Monthly Archives: september 2013

Intervjuserie

Ni glömmer väl inte att min blogg flyttat till Litteraturmagazinet? Just nu är det intervjutema som uppvärmning inför Bokmässan. Ses vi där?

Läs också:

En litterär resa

Följ med till Elfenbenskusten i dagens inlägg på Litteraturmagazinet.

Läs också:

Nobelprisspekulationer

Idag skriver jag om vilka jag gärna ser som årets Nobelpristagare i litteratur. Klicka här för att komma till Litteraturmagazinet.se

Läs också:

Hellberg för barn

Vill ni läsa nya texter av mig behöver ni klicka er vidare till Litteraturmagazinet. Idag skriver jag om Amanda Hellbergs nya barnbok.

Läs också:

Hejdå och hej

Ni vet att jag är en rastlös själ och det är därför jag flyttar min blogg. Igen. Namnet är detsamma, innehållet kommer ni säkert också känna igen, men platsen är en annan. Jag kommer också att få ett gäng kollegor och det ska bli kul. Jag behöver en nystart, då jag känner att jag dragit den här bloggen så måga varv att inspirationen börjar försvinna. Från och med nu hittar ni enligt O på Litteraturmagazinet. Jag hoppas verkligen att ni följer med dit och att ni fortsätter fylla kommentarsfältet med era klokheter!

Så det är inte hejdå, utan på återseende.

 

Läs också:

Snabbt, kvickt och lätt

9789150219968

Stjärnskott av Anna Lena Stålnacke handlar om Frida och Leon. Frida som spelar musik i ett band med kompisen Agnes och Leon som är Leopardernas frontfigur. Leoparderna som deltar i musiktävlingen Stjärnskott och går till final. Frida som släpper allt för att följa sin nya idol. Det händer inte så mycket egentligen, men Stålnacke snuddar vid kändisskapets baksida. Jag hade önskat att hon vågat vila mer i händelserna. Nu blir berättelsen om Frida och Leon väldigt fragmentarisk.

Stjärnskott är en enkel historia som berättas utan några som helst omvägar, förvisso med en stillsam humor som tillför en hel del, men tyvärr räcker det inte. Inledningsvis verkar Stålnacke ha en ambition att avslöja vad som har hänt efter att historien om Frida och Leon rullats upp, men det rinner lite ut i sanden.

En sak jag gillar skarpt är låtcitaten som inleder varje kapitel. Som tonåring älskade jag själv låttexter och skrev ofta av de finaste raderna i en speciell bok, som jag ofta bläddrade i. Frågan är dock om dagens ungdomar känner igen de artister som bidragit med citaten, men det kanske å andra sidan inte spelar någon roll.

Förlaget marknadsför boken för läsare över 13 år, men jag skulle snarare tro att det är tjejer i år 4 eller fem, möjligen sex som kommer att gilla den här boken. För äldre läsare tror jag att historien blir för endimensionell, men kanske kan den passa för läsovana. Jag kommer att skicka boken vidare till någon av mina elever i sexan eller sjuan. Jag tror att de uppskattar den mer än jag och det är ju till dem den vänder sig.

 

 

Läs också:

Det här med målgrupp

Igår pratade bokklubben Bokbubblarna om den grafiska bearbetningen av Svindlande höjder. Samtalet kom att handla mycket om målgrupp och om vilka denna version av klassiker egentligen vänder sig. Anna hade reagerat starkt på ”starletkänslan” i illustrationerna, något som jag faktiskt inte reagerat på. Jag gillade det mörka, men visst var det så att illustrationerna efter mer studerande var rätt stereotypa och kanske lite överromantiska. Skulle yngre läsare reagera över det?

För oss som inte läst Svindlande höjder ”på riktigt” bar det svårt att hänga med i svängarna. Det faktum att alla har typ samma namn gjorde inte saken bättre. Är det bättre att sätta en förkortad och lättläst version av än klassiker i händerna på en läsovan än en grafisk version. Jag tror inte det, men ställer mig å andra sidan frågande till om det går att få en helhetsbild av en sådan här form. Någon form av upplevelse blir det ändå tänker jag.

Fem lärare i svenska och engelska bubblade igår och det betyder att vi har (eller i mitt fall borde ha) läst Svindlande höjderförr. För mig som fuskat var det en överraskning hur knäppt förhållandet mellan Heathcliff och Cathy. Är det verkligen kärlek? Vi enades om att det snarare gränsade till besatthet och funderade över om de starka känslorna kanske hade tilltalat yngre läsare mer. Jag blev mest trött.

Läs också:

Jag gillar Majken

lite-ihop-217x300

Johanna Lindbäck, som tidigare skrivit en rad böcker för tonåringar, har nu skrivit en bok för åldersgruppen 9-12 som heter Lite ihop. Stilen och innehållet känns igen, men målgruppsanpassningen är riktigt bra. Jag kan tänka mig att många tjejer i  min sexa, dvs jämngamla med huvudpersonerna, skulle gilla den här boken. Det blir morgondagens boktips från boknördsfröken.

Majken är huvudpersonen i Lite ihop och en tjej jag verkligen gillar. Hon har just börjat sexan, gillar att spela fiol men inte sitt namn och är bästis med Tessan. När Tessan börjar tänka mest på killar och handväskor börjar de dock glida isär. Att snacka om snyggingen Dexter är knappast det roligaste Majken vet, men samtidigt vill hon ha kvar sin kompis. När Tessan börjar umgås med Belinda och hennes gäng är det dags för något drastiskt.  Räddningen blir Ivan i 6B som spelar gitarr samtidigt som Majken spelar fiol. Han får bli hennes date till fiolläraren Izzys konsert och dessutom Majkens samtalsämne när de andra vill snacka om killar. Inte för att de är ihop eller så. Möjligen lite ihop.

Majkens och Ivans förhållande påminner en hel del om det mellan Lovisa och Simon i Ibland vill man inte gå in fast regnet öser ner och jag kan inte låta bli att tänka på den boken under läsningen, trots att resten av handlingen i de två böckerna skiljer sig åt väldigt mycket. Linbäcks bok passar dock för lite yngre läsare och är också skriven för dem. Det är en alldeles lagom mysig och trevlig bok som troligen går hem mest hos tjejer i femman eller sexan. Kanske mest för dem som är lite som Majken och egentligen inte alls vill snacka en massa om killar, kläder och smink utan vara barn lite till. Det bästa med Lindbäcks böcker är att de handlar om vardagliga saker och inte är onödigt dramatiska. Det räcker så bra utan alkohol och sex eller mobbing för den delen. ”Bara” ganska vanliga funderingar som jag tror att många unga har.

 

Läs också:

En annorlunda debut

13051147_O_1

Kattbarnen av Emma Norlander är en tunn bok med mycket innehåll. Som i en drömvärld lever tre syskon. En bror, en syster och en bebis. Lilla Ella kom och ersatte deras mamma. Nu försöker de äldre syskonen vara hennes föräldrar och leker mamma, pappa, barn med stor realism. Allt för stor kan jag tycka.

Att mamman dött står klart tidigt, men var pappa är vet vi inledningsvis inte. Vi vet bara att syskonen skapat sin egen värld och ett eget liv långt ifrån alla andra. Storebror Amos verkar försörja familjen och systern Dalia är hemma med Ella. I skolan har hon inte varit på mycket länge.

Dalia mår inte bra. Hon har försökt ta sitt liv. Amos verkar inte heller lycklig, då han sliter hårt och oroar sig för ekonomin. Lillasyster Ella verkar än så länge lyckligt ovetande om sin komplicerade familjesituation.

Norlander målar upp en på samma gång absurd och totalt realistisk bild av en mycket annorlunda familj. Två syskon som försöker vara föräldrar och som på många sätt lyckas. Dock på bekostnad av sitt eget välmående.

Jag är kluven till Kattbarnen. På ett sätt är det en fantastiskt egensinnig berättelse, men samtidigt är det så märkligt och så svårforcerat att det ibland känns konstlat. Jag tycker dock att Emma Norlander gör en stark debut och läser gärna mer av henne framöver. Hon har en personlig stil som visserligen är något oputsad, men ger mersmak.

Läs också:

« Older Entries