna i Frälsningsarmén blir ännu mer fragmentariska och jag anar att det är svårt att foga dem samman till en helhet. På samma gång berättas historien väldigt snabbt, men samtidigt oändligt långsamt. Få ord uttalas och den inre monologen finns där, men den kan vi inte höra. Det finns ingen musik i filmen, knappt några ljud alls och upplevelsen är annorlunda. Inte dålig, inte heller fantastisk, snarare fascinerande.

Historien om den europeiske mannen som Abdellah träffar och sedan följer till Genéve blir en mycket liten del av filmen. Kanske vill Taïa fokusera på familjen och det som gjort huvudpersonen till den han är. Den som alltid söker kärlek, men sällan får känna att han hör till.

Det är Taïa själv som regisserar och han måste självklart ha gjort film av sin bok på det sätt han anser vara bäst. Och visst är det en stark film på många sätt, några scener biter sig fast, men den gör inte boken rättvisa. Kanske för att de starka känslorna i boken inte riktigt kommer fram, eller för att det fula blir så otroligt tydligt och obehagligt. Jag stör mig också på att filmen inte följer boken, något som ofta är fallet. I det här fallet är boken helt klart bättre än filmen, men jag är ändå glad för att jag tog mig ut i kylan idag för att se den.

Nedan finns en intervju från Toronto Filmfestival, där Abdellah Taïa talar om sin film.

 

Läs också:

Läsning pågår

Jag har bloggpaus för att leta läslust och långsamt, långsamt kommer den krypande i takt med att alla måsten blir färre och färre.

Kanske smyger jag igång den här bloggen igen, men tills dess är det jag och böckerna. Har i alla fall pillat lite med designen så när jag är redo för nystart är bloggen det också.

file000148955903

Läs också: